Vuxna människor

När vi fyller trettio blir vi så jävla tråkiga. Vissa kallar det att bli vuxen. Välkommen. Nu ska vi bara umgås med familjen. Nu är det slut med kompisträffarna. Drick gärna tre whisky på vardagen men sup dig helst inte full på stan. Släck din törst på livet med ansvar och dränk ditt behov av löshet med olivolja i den räfflade gjutjärnspannan. Filosofera aldrig om vad fan du håller på med, men besök gärna terapeuten när cykeln blir stulen.

Ring en av femtontusen anställda på SEB och be dem placera om fonderna när börsen går ner. Vi ska ha ett fint tjänstejobb på en fin firma som erbjuder tjänstepension eller bjuder på kanelsnäckor på tjänstetid. Separerade kontorsrum med madrasserade tystnader eller öppna kontorslandskap med dånande ingenting. Puts-på-cellplasthus som möglar och grannar som hötter med näven om värdet understiger fem miljoner. När tjänstepensionen försvinner i en börskrasch när vi är trettiotre får vi hjärtattack och så kvittar det.

Vad hände med samtalet? Vad hände med människors diskussioner? Det pratas i P3 och det snackas i Adaktusson, men det är ironi och det är geografisk fakta och sen kommer vädret. När slutade vi tänka på de som bor vid sidan om? När blev vi rädda att prata allvar med grannen? När skrämdes vi till förnekelse av våra mentala och sociala problem? Vem förtryckte vår gemensamma dröm om att få tala om svårigheter med varandra? När började vi skämmas för att vara operfekta? När slutade vi ta chanser? När slutade vi hoppa?

När vi blev trettio.

Digital moral

Hur mycket är vår kultur värd? Har musik och film ett pris? Förmodligen skulle de flesta av er svara ja, men ändå laddar miljontals användare dagligen ner musik och film utan att betala. De bryter därigenom inte bara i ren naivitet mot upphovsrättslagen, de flesta gör tvärtom ett högst medvetet val att undvika betalsiterna och skivbutikerna. De gör det för att de ur ett ideologiskt perspektiv anser sig ha rätt att konsumera kultur gratis. Den fria nerladdningen görs i syftet att skapa sig en identitet: den liberala och rebelliska identiteten. Oansvarighet och icke-engagemang är alltså det nya politiska engagemanget.

Debatten om upphovsrätten är ny, osminkad och hetsk, och därför än mer olycksbådande. Orsaken – vilken jag ska prata mer om snart – anser jag vara sprungen ur en konceptlöshet som i sin tur är orsakad av ett abrupt teknikskifte. I vilket fall som helst är en sak klar, och det är något jag i denna krönika inte kommer att skräda orden med: konsumenter i allmänhet är hänsynslösa inför vad de till sist ändå måste komma ansikte till ansikte med, kulturens värde.

Jag menar att kulturen otvivelaktigt har ett mycket högt värde, och att vi inte kan riskera att förlora den. Jag syftar då inte bara på ett generellt humanistiskt värde, utan också att vi måste betala i kronor för att ha rätten på vår sida att underhållas. Bara tanken på att detta förhållningssätt kan uppfattas som provocerande är ett tecken på hur långt vi glidit ifrån vår kulturella ödmjukhet, och är anledningen till varför jag publicerar min kritik.

Den nya ”allt är gratis”-opinionen är ett fenomen långt mer utbrett än något annat jag tidigare skrivit om. Från land till land ekar anklagelserna: Staten har inte rätt i att straffa oss för nerladdningen från nätet vars distribution är helt utanför bolagens kontroll! Bolagen förvränger upphovsrätten för att tjäna mer pengar! Självklart ska allt på nätet ska vara gratis, det är ju tillgängligt!

Huvudtesen som ligger till grund för detta resonemang – vilket också verkar vara kärnan i problemet – är tron att konsumenten äger alla möjliga reinkarnationer och kopior av ett film- eller musikverk, endast för att man en gång köpt dvd:n eller cd:n som innehåller underhållningen. Men det är fullständigt galet. Upphovsrätten till ett verk har på något magiskt sätt blivit förväxlad med befogenheten att i en begränsad utsträckning inneha och konsumera en kopia av originalet. EU-direktiv och svensk lag ger tydliga svar på vad det praktisk betyder: det är tillåtet att kopiera sin köpta dvd-film eller cd-skiva till en separat disk om ändamålet för kopieringen är enskilt bruk, men det är inte lagligt att ladda ner en kopia från internet utan filmbolagets eller upphovsmannens godkännande, fastän du har originalet hemma. Låter det trist? I det här fallet är ordet tråkigt granne med fundamentalt.

Anledningen till regleringen är först och främst upphovsrättslig: Ägaren – alltså upphovsrättinnehavaren (det kan innebära en enskild artist eller bolaget som innehar rättigheten till verket) – är enligt lag berättigad till ersättning för varje kopia som i större skala präglas och/eller distribueras. Syftet med lagen är att ägaren ska kunna leva på det hantverk som andra anser vara en värdefull upplevelse. Innan internets genombrott i mitten på nittiotalet var denna lag inte speciellt uppseendeväckande, eftersom digital distribution inte var tillräckligt utbyggd eller kraftfull nog att flytta stora mediefiler. Folk köpte eller hyrde en knastrande och hoppande VHS-film och spridningen var minimal (kopiering skedde visserligen men med stora kvalitetsförluster).

Men situationen idag är långt ifrån den på gränsen till utopiska maktbalans som kunde bibehållas på åttiotalet. Idag distribuerar nätet digital film och musik i hög kvalitet med ljusets hastighet; de smala, skumpiga transportsträckorna har bytts ut mot breda, släta autobahns. Trög teknik har blivit blixthal. Och när själva teknikens inneboende motstånd inte längre kan agera substitut för den mer komplicerade juridiska regleringen, riktas strålkastarljuset mot just mekanismerna som styr digitala rättigheter.

Jag anser oss alltså vara inne i ett moraliskt paradigmskifte, där konsumentens vanor inte längre styrs av en bromsverkande teknik. Konsumenten själv står istället i knivskarpt fokus, tvungen att ta ställning till de digitala möjligheter som finns och vilka etiska konsekvenser en handling kan få.

Men här djupnar förvirringen och förvandlas till en sorts mytisk legend om frihet och anarki. En digitalt slumpartad terräng – nyckfullt formbar – där konsumenten förväntar sig sekundsnabb, högkvalitativ servering utan kostnad: ”Om det inte gagnar mig gratis är det nåt fel på avsändaren”. Med andra ord: internet är numera ett paradis som ger mig rätten att konsumera attraktiva hantverk utan att lyfta en spänn ur fickorna eller ens i en sekund överväga vilka moraliska och juridiska förpliktelser som borde respekteras.

Som ni har förstått är jag är inte imponerad. Lagen som stödjer äganderätten ska bakbindas, sparkas in i skottgluggen och skjutas ner, eftersom den breda allmänheten inte orkar reflektera över tårarna och tiden som skapar de hantverk vi så girigt tuggar i oss, utan vill ha det bästa först medan pengarna förräntas. Den nya digitala moralen skjuter stolt från höften och tror i sin uppblåsta Florence Nightingale-narcissism att den ska befria oss från vår tvångsreglerade mediediktatur och införa platt konsumtionsdemokrati. Men egentligen har cowboysen inte förstått vilket elakartat samhälle som skapas när förvärvade ägodelar inte tillåts kapitaliseras på utan ska delas lika fritt från allt sorts arbete och ansvar.

Detta är ytterligare en i raden av tvärobstinata digitalopportunistiska ideologier vars revolvrar gnistrar så coolt på ytan men som bränner av dödliga vådaskott i händerna på darrande profilsökare.

Hårda ord, javisst, men jag har predikat tidigare om människors rätt att kapitalisera på sina hantverk och egendomar och att det är en förutsättning för demokrati. Rätten för ägaren att publicera vad hon eller han behagar ur sin samling eller begära ersättning för distributionen av densamma, anser jag är något som måste försvaras med benhård självklarhet av respekt inför yttrandefriheten och för att vidareutveckla vår kultur. Det handlar inte om banala höger- eller vänstersympatier. Det handlar om att en hel jävla massa människor ser internetpluggen i väggen som en gudomlig tunnel mot en ansvarslös värld som bländar med en attraktiv invit: bränn upp all din tidigare erfarenhet och omdöme och befria dig från samvete och kval. Ladda ner allt du kan, så snabbt du kan. Blindheten från det bedövande ljuset blockerar dock den för alltid avgörande insikten: det var ju ansvaret och kreativiteten som höll samman stenarna demokrati och yttrandefrihet, inte oansvaret och antikreativiteten.

Genom att projicera nätet som ett fullständigt isolerat och autonomt koncept – fullt möjligt genom dess unga ålder, nya abstrakta teknik och brist på förklarande metaforer – har det blivit lättare att försvara handlingar som bryter mot upphovsrätten genom att hänvisa till oförankrade slutsatser likt “internet är nåt helt nytt som inte kan jämföras med något annat, därför gäller inte reglerna”. Denna moralformel – byggd på principlöshet och högljutt dyrkande av tekniskt avancemang – används sedan som plattform för att motivera sådan distribution av kulturella aktiviteter som ger noll kronor till upphovsrättsinnehavaren. Resultatet blir att film och musik i sina opersonliga dataformat knyts samman och blir ett med den nya tidens djungeltrummor och moralen som hör därtill. Musik och film blir ett häftigt tillbehör i en digital teknikkultur som kräver att vi ska vara insatta och moderna hyperkommunikatörer. Internet blir en moralisk oas och fiberuppkopplingarna våra nya vattenhål. Den som inte håller med är bakåtsträvare, otidsenlig och därmed utesluten ur neoklubben.

Men det är fel. Värdet i den personliga upplevelsen av att se en film eller lyssna på musik är ej tidsbundet. Det är bestående och genomlysande. Självklart påverkas upplevelsen av genom vilket medium den framförs, men innehållets dignitet och ursprungliga originalitet är de värden som lagen skyddar, inte vilken upplösning som musiken är formaterad i, vilken kabel filmen strömmar genom eller vilken decibel de båda spelas upp i. Upphovsrätten skyddar det originella verket och kontrollen över dess spridning, oavsett tidsperiod, oavsett om spridningskanalen är digital eller ej.

Lagen speglar det symbiotiska förhållande som existerar mellan skaparen och konsumenten, där det skapade verket anses vara värt en ekonomisk ersättning för att kunna återupplevas; en ersättning som i sin tur stödjer fortsatt skapande.

För tänk efter. Vi är i djupt behov av att återuppleva andras upplevelser, att få bekräftat och återspeglat våra kamper, kriser och lyckor genom andras perceptioner. I film och musik hittar vi ovärderliga terapeutiska livsberättelser från människor med viljan och hantverket att föra det vidare. Vi har skapat och vidareförmedlat sagor och reflektioner om oss själva och vår samtid på detta sätt under årtusenden. De konstnärliga samtalen mellan människor och kulturer, och den gränsöverskridande urkraft som just musik- och filmkultur frigör, anser jag vara avgörande för vår psykiska och fysiska överlevnad som människor.

Så hur många stålar är det värt? Hur mycket har Martin Scorsese, Sofia Coppola och George Lucas filmer betytt för dig? Har Morrisey, Madonna och Dylans musik gett dig tillfälle till eftertanke? Är dessa levande konstnärer bara målningar på en digital tapet som kan markeras och raderas när det moraliska ansvaret blir för tungt? Med pengar, vår tids upplevelsevalör, kan du sponsra deras arbete och lyssna till deras livsåskådningar. Hur mycket är vår kultur värd?

Och filmen och härligheten, i teorin

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio maj 2003.

Det är ett skönt ställe, filmens värld. Ett magnifikt sinneskomplex, oerhört stark i sin attraktion, som de flesta av oss hemskt gärna snubblar in i. Oftast för att fantisera bort några timmar i biosalongen eller tvsoffan, men, ibland också för att diskutera.

Och det är här, i argumentationens kammare, som de djupt troende och benhårt övertygade tar tillfället i akt och viftar med sina kors. Vilket vidfilmformat diggar Spielberg hårdast? Kommer jag att dö om inte Casablanca ges ut i special edition? Stal George Lucas min barndom? Förstå mig rätt, jag älskar att snacka film och ger mig gärna in i djupa diskussioner om på vilket sätt italienska skräckfilmer är bäst i världen. Men det finns en gräns. Gränsen är min, och den är fullkomligt individuell, men när den överträds vässar jag en helt annan penna.

Ett område där åsikterna sjuder av cyniska schabloner och hätska generaliseringar, är filmvetenskapen. Eller rättare sagt, snacket om filmvetenskapen. Det finns nämligen en helt ogenerad – men dock relativt inofficiell – debatt angående filmvetenskapens vara eller icke vara. Frågeställningen kan sammanfattas ungefär så här: Är filmvetenskapen en semipretentiös halvmesyr till ovetenskap, eller går den kanske att använda till något värdefullt? Kan man t ex använda den som sopkvast i biosalongen? Okey, något överdrivet, men inte långt i från.

Har ni redan luskat ut min ståndpunkt i denna härva?

Min insikt är, att en stor del av underhållningen med film är just analyserandet av film, och att det teoretiska studiet av mediet borde bli mer mainstream. Men min uppfattning är alltså att det allierade motståndet till denna insikt är stort.Förmodligen laddar de redan bössorna för att skjuta ner mig, denne dåre till filmsprätt. ”Åt helsike med teoretiserandet och analyserandet”, säger de. ”Gör dig inte speciell. Film ska avnjutas, inte dissikeras”. De senaste åren har jag stött på dessa tankegångar allt oftare, och de ter sig alltmer som hal och svårfångad fanatism. Argumenten är förvisso läckra och lättsmälta likt en rumsvarm brie, men jag sväljer dem inte. De är propaganda och förvränger verkligheten till sin fördel. Därför vill jag protestera.

”Those who don’t do, teach” är ett av alliansens mer vanliga mantran, men ett som ger mig värst huvudvärk. Jag är kanske för korkad för att inse uttryckets egentliga innebörd, men är det bara personer som har status nog att säga ”cut” eller som vet hur ett 180 graders klipp fungerar, som får lov att kallas kreativa? Det blir en jäkla massa lärare över må jag säga. Är intuition en så högt värderad vara idag, att medveten kritik och analys ska bagatelliseras till ”den där slitna träbänken i skolan”? När började vi överhuvudtaget skilja på göra och lära ut? Jag är möjligtvis naiv, men ingen kommer någonsin att övertyga mig om att lärandet som överföring av kunskap genom generationer inte har en avgörande betydelse förvårt samhälles överlevnad.

Citatet ”Det finns 20.000 filmvetare i Sverige, men inte en enda som kan göra film” satt uppspikad som en fet religiös paragraf på min f.d filmlärares dörr under hela min studietid. Schizofreni är bara förnamnet. Och jag tänker wow, det är ju alldeles förförisk retorik. En näst intill oemotståndligt tillbakad fras som likt en marängsviss blandar samman ingredienser till en övermäktigt söt portion osanning. För inte visste jag att det var filmvetarna som skulle göra film. ”Jo, visst serru, nu har staten utbildat dom i psykoanalys och ideologi, nu får de fan visa vad de går för i klipprummet”.

Jag kan fortsätta med intressanta exempel på liknande uppfattningar, men av utrymmesskäl är det väl bäst jag slutar. Eftertänksamheten surrar dock vidare, och jag undrar nyfiket under vilken period i vår civilisation som uppfattningen att allt skall praktiseras – och inget teoretiseras – överhuvudtaget växt fram. Har det måhända skett en grotesk tolkning av Rousseus ”tillbaka till naturen” och Deweys ”learning by doing” på senare år? En energisk, otålig hyperpragmatism av värsta sort? Ska alla filmintresserade helt plötsligt bli Bergman eller Hitchcock, stryka sitt skägg, underhålla sitt ego och låta alla regissörswannbies kyssa deras av hårt filmarbete slitna fötter, samtidigt som resten av världen ska hylla deras ”fantastiska, filmiska hantverk” utan konsekvens och diskussion – utan distans och kritik? Jag tycker vi har fått nog av idolskapande och blind kändisskapsdyrkan det här och förra seklet. Ska alla tvingas haffa dv-kameran och förväntas utföra storverk bara för att det är fysiskt och ekonomisk möjligt, för att sedan få sig en rejäl samvetes käftsmäll när det visades sig att de saknade filmfingrar (eller intresse)?

Har vi glömt att det faktiskt går att verka och påverka i detta samhälle utan att spendera tid på mediala drömmar om berömmelse och artistiskt erkännande, och utan ”Du kan!”- föreläsarnas mässande? Har vi glömt tänka den kontroversiella tanken, att debatt, analys och kritik av medierna omkring oss faktiskt utgör en egen sfär inom yrkeslivet? Det mest radikala påståendet idag torde därför vara att just denna sfär fungerar, är under konstant utveckling, och är direkt avgörande för vår kultur och – håll för öronen – vår moral.

Filmvetenskapen som akademisk sfär uppkom knappast för att nån statlig instans tyckte ämnet lät häftigt. Filmvetenskapen bildades för att människan – enda sedan den första rörliga bilden projicerades i slutet av 1800-talet – fascinerades och försökte komma underfund med filmens relation till verkligheten. Och det övergripande skälet till att filmvetenskapen överhuvudtaget existerar i sin nuvarande form, är de västerländska filosofiska traditionerna som – enda sedan Platon på 400-talet f.kr – har i frågasatt människans plats i världen. Jag tvivlar starkt på att vårt samhälle hade sett likadant ut utan humanioras kritik, diskussion och tvivel, och vad det förde med sig i form av vetenskaplig förståelse och upplysning.

Själv kan jag inte – med tanke på detta – tolka filmkulturen på annat sätt än att den är av väsentlig betydelse för vår gemensamma livsupplevelse. Vi människor är ju för fasiken i symbios med filmens konstform; vi flockas runt tv:n så fort dockusåpan klickas på, och går i horder till biosalongen för att förföras av just Sagan om Ringen och Stjärnornas Krig; berättelser som – visserligen inslagna i glittrande filmpapper – i grunden är universiellt storlagna moralfilosofiska terapikurser. Ska vi inte föra en kritisk, vetenskaplig debatt om den oftast klart påtagliga mentala och kroppsliga kontakt vi åskådare har med filmerna när vi svettas, darrar, spänner oss och upplever empati? Ska vi inte känna i varje fall en viss ansvarsfull – och nyfiken – medvetenhet inför konsumerandet av sådana attraktiva livsspeglingar?

Självklart påstår jag inte att vi alla är blåögda filmfetischister utan reson, eller att filmer är speciellt farliga – sådana vurpor får kvällstidningar och överambitiösa föräldrar stå för – men jag tvekar inte en sekund på att vi behöver en mer konstruktiv och bredare uppfattning av, och inte minst ett större kreativt engagemang i, det debattutrymme som brukar kallas filmvetenskap.

Kanske får vi då till sist – genom det spegelblanka silverfatet där framme på duken – större förståelse för vilka konstiga typer vi alla är, fanatiker eller ej.