George Lucas and Digital Paradise Lost

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrativemedia.se januari 2011. Artikeln initierade en liten debatt.


Nuförtiden verkar det vara ok att kalla skapande folk för idioter och revisionister när de inte ger oss konsumenter vad vi vill ha. Kungar är vi i kulturens sandlåda och vi ska underhållas, kammas och gosas med. Vi ska ha fri tillgång till alla de produkter vi kan konceptualisera i våra hyperaktiva konsumtionshjärnor, och materialiseras inte produkterna på silverbrickor av producenternas servitörer vid ett fingerknäpp, tar vi kvickt två steg till vänster där den moraliska giljotinen glimmar.

Förundrad är nog ett milt uttryck, men det är i varje fall inledningsvis min tanke om de diskussioner som förs på nätet i vår generation, där det uttalade syftet är att spetsa konstnärer och skapare mot en etiskt sylvass vägg när de inte följer konsumenters reflexmässiga, krutstänkande viljor.

På filmtapeten har vi George Lucas som inte vill distribuera sina ursprungliga 70- och 80-talsversioner av Star Wars på dvd eller blu-ray, utan som istället vill att de nya versionerna – med uppdaterade effekter – ska representera hans slutgiltiga vision. Eftersom Lucas äger sina egna filmer kan man därför lätt få för sig ett och annat. Exempelvis att han utövat sin självbestämmanderätt. Eller gett utlopp för sin konstnärliga frihet. Eller att han helt enkelt gjort vad alla demokratiska samhällen understödjer: uttryckt sin åsikt. Fast nej. Mantelprydda konsumenter anser istället Lucas vara en historisk revisionist. Därmed dömer vi honom till ett av de mörkaste, smutsigaste hörnen i vår moraliska histora.

Och jag blir jävligt förbannad. Vilket också gör det omöjligt för mig att låta dessa anklagelser stå oemotsagda. De utgör en iskall snålblåst genom en fri värld och jag ryser inombords. Så jag breder ut mig här och nu, och vid det här laget kräver ni säkert nån sorts break-down av mitt uppsåt. Here it comes.

Kärnan i debatten är alltså George Lucas. Om ni inte hukat under er cinematiska snuttefilt de senaste tjugo åren vet ni vem han är. Denne knepige regissör, manusförfattare och producent satte 1977 det dåvarande amerikanska filmlandskapet i gungning när han med minimala medel lyckades knåpa ihop och distribuera en fantasisaga om Luke Skywalkers rymdäventyr, mitt under 70-talets tandrotsrealism. Trots lågklassig budget och tekniska begränsningar blev första Star Wars-filmen en ojämförbar succé över hela världen; folk hade tröttnat på den socialpolitiska filmen och krigsskildringarna. De ville fly bort till en diskontextuell alternativ värld där ont och gott var tydligt separerat, så den mörka och ljusa sidan med sina röda och gröna lasersvärd passade umärkt. Tillsammans med de två uppföljarna revolutionerade Star Wars-trilogin inte bara specialeffektsindustrin och Hollywoodapparaten, den har fram tills idag präglat stora delar av vår kultur. Men framför allt skapade framgångarna en unik situation i den soliga kustens filmfabrik: Lucas fick fullständig makt över sina egna filmer. En sits han behållit och förvaltar än idag.

För det är här i Lucasfilm Ltd – Lucas egenägda filmbolag ute på Skywalker Ranch i Kalifornien – som Lucas i det nya århundradet bryter mot de högt upsatta moraliska lagarna, stipulerade av oss gudomliga konsumenter. Så vad gör Lucas? Jo, han försöker färdigställa sina filmer. Japp, exakt.

Och samtidigt som han gör detta pusslas och smusslas det runt om i världens medier, såväl i USA som i Sverige. I recensioner, artiklar, debatter och forumdiskussioner kväks det missnöjt, och det kväks dessutom med hat och utpekelser. Vi har nu äntligen hittat syndabocken till den kulturhistoriska- och industrimässiga omdaningen som vi – i det nya decenniets uppskrämda tisdanda – egentligen ångrar: en mupp utklädd i flanellskjorta med 60-talsfrissa har nu gått tillbaka till sina filmer och ändrat i historien och petat på vår självkänsla. Lucas har lagt till effekter i sina filmer som inte kunde framställas på det dammiga 70-talet. Han har t o m låtit den superhäftiga Han Solo – allas vår självständige antihjälte – psykologiskt förlora en duell till en kladdig alien genom att digitalt manipulera sekvensen. Han har ovan på allt mage att förvägra oss sina oförändrade versioner genom att inte ge ut dem på dvd eller blu-ray.

Så vad gör vi? Vi kallar honom revisionist och förpassar honom till historiens mörkaste skuggor. Det sker inte på en leksam nivå, det sker i breda kollektiva svallvågor genom en cynisk och bitter mediekultur.

Vad vi med all tydlighet glömt är att den revolution som Lucas åstadkom var en rationalisering och utbyggnad av just effektindustrin, den sektion som möjliggjorde hans fantastiska äventyr. Utan ILM * och Lucasfilms övriga investeringar i filmtekniken hade filmens värld, och vår kultur, sett annorlunda ut. Det är hög tid att inse att filmer inte längre är cementerade i celloluid, utan kan uppdateras och anpassas i långt större utsträckning efter regissörens och producentens behov. Kontrollfreaks som Murnau och Hitchcock hade med all sannolikhet och med mycket breda flin välkomnat de möjligheter till minutiös korrigering och efterbeabetning av oönskade detaljer som vårt decenniums digitala teknik erbjuder. Fritt skapande är inte längre ett ideal som det pratas om i feel good-filmerna, det är verklighet.

Men det är en mörk verklighet när en oroväckande stor del av oss fortfarande övervärderar vår nostalgi så till den grad att vi misstar den för socialt och kulturellt byggmaterial. De personer som inte redan är övermättade med denna vanföreställning vet att det inte går att offra demokrati och fri yttranderätt på konsumentens altare. De inskränkningar som sker när den allmänna opinionen utmålar konstnärlig frihet som revisionism kan och bör inte vara moraliskt hållbart i vårt samhälle. Det är istället dessa inskränkningar som är revisionismens rätta ansikte. Förhoppningsvis öppnar den industriella utvecklingen upp dörren för ett psykologiskt stålbad, med en mindre elitistisk syn på konst som slutdestination. En syn där hemsidor, filmer, dokumentärer och böckers konstnärliga värde inte avtrubbas av gammeldags kategoriserande schabloner som ”statiskt” och ”dynamiskt”, utan på lika villkor kan berika kulturen. Vår demokratiska samtid.

Jag hoppas att den moraliska högkonjunkturen inte väntar alltför länge. Lucas – och vårt framtida samhälle – är värd en bättre skugga en den från röda lasersvärds höjda klingor.

* Industrial Light & Magic; pionjärer inom visuella effekter och CGI (Computer genererated Images). Bolaget startades av George Lucas på 70-talet eftersom det saknades organiserad kompetens att åstadkomma Star Wars specifika effekter. Bolaget är idag ledande inom sitt område.

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrative.se januari 2011.

Debatt: George Lucas and Digital Paradise Lost

Jag svarar på en kommentar (publicerat på insändarsidan i tidningen HemmaBio) angående min artikel George Lucas and Digital Paradise Lost. Publicerad som insändare i tidningen HemmaBio aug 2004.

Nallen skriver:

Satte kaffet i vrångstrupen när jag läste igenom gästkrönikan i förra numret av HemmaBio. Fredrik Lindgren går till attack mot att konsumenter har den dåliga smaken att inte acceptera vilka versioner som helst av favoritfilmer som filmbolag och regissörer tycker vi ska få oss till livs. Oh, vi är gnälliga barnungar som vill bli kammade och gosade med. Fy på oss.

Men snälla. När herr Lindgren går ut ut genom kassan med en bok eller skiva – är han då helt inställd på att den version av verket han fått med sig kanske inte alls motsvarar det han föreställde sig. När han slår sig ner i soffan för att kolla in Star Wars med sina polare och ska till och kommentera de där favoritscenerna med de taskiga effekterna så är dessa helt förändrade. Det klassiska gitarr-riffet på Smoke On the Water har ersatts med nåt annat för att Ritchie Blackmore inte längre tycker att han står för det. Det påminner mig om historian om konstnären som knallade in på museet för att förbättra sina tavlor. Men snälla herr konstnär, verket är utställt till allmänt beskådande. Det är färdigt.

Visst får George Lucas göra hur många versioner av sina filmer som helst. Men jag tror att det finns ett mycket starkt intresse för allmänheten (såväl konsumenter som forskare och andra) att ett verk finns tillgängligt i de versioner som det tidigare har utgivits. Hitchcock gjorde om någon av sina filmer, ja han gjorde helt nya versioner av dom, men han drog inte in tidigare versioner. Dessa hade redan tagit sig in i allmänhetens medvetande. Varför försöka förändra detta förhållande.

Jag tror snarare att det som spökar i bakhuvudet hos herr Lindgren är att han har gått på film- och skivbolagens hybris om upphovsrättsligt material såsom jämställt med fysisk egendom. Och att därför filmbolaget eller regissören som har upphovsrätt även har rätt att i närmast vilken utsträckning som helst kontrollera hur vi konsumenter ska kunna hantera verken precis som om vi hade hyrt en bil eller en sommarstuga. Bakom detta ligger givetvis ekonomiska intressen. Men jag vill påstå att verk av sådan natur inte ägs på detta vis av någon. När väl ett musikstycke, film eller litterärt verk har gripit tag om herr Lindgrens och oss andras tankevärld så tillhör dom också oåterkallighen oss fast i en helt annan än ekonomisk mening.

Mitt svar till Nallen:

Det här är – precis som du implicerar – en fråga om moral. Och alltså i slutändan en fråga om åsikt.

Vi kan dock inte göra något åt att Lucas ändrar sina filmer och vägrar släppa tidigare versioner. Hans rättighet i detta fall styrs av de lagar som vill reglera fri yttranderätt: i sig en demokratisk grundpelare. Lagarna är ett manifest av de generella moraliska åsikter som förkommer i ett folkligt och politiskt landskap. Lagarna, den lagstiftade moralen, ger Lucas frihet.

Dessa lagar ger resonans i min egen moraliska värld. De styrker min uppfattning. Jag har ett visst perpektiv på de grundläggande värdena i vår samtid, och de innefattar respekt inför levande och döda konstnärer.

Vad jag motsätter mig – och vad jag anser inkräkta på denna respekt – är förnedringen av dessa levande konstnärer för att de inte följer en viss grupps moraliska ställningstagande. De blir kallade bakknullade idioter och historierevisionister endast för att de utnyttjar sin lagstadgade rätt att inte publicera vad andra behagar.

(Skillnaden mellan levande och döda konstnärer är inget annat än följande: Eftersom Leonardo da Vinci inte lever längre, och inte efterlämnat instruktioner, finns det endast ett logiskt sätt att respektera Mona Lisa: låt tavlan vara).

Jag blir förbannad när konstnärer som berikat en kultur skall behandlas som brottslingar bara för att konsumenters aktier i nostalgi ökat dramatisk i värde på sistone. Borde konstnärerna straffas i ett rättssystem för sina synder? Eller räcker det med hätskt skitsnack och uthängande på publika forum? Skall moralen som motsätter sig Lucas handlande formuleras till lagar som reglerar publiceringen av verk som anses vara av högt nostalgiskt värde?

Jag kommer att bestrida dessa åsikter och denna moral – som förhoppninsgvis aldrig åskaffar sig momentum i rättslig instans – så länge jag har mitt förnuft i behåll.