Film och tryggheten

För tio år sen skrev jag min första krönika på nätet för siten dvdforum.nu. Jag publicerar den här av två skäl. För att den berör Star Wars som släpptes på blu-ray i helgen. Och eftersom jag finner det smått anmärkningsvärt att mitt allmänna sinneslag inte utvecklats på ett decennium.

Film och tryggheten (2001-11-04)
Det är en stressig tid nu. Jag har numera accepterat att livsfenomenet vuxen först och främst identifieras genom en skarp känsla av obehag. Upplevelsen kan beskrivas genom de korta – men alltmer frekventa – insikterna i kategorin ”Va, har jag ansvaret?”.

Jag måste erkänna att jag inte gillar det alls. Ibland längtar jag på fullt allvar tillbaka till den totala naiviteten vid nio års ålder. På den tiden cirkulerade de stora diskussionerna kring lasersvärd och hur det var möjligt att lysrören – som lasersvärden var byggda av – kunde tåla så mycket stryk. Det var viktiga frågor, med söta eftersmaker. Livet var en klubba och jag slickade storögt vidare; genom biosalongen tillbaka till leksakerna.

Under sällsynta, blixtkorta insikter kan jag ibland föreställa mig raderna av filmer i min hylla som ett substitut för min imponerande entusiasm som nioåring. Som ett försök att betala mig tillbaka in i ”Återkomsten av fantasins värld”. Snabbt därefter rationaliserar jag det hela med att jag faktiskt är filmvetare och såna måste ha många filmer på väggen.

Men mina svaga, darrande barnsynapser blixtrar envist vidare. Någonting hände under lågstadiet som byggde om mina hjärnvägar. Om inte Stjärnornas Krig-filmerna fastnat i mina sockerklibbiga händer 1983 hade säkert ett annat äventyr med gott-mot-ont-temat fyllt platsen. Ödet valde Luke Skywalker och med barnglasögonen på plats kan jag konstatera att filmerna fortfarande genererar emotionell aktivitet kring det fundamentala behovet av förflyttning och självförverkligande.

Och genom en semiklyshig metafor kanske min kära filmsamling skall ses som en materialisering av trygghet? Stjärnornas Krig har för alltid lagt sitt romantiska lager gladpack över konceptet rörliga bilder och patenterat filmen som en känslomässig retreat. För varje gång jag tar fram och tittar på alla dessa skivor, för varje gång jag spelar upp åttiotalets största rymdopera, får jag ro. Jag kopplar helt enkelt av med tända lasersvärd och uppkopplade bröstpaneler.

Löjligt? Nej, förmodligen fullständigt livsviktigt att vi utan att förflytta oss kan resa långt, långt bort. Bort från stress och terrorism för i ett par timmar klä och spegla oss i hjältens oförstörda kläder.