Demo 2015

The demo for 2015 is coming together. It seems to stretch into live-ish drums and a more stripped sound.

 

Marlboro / Marabou

Marlboro / Marabou

När du tror dig ha tänkt allt du tyckt, känt allt du upplevt och sagt allt som fallit dig in, i alla de kombinationer som din karaktär ansett snyggt. När du mest är en upprepning av din person och åsikterna tittar tillbaka på dig med nedlåtande blick i spegeln där du rakar dig med Icas lågprishyvel var tredje dag, inte för att skäggstubb är koolt men för att tandborstning och Rogain i håret är maximalt antal moment du orkar genomföra varje morgon.

När du ser en bekant ryggtavla i folkhavet som vänder sig mot dig exakt på samma gång som du vänder dig bort från den, i vilket ögonblick du inser att ditt självförakt egentligen är en fanatisk version av självupptagenhet, något som inte hjälper din självbild.

När det enorma nätverk av inkörda motorvägar du byggt omkring dig plötsligt bara finns inuti dig, som en bilbana av naivitet med erfarenheter i skala 1:12 och lukten av bränd elektricitet från översträngda humörvarvningar påminner om din barndom och att den egentligen inte försvann utan bara är en blåfärgad avfart.

När allt du skriver låter pretentiöst och stapplande, verkar föruttänkt och ospontant, som en amerikansk 60-talsfilm om förortsbarn där de 16-åriga skådespelarna teatraliskt öppnar munnen och släpper ut röken från 50-åriga manusskribenters svarvade ekpipor.

När du inte vet hur du ska avsluta ett överkokt blogginlägg för att du har överkrav men när det egentligen inte har någon betydelse eftersom ingen läser det, och din spegelbild tittar föraktfullt på din självömkan, din ryggtavla vänder sig bort i spelad ignorans, din ilska över en förlorad livsban… – förlåt bilbana – osar bränt och i din mun ryker cigaretten som signalerar koolhet men som du vet är den absolut ytligaste kopplingen mellan ungdomlig rebelliskhet och vuxen manlighet som går att hitta (och som du bara tar munbloss av men som du övat på ska se ut som halsbloss).