Ett meddelande till SD

Jag är inte överens med Sverigedemokraterna och uttryckte detsamma till Rickard Jomshof (SD:s partisekreterare) på Facebook för ett tag sen, se mitt svar längre ner. Men först detta:

Sverigedemokraternas stöd fortsätter att öka. Jag är övertygad om att orsaken är osäkerhet och rädsla. Partiet kittlar dessa känslor med kompetent hand, likt andra rädsloinitierande organisationer, oftast etablerade som extremister. De uppnår popularitet genom att formulera ett hot och sedan erbjuda sig själva som lösningen. Organisationerna växer alltid i tider när det sker omvälvande händelser i världen som tacksamt kan moduleras om till hotpaket. Paketen säljs på en känslomässigt mottaglig marknad.

Hotet? Främmande grupper av människor flyr eller vandrar över en landsgräns och infiltrerar och irriterar rådande moral och regler, likt en kulturell version av den trojanska hästen, med långsiktiga planer på att erövra. Den konspiratoriska tanken är inte ny, den har följt människan sen civilisationens början. Tanken trycker på en rationellt blind punkt, som en låt eller ett foto från ens barndom. Känslan är grundläggande och lockande, men existerar bara i huvudet.

Liksom alla fobier och/eller konspiratoriska konstruktioner är tankebanorna inte kalibererade mot verkligheten. Jag menar inte att vi inte har problem i samhället – alla samhällen har utmaningar – men de löses inte genom att peka ut minoriteter som existentiella, mardrömslika hot. När sådana idéer får löpa sin konsekvenslina ut har det bara resulterat i förföljelse, krig och massmord.

Hur som helst.

Genom syntvänner dök ett inlägg av Rickard Jomshof upp i Facebook-flödet. Där menade han att invandrad kultur är orsaken till misshandel av andra (mer svenska) människor i Sverige, och länkade till en artikel om en tjej i Norrland som blivit slagen av ”nysvenskar”. Här har vi alltså den kulturella, trojanska hothästen i social medie-form. Precis som en annan viral post där invandrare anklagas för att sparka på igelkottar av kulturella skäl, är de avskalade all logik och rationalitet. Det är ingen nyhet att både psykiskt och fysiskt våld utövas i alla samhällen, även i Sverige av svenskar sen urminnes tider.

Orsaken till våldet är inte att utövarna passerat en landsgräns, utan för att människor är både flexibla och rigida. Oavsett var i världen vi befinner oss har vi kapacitet att bygga samhällen och samförstånd men också att rasera desamma. Min absoluta övertygelse är att alla människor är lika i sinnet på detta sätt, och att vi därför inte kan skylla ansvaret över på andra. Jag försökte förklara detta för Jomshof och de andra i tråden. Detta blev mitt sista svar innan allt raderades:

Jag trodde iofs aldrig att jag skulle rucka på torpedmaskinist Jomshof och SD:s bunkergäng och så blev heller inte fallet (empati verkar trots allt inte vara en universell handelsvara inom extrempartierna). Men jag tycker ändå det finns hopp om förändring, om inte annat så för hoppets skull. T.om. forskningen visar på det, även om SD knappast har favoritmarkerat den delen av vår kultur.

SD verkar vara byggt på ett matematiskt och ingenjörsmässigt sätt att se på människan: om du inte beter dig, förhåller dig och ser ut på ett visst sätt passar du inte in i motorns konstruktionsskiss och du måste då antingen redesignas eller skrotas. Det finns inte i SD någon förståelse för att vi inte är en konstruktion. Men all praktik bevisar att vi är icke-maskinella och levande, att vi lär oss av våra interaktioner, att våra hjärnor är elastiska, utvecklingsbara, synapsbyggande och vi är delar i en kognitiv ge-och-ta-spiral.

SD går därför emot all modern forskning om hur människor, vår fysik och mentala kapacitet fungerar i relation till samhället och social interaktion, där stöd, feedback och konstruktiv kritik vid rätt tidpunkt kan radera eller i varje fall balansera tidigare traumatiska händelser.

En enorm mental skillnad mellan SD och vi andra alltså, vi som reagerar med reflexmässig bestörtning på maskinen. Vi som inte tror på ett fixerat, hydrauliskt  förhållningssätt till människor, vi som mentalt aldrig kan bli en del av den typen av negativ fixering. Men trots att vi inte tror på SD-maskinen, är vi ändå vad SD kallar svenskar, eftersom våra släktingar flyttade hit på 1700-, 1800-, och 1900-talet. Fastän vi är uppväxta inom samma nationsgränser, så tänker vi inte som SD. Underligt, eller? Inte underligt för någon annan än SD:s linjedragande ingenjörer.

Nation, etnicitet och religion har med andra ord lagligt och mentalt sett ingen betydelse. Det är enbart SD:s sätt att kalkylera fram en ängslan, eftersom empati är en alltför svårsåld och komplex vara för ett parti vars framgång bygger på att saluföra den gnisslande maskinen i sitt ständiga behov av support, istället för den moderna framtiden: en kognitiv, neural, digital, flexibel, internationell och universellt självreparerande och resursstark grupp globala individer.