Star Wars och Kockumskranen, tjugo år senare.

Star Wars och Kockumskranen, tjugo år senare.

ommaren 1994, precis innan jag ryckte in i militären, tröstade jag mig med första numret av en kanadensisk science fiction-tidning med Millennium Falcon på omslaget från butiken Press-stop på Södergatan i Malmö. Jag var 18 och hade för inte så länge sen insett att Return of the Jedi aldrig skulle få en uppföljare, att ett år av mitt liv snart skulle spillas inspärrad på ett statligt logement och att världen var lika blek och oförlöst som den passiva Kockumskranen i hamnen. Och så här – på en tidningshylla i ett Malmö som fortfarande var på dekis – hittade jag en tidning med grälla färger och ett knivskarpt budskap om en ljusare framtid: Star Wars skulle återuppstå.

Så här tjugo år i efterhand är artikelns detaljprognoser lite trubbiga men då var de profetier och gav hopp utöver dess ord. Mellan raderna gnistrade tankar om en modernt konstruerad version av barndomens mest uppskattade myter, skapad av en fristående konstnär som utmanade de konventionella reglerna i Hollywood och frigjorde filmindustrin från de gamla järnbalkarna.

När jag 1995 kom tillbaka från Lv4 i Ystad var Malmös industri redan på väg att lämna över stafettpinnen till informationsåldern. 2013 sålde George Lucas tillbaka sin filmfabrik till Hollywood som förbereder en tredje Star Wars-trilogi i digitalt format, medan Malmös kommande dagar är oräknade.

(mer…)

Höjden av skräck

Jag stod i botten av skidbacken vid knappliften på andra dagen i skidskolan när jag var åtta och tittade upp för det förmodligen flera tusen meter höga berget. Läraren sa ”nu tar vi liften upp, så ses vi där, kliv av halvvägs” och jag tänkte nu kommer jag dö i en fallolycka utför en av de branta klippavsatserna halvvägs ner för det massiva berget, jag har ju precis börjat åka skidor och så ska vi oansvarigt dras upp till ett kalt helvete som kycklingar inför avrättning?” När jag med darrande och runthalkande skidor tog tag om knappliften visste jag inte att krampen kring magen och hjärtat skulle kallas ångest när jag blev äldre, inte heller att ångesten under hela mitt återstående liv skulle återkomma och fortsätta aktiveras av liknande händelser, integreras och bli en del av min verklighetsuppfattning.

Efter bara tio sekunder i liften hoppar läraren av mitt i barnbacken, femtio meter upp, ”så alla barn, nu kör vi försikigt ned, jag är precis framför er, glöm inte att ploga ordentligt så ni inte får för hög fart”.

De andra barnen verkade inte alls ha lidit, oberörda och alltjämt glada, uppenbarligen kvicksnabbt med på planen eftersom vissa klev av samtidigt med läraren. Själv kände jag inte bara oerhörd tacksamhet inför livet och att jag undgått döden, utan också förnedring för att jag så grovt missförstått och misstolkat situationen.

Varför förstod jag inte? Varför frågade jag inte läraren? Och när jag nu i 37 års ålder får ett uppdrag, varför förstår jag och frågar jag fortfarande inte? Det mest skrämmande är inte ångesten som numer utgör den utan tvivel mest kända delen av erfarenhetsekvationen, utan det faktum att jag vid 40 ännu inte lärt mig hantera de mest basala delarna i processen att förebygga dessa översköljande, reflexmässiga känslor. Mentalt dränerande nervkopplingar som inte bara ger mig de slumpmässiga irrationella impulserna av dödshot  runt hörnet varje dag, utan som också på längre sikt bryter ner de eventuella mål och visioner om personlig utveckling jag haft till svagt skimrande illusioner flera tusen meter ner i bottnen av en mörk luckobrunn.

 

Film och tryggheten

För tio år sen skrev jag min första krönika på nätet för siten dvdforum.nu. Jag publicerar den här av två skäl. För att den berör Star Wars som släpptes på blu-ray i helgen. Och eftersom jag finner det smått anmärkningsvärt att mitt allmänna sinneslag inte utvecklats på ett decennium.

Film och tryggheten (2001-11-04)
Det är en stressig tid nu. Jag har numera accepterat att livsfenomenet vuxen först och främst identifieras genom en skarp känsla av obehag. Upplevelsen kan beskrivas genom de korta – men alltmer frekventa – insikterna i kategorin ”Va, har jag ansvaret?”.

Jag måste erkänna att jag inte gillar det alls. Ibland längtar jag på fullt allvar tillbaka till den totala naiviteten vid nio års ålder. På den tiden cirkulerade de stora diskussionerna kring lasersvärd och hur det var möjligt att lysrören – som lasersvärden var byggda av – kunde tåla så mycket stryk. Det var viktiga frågor, med söta eftersmaker. Livet var en klubba och jag slickade storögt vidare; genom biosalongen tillbaka till leksakerna.

Under sällsynta, blixtkorta insikter kan jag ibland föreställa mig raderna av filmer i min hylla som ett substitut för min imponerande entusiasm som nioåring. Som ett försök att betala mig tillbaka in i ”Återkomsten av fantasins värld”. Snabbt därefter rationaliserar jag det hela med att jag faktiskt är filmvetare och såna måste ha många filmer på väggen.

Men mina svaga, darrande barnsynapser blixtrar envist vidare. Någonting hände under lågstadiet som byggde om mina hjärnvägar. Om inte Stjärnornas Krig-filmerna fastnat i mina sockerklibbiga händer 1983 hade säkert ett annat äventyr med gott-mot-ont-temat fyllt platsen. Ödet valde Luke Skywalker och med barnglasögonen på plats kan jag konstatera att filmerna fortfarande genererar emotionell aktivitet kring det fundamentala behovet av förflyttning och självförverkligande.

Och genom en semiklyshig metafor kanske min kära filmsamling skall ses som en materialisering av trygghet? Stjärnornas Krig har för alltid lagt sitt romantiska lager gladpack över konceptet rörliga bilder och patenterat filmen som en känslomässig retreat. För varje gång jag tar fram och tittar på alla dessa skivor, för varje gång jag spelar upp åttiotalets största rymdopera, får jag ro. Jag kopplar helt enkelt av med tända lasersvärd och uppkopplade bröstpaneler.

Löjligt? Nej, förmodligen fullständigt livsviktigt att vi utan att förflytta oss kan resa långt, långt bort. Bort från stress och terrorism för i ett par timmar klä och spegla oss i hjältens oförstörda kläder.

Sjukdom

Följande text borde förmodligen ha kontextualiserats. Ett syfte med kontexualiseringen hade varit att mildra min egen föreställning att andra inte förstår vad jag menar. Ett annat att dämpa eventuell förbistring – inte minst min egen – som ett resultat av det förra. Men eftersom min föreställningsförmåga är skev, mina förbistrande egenskaper totalt okontrollerbara och min publik obefintlig ter det hela sig relativt meningslöst:

Detta gör mig illamående:
Välgroomade bittra nyhetsankare som fick Twitter i 20-årspresent istället för tvbolagets filmkamera.

Människor med gråtmild sammetssympati för omvärlden men med kirurgisk avlägsnad empati för folket.


Människor som åker på semester till Turkiet med risk för samvetssmisk av sin ickeradikala pr-anpassade uppfostran.

Autopilotkritik av USA:s <insert whatever> när tutsier, bosnienmuslimer, tjejenier och kineser slaktas och förtrycks.

Tack för uppmärksamheten.

Roger Ebert och Universum

Recensenten Roger Ebert är inte bara intresserad av film. Rekommenderad läsning från hans blogg:

”…To know you live is to know you die. Having studied several cats at close range over a period of years, I’ve concluded they don’t give it a moment’s notice. They know they want to live, which is why they get out of trouble as fast as they can. Then they take a nap.”

Resten här: http://blogs.suntimes.com/ebert/2011/03/a_quintessence_of_dust.html