Ett meddelande till SD

Jag är inte överens med Sverigedemokraterna och uttryckte detsamma till Rickard Jomshof (SD:s partisekreterare) på Facebook för ett tag sen, se mitt svar längre ner. Men först detta:

Sverigedemokraternas stöd fortsätter att öka. Jag är övertygad om att orsaken är osäkerhet och rädsla. Partiet kittlar dessa känslor med kompetent hand, likt andra rädsloinitierande organisationer, oftast etablerade som extremister. De uppnår popularitet genom att formulera ett hot och sedan erbjuda sig själva som lösningen. Organisationerna växer alltid i tider när det sker omvälvande händelser i världen som tacksamt kan moduleras om till hotpaket. Paketen säljs på en känslomässigt mottaglig marknad.

Hotet? Främmande grupper av människor flyr eller vandrar över en landsgräns och infiltrerar och irriterar rådande moral och regler, likt en kulturell version av den trojanska hästen, med långsiktiga planer på att erövra. Den konspiratoriska tanken är inte ny, den har följt människan sen civilisationens början. Tanken trycker på en rationellt blind punkt, som en låt eller ett foto från ens barndom. Känslan är grundläggande och lockande, men existerar bara i huvudet.

Liksom alla fobier och/eller konspiratoriska konstruktioner är tankebanorna inte kalibererade mot verkligheten. Jag menar inte att vi inte har problem i samhället – alla samhällen har utmaningar – men de löses inte genom att peka ut minoriteter som existentiella, mardrömslika hot. När sådana idéer får löpa sin konsekvenslina ut har det bara resulterat i förföljelse, krig och massmord.

Hur som helst.

Genom syntvänner dök ett inlägg av Rickard Jomshof upp i Facebook-flödet. Där menade han att invandrad kultur är orsaken till misshandel av andra (mer svenska) människor i Sverige, och länkade till en artikel om en tjej i Norrland som blivit slagen av ”nysvenskar”. Här har vi alltså den kulturella, trojanska hothästen i social medie-form. Precis som en annan viral post där invandrare anklagas för att sparka på igelkottar av kulturella skäl, är de avskalade all logik och rationalitet. Det är ingen nyhet att både psykiskt och fysiskt våld utövas i alla samhällen, även i Sverige av svenskar sen urminnes tider.

Orsaken till våldet är inte att utövarna passerat en landsgräns, utan för att människor är både flexibla och rigida. Oavsett var i världen vi befinner oss har vi kapacitet att bygga samhällen och samförstånd men också att rasera desamma. Min absoluta övertygelse är att alla människor är lika i sinnet på detta sätt, och att vi därför inte kan skylla ansvaret över på andra. Jag försökte förklara detta för Jomshof och de andra i tråden. Detta blev mitt sista svar innan allt raderades:

Jag trodde iofs aldrig att jag skulle rucka på torpedmaskinist Jomshof och SD:s bunkergäng och så blev heller inte fallet (empati verkar trots allt inte vara en universell handelsvara inom extrempartierna). Men jag tycker ändå det finns hopp om förändring, om inte annat så för hoppets skull. T.om. forskningen visar på det, även om SD knappast har favoritmarkerat den delen av vår kultur.

SD verkar vara byggt på ett matematiskt och ingenjörsmässigt sätt att se på människan: om du inte beter dig, förhåller dig och ser ut på ett visst sätt passar du inte in i motorns konstruktionsskiss och du måste då antingen redesignas eller skrotas. Det finns inte i SD någon förståelse för att vi inte är en konstruktion. Men all praktik bevisar att vi är icke-maskinella och levande, att vi lär oss av våra interaktioner, att våra hjärnor är elastiska, utvecklingsbara, synapsbyggande och vi är delar i en kognitiv ge-och-ta-spiral.

SD går därför emot all modern forskning om hur människor, vår fysik och mentala kapacitet fungerar i relation till samhället och social interaktion, där stöd, feedback och konstruktiv kritik vid rätt tidpunkt kan radera eller i varje fall balansera tidigare traumatiska händelser.

En enorm mental skillnad mellan SD och vi andra alltså, vi som reagerar med reflexmässig bestörtning på maskinen. Vi som inte tror på ett fixerat, hydrauliskt  förhållningssätt till människor, vi som mentalt aldrig kan bli en del av den typen av negativ fixering. Men trots att vi inte tror på SD-maskinen, är vi ändå vad SD kallar svenskar, eftersom våra släktingar flyttade hit på 1700-, 1800-, och 1900-talet. Fastän vi är uppväxta inom samma nationsgränser, så tänker vi inte som SD. Underligt, eller? Inte underligt för någon annan än SD:s linjedragande ingenjörer.

Nation, etnicitet och religion har med andra ord lagligt och mentalt sett ingen betydelse. Det är enbart SD:s sätt att kalkylera fram en ängslan, eftersom empati är en alltför svårsåld och komplex vara för ett parti vars framgång bygger på att saluföra den gnisslande maskinen i sitt ständiga behov av support, istället för den moderna framtiden: en kognitiv, neural, digital, flexibel, internationell och universellt självreparerande och resursstark grupp globala individer.

 

Lägga glömskan på minnet

Ibland glömmer jag världen. Bortfallet är blixtsnabbt men gudomligt. Ögonblicken kan framkallas med alkohol, men jag föredrar versionen utan då pannloberna fortfarande är inkopplade. Här projiceras mina interna känslor med skarpt fokus på en varm och inbjudande verklighet, där världen är bortmaskerad.

Jag försöker minnas dessa tillfällen, hedra dem och befodra dem till känsloprejudikat. Men konstruktionen är hyberlabil. Det räcker med

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2002194/Unarmed-Sarfaraz-Shah-shot-dead-point-blank-Pakistan-military-police.html

och sen forsar världen tillbaka med gränslöst skrik in i hjärnbalken och lämnar perfektionen ensam i en dunkande och bedövande pöl av mörker.

Sjukdom

Följande text borde förmodligen ha kontextualiserats. Ett syfte med kontexualiseringen hade varit att mildra min egen föreställning att andra inte förstår vad jag menar. Ett annat att dämpa eventuell förbistring – inte minst min egen – som ett resultat av det förra. Men eftersom min föreställningsförmåga är skev, mina förbistrande egenskaper totalt okontrollerbara och min publik obefintlig ter det hela sig relativt meningslöst:

Detta gör mig illamående:
Välgroomade bittra nyhetsankare som fick Twitter i 20-årspresent istället för tvbolagets filmkamera.

Människor med gråtmild sammetssympati för omvärlden men med kirurgisk avlägsnad empati för folket.


Människor som åker på semester till Turkiet med risk för samvetssmisk av sin ickeradikala pr-anpassade uppfostran.

Autopilotkritik av USA:s <insert whatever> när tutsier, bosnienmuslimer, tjejenier och kineser slaktas och förtrycks.

Tack för uppmärksamheten.

Digital moral

Hur mycket är vår kultur värd? Har musik och film ett pris? Förmodligen skulle de flesta av er svara ja, men ändå laddar miljontals användare dagligen ner musik och film utan att betala. De bryter därigenom inte bara i ren naivitet mot upphovsrättslagen, de flesta gör tvärtom ett högst medvetet val att undvika betalsiterna och skivbutikerna. De gör det för att de ur ett ideologiskt perspektiv anser sig ha rätt att konsumera kultur gratis. Den fria nerladdningen görs i syftet att skapa sig en identitet: den liberala och rebelliska identiteten. Oansvarighet och icke-engagemang är alltså det nya politiska engagemanget.

Debatten om upphovsrätten är ny, osminkad och hetsk, och därför än mer olycksbådande. Orsaken – vilken jag ska prata mer om snart – anser jag vara sprungen ur en konceptlöshet som i sin tur är orsakad av ett abrupt teknikskifte. I vilket fall som helst är en sak klar, och det är något jag i denna krönika inte kommer att skräda orden med: konsumenter i allmänhet är hänsynslösa inför vad de till sist ändå måste komma ansikte till ansikte med, kulturens värde.

Jag menar att kulturen otvivelaktigt har ett mycket högt värde, och att vi inte kan riskera att förlora den. Jag syftar då inte bara på ett generellt humanistiskt värde, utan också att vi måste betala i kronor för att ha rätten på vår sida att underhållas. Bara tanken på att detta förhållningssätt kan uppfattas som provocerande är ett tecken på hur långt vi glidit ifrån vår kulturella ödmjukhet, och är anledningen till varför jag publicerar min kritik.

Den nya ”allt är gratis”-opinionen är ett fenomen långt mer utbrett än något annat jag tidigare skrivit om. Från land till land ekar anklagelserna: Staten har inte rätt i att straffa oss för nerladdningen från nätet vars distribution är helt utanför bolagens kontroll! Bolagen förvränger upphovsrätten för att tjäna mer pengar! Självklart ska allt på nätet ska vara gratis, det är ju tillgängligt!

Huvudtesen som ligger till grund för detta resonemang – vilket också verkar vara kärnan i problemet – är tron att konsumenten äger alla möjliga reinkarnationer och kopior av ett film- eller musikverk, endast för att man en gång köpt dvd:n eller cd:n som innehåller underhållningen. Men det är fullständigt galet. Upphovsrätten till ett verk har på något magiskt sätt blivit förväxlad med befogenheten att i en begränsad utsträckning inneha och konsumera en kopia av originalet. EU-direktiv och svensk lag ger tydliga svar på vad det praktisk betyder: det är tillåtet att kopiera sin köpta dvd-film eller cd-skiva till en separat disk om ändamålet för kopieringen är enskilt bruk, men det är inte lagligt att ladda ner en kopia från internet utan filmbolagets eller upphovsmannens godkännande, fastän du har originalet hemma. Låter det trist? I det här fallet är ordet tråkigt granne med fundamentalt.

Anledningen till regleringen är först och främst upphovsrättslig: Ägaren – alltså upphovsrättinnehavaren (det kan innebära en enskild artist eller bolaget som innehar rättigheten till verket) – är enligt lag berättigad till ersättning för varje kopia som i större skala präglas och/eller distribueras. Syftet med lagen är att ägaren ska kunna leva på det hantverk som andra anser vara en värdefull upplevelse. Innan internets genombrott i mitten på nittiotalet var denna lag inte speciellt uppseendeväckande, eftersom digital distribution inte var tillräckligt utbyggd eller kraftfull nog att flytta stora mediefiler. Folk köpte eller hyrde en knastrande och hoppande VHS-film och spridningen var minimal (kopiering skedde visserligen men med stora kvalitetsförluster).

Men situationen idag är långt ifrån den på gränsen till utopiska maktbalans som kunde bibehållas på åttiotalet. Idag distribuerar nätet digital film och musik i hög kvalitet med ljusets hastighet; de smala, skumpiga transportsträckorna har bytts ut mot breda, släta autobahns. Trög teknik har blivit blixthal. Och när själva teknikens inneboende motstånd inte längre kan agera substitut för den mer komplicerade juridiska regleringen, riktas strålkastarljuset mot just mekanismerna som styr digitala rättigheter.

Jag anser oss alltså vara inne i ett moraliskt paradigmskifte, där konsumentens vanor inte längre styrs av en bromsverkande teknik. Konsumenten själv står istället i knivskarpt fokus, tvungen att ta ställning till de digitala möjligheter som finns och vilka etiska konsekvenser en handling kan få.

Men här djupnar förvirringen och förvandlas till en sorts mytisk legend om frihet och anarki. En digitalt slumpartad terräng – nyckfullt formbar – där konsumenten förväntar sig sekundsnabb, högkvalitativ servering utan kostnad: ”Om det inte gagnar mig gratis är det nåt fel på avsändaren”. Med andra ord: internet är numera ett paradis som ger mig rätten att konsumera attraktiva hantverk utan att lyfta en spänn ur fickorna eller ens i en sekund överväga vilka moraliska och juridiska förpliktelser som borde respekteras.

Som ni har förstått är jag är inte imponerad. Lagen som stödjer äganderätten ska bakbindas, sparkas in i skottgluggen och skjutas ner, eftersom den breda allmänheten inte orkar reflektera över tårarna och tiden som skapar de hantverk vi så girigt tuggar i oss, utan vill ha det bästa först medan pengarna förräntas. Den nya digitala moralen skjuter stolt från höften och tror i sin uppblåsta Florence Nightingale-narcissism att den ska befria oss från vår tvångsreglerade mediediktatur och införa platt konsumtionsdemokrati. Men egentligen har cowboysen inte förstått vilket elakartat samhälle som skapas när förvärvade ägodelar inte tillåts kapitaliseras på utan ska delas lika fritt från allt sorts arbete och ansvar.

Detta är ytterligare en i raden av tvärobstinata digitalopportunistiska ideologier vars revolvrar gnistrar så coolt på ytan men som bränner av dödliga vådaskott i händerna på darrande profilsökare.

Hårda ord, javisst, men jag har predikat tidigare om människors rätt att kapitalisera på sina hantverk och egendomar och att det är en förutsättning för demokrati. Rätten för ägaren att publicera vad hon eller han behagar ur sin samling eller begära ersättning för distributionen av densamma, anser jag är något som måste försvaras med benhård självklarhet av respekt inför yttrandefriheten och för att vidareutveckla vår kultur. Det handlar inte om banala höger- eller vänstersympatier. Det handlar om att en hel jävla massa människor ser internetpluggen i väggen som en gudomlig tunnel mot en ansvarslös värld som bländar med en attraktiv invit: bränn upp all din tidigare erfarenhet och omdöme och befria dig från samvete och kval. Ladda ner allt du kan, så snabbt du kan. Blindheten från det bedövande ljuset blockerar dock den för alltid avgörande insikten: det var ju ansvaret och kreativiteten som höll samman stenarna demokrati och yttrandefrihet, inte oansvaret och antikreativiteten.

Genom att projicera nätet som ett fullständigt isolerat och autonomt koncept – fullt möjligt genom dess unga ålder, nya abstrakta teknik och brist på förklarande metaforer – har det blivit lättare att försvara handlingar som bryter mot upphovsrätten genom att hänvisa till oförankrade slutsatser likt “internet är nåt helt nytt som inte kan jämföras med något annat, därför gäller inte reglerna”. Denna moralformel – byggd på principlöshet och högljutt dyrkande av tekniskt avancemang – används sedan som plattform för att motivera sådan distribution av kulturella aktiviteter som ger noll kronor till upphovsrättsinnehavaren. Resultatet blir att film och musik i sina opersonliga dataformat knyts samman och blir ett med den nya tidens djungeltrummor och moralen som hör därtill. Musik och film blir ett häftigt tillbehör i en digital teknikkultur som kräver att vi ska vara insatta och moderna hyperkommunikatörer. Internet blir en moralisk oas och fiberuppkopplingarna våra nya vattenhål. Den som inte håller med är bakåtsträvare, otidsenlig och därmed utesluten ur neoklubben.

Men det är fel. Värdet i den personliga upplevelsen av att se en film eller lyssna på musik är ej tidsbundet. Det är bestående och genomlysande. Självklart påverkas upplevelsen av genom vilket medium den framförs, men innehållets dignitet och ursprungliga originalitet är de värden som lagen skyddar, inte vilken upplösning som musiken är formaterad i, vilken kabel filmen strömmar genom eller vilken decibel de båda spelas upp i. Upphovsrätten skyddar det originella verket och kontrollen över dess spridning, oavsett tidsperiod, oavsett om spridningskanalen är digital eller ej.

Lagen speglar det symbiotiska förhållande som existerar mellan skaparen och konsumenten, där det skapade verket anses vara värt en ekonomisk ersättning för att kunna återupplevas; en ersättning som i sin tur stödjer fortsatt skapande.

För tänk efter. Vi är i djupt behov av att återuppleva andras upplevelser, att få bekräftat och återspeglat våra kamper, kriser och lyckor genom andras perceptioner. I film och musik hittar vi ovärderliga terapeutiska livsberättelser från människor med viljan och hantverket att föra det vidare. Vi har skapat och vidareförmedlat sagor och reflektioner om oss själva och vår samtid på detta sätt under årtusenden. De konstnärliga samtalen mellan människor och kulturer, och den gränsöverskridande urkraft som just musik- och filmkultur frigör, anser jag vara avgörande för vår psykiska och fysiska överlevnad som människor.

Så hur många stålar är det värt? Hur mycket har Martin Scorsese, Sofia Coppola och George Lucas filmer betytt för dig? Har Morrisey, Madonna och Dylans musik gett dig tillfälle till eftertanke? Är dessa levande konstnärer bara målningar på en digital tapet som kan markeras och raderas när det moraliska ansvaret blir för tungt? Med pengar, vår tids upplevelsevalör, kan du sponsra deras arbete och lyssna till deras livsåskådningar. Hur mycket är vår kultur värd?

Genetical and cultural evolution

Följande är ett utdrag ur en forumdiskussion mellan mig och den amerikanske, kristne medlemmen Joe Michaels om evolutionsteorin i allmänhet samt förväxlingen med skapelseteorin i skolorna i USA,

 

Joe Michaels skriver:

Man creates and we accept that. Look around us at all we have made. It didn’t evolve, it was a result of our creation. (DVDfile.com forum)

 

Mitt svar:

Science has research aiming at just that. It’s called ”memes”, as opposed to ”genes”.

This is the theory: memes are the knowledge passed on through our generations, that makes us survive. It is not the genetical evolution, it is the cultural evolution. Lets make a comparison.

Genetical evolution
Through millions of years, those creatures that had an genetical mutation/change which fitted a situation of defence or attack so well that they survived those situations – those creatures lived on and had offsprings.

So, one of our predecessors that walked the earth of Africa or Australia millions of years ago (perhaps to seek shelter in other areas of the globe), had a mutation in its genetical response system which made it shy away and/or react strongly in the presence of snakes and spiders. This mutational change made the predecessor fit its ecological situation ”well”, since the outcome of the mutation made it survive poisonous bites and could go on making offsprings. This scenario might explain our universal ”angst” towards spiders and snakes as just a genetical reflex that suited our survival. A reflex which has been preserved into our recent cultural and intellectual evolution.

In the same way a whole lot of our other reflex and behavioral system are created: our vision is based on movement – we all look up when someone passes us in the library – so some ancient group of people with a mutation/change in the cognitive apparatus of vision, benefitting from easier percieving movement of predators in dense djungels, could trick the danger and live on. Ears/hearing, legs/moving, hands/manipulating all ”transformed” into their current status because of the ”selection” of appropriate genetical change that benefitted survival in different dangerous situations – situations which we now, in our time, label as ”fearful”.

We’re dealing with all these evolutionary, behavioral aspects of perception and cognition in art everywhere – just look at Indiana Jones and his fear of snakes; plus uncountable other movies and books making connections with audiences on the grounds of primal, universal ”fears”. You could say those deep fears are sins in the form of snakes from the Garden of Eden or other metaphors – and through that create religious-political power over people – or you could skip the explanation of religious creation and instead concentrate on a more neutral, perhaps less power oriented, source of information: scientific, empirical biological evolution.

Cultural evolution
Now, the cultural evolution does not exclude the genetical one. It’s just a more modern way of survival. Scientist in these areas have theories that claim the creation of art and artefacts had an impact on our biological survival.

Through memes – in the meaning of cultural creativity in the form of knowledge that is passed on through generations – we prove ourselves and make ourselves heard in a society. Think of those small birds that are trying to impress their mate by building the fansiest nest and singing the loudest. Or as I writing this showing that I (hopefully) know stuff about cultural evolution. Or perhaps some person is trying to fit into a social situation: maybe talking garbage about some strange looking guy will help him fitting into the larger, safer garbage-talking group – and, as a result, the person in the larger group will not be left alone and will not die alone. And so, that persons species (a cultural species) will continue to live through other generations.

In the long term of cultural evolution, those people that have an understanding of a situation as of how to personally benefit from it, those will ultimately live on. This is just an extension of genetical evolution, and we would most definitively not be around doing these ”memes”, if genetical evolution didnt take place.

 

Personally I find a single creator theory easier to swallow than millions of years [of evolution] must be the answer. (Micheals, 2002)

 

Why take the easy road? Without trying to be blasphemous, I’m thinking the bible is the easy road to genetical evolution. It was written by someone with a will to explain things around us, so why exclude the possibility of the bible actually trying to explain genetical evolution? Sure, genetical evolution is hard to grasp, and the bible is showing that. So as a result, the bible is mainly metaphorical, but I dont think it is that by purpous. I think it is written by people that are actually and honestly trying to explain the upcoming of the world. But, so are scientist, only they are taking the hard road of evidence and fact (not just one book of unknown writers).

Religion and science are different sides of the same faith coin, but I don’t think it is meaningful to dismiss science as a work of religion in the definition of ”just another theory”. I understand the need for religion, just as I understand the need for science.

And even though they are both driven by faith (I guess thats another essential part of cultural evolution) their purpouses are not the same, and should not be mixed up in biology class in schools, starting tomorrow.