Och filmen och härligheten, i teorin

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio maj 2003.

Det är ett skönt ställe, filmens värld. Ett magnifikt sinneskomplex, oerhört stark i sin attraktion, som de flesta av oss hemskt gärna snubblar in i. Oftast för att fantisera bort några timmar i biosalongen eller tvsoffan, men, ibland också för att diskutera.

Och det är här, i argumentationens kammare, som de djupt troende och benhårt övertygade tar tillfället i akt och viftar med sina kors. Vilket vidfilmformat diggar Spielberg hårdast? Kommer jag att dö om inte Casablanca ges ut i special edition? Stal George Lucas min barndom? Förstå mig rätt, jag älskar att snacka film och ger mig gärna in i djupa diskussioner om på vilket sätt italienska skräckfilmer är bäst i världen. Men det finns en gräns. Gränsen är min, och den är fullkomligt individuell, men när den överträds vässar jag en helt annan penna.

Ett område där åsikterna sjuder av cyniska schabloner och hätska generaliseringar, är filmvetenskapen. Eller rättare sagt, snacket om filmvetenskapen. Det finns nämligen en helt ogenerad – men dock relativt inofficiell – debatt angående filmvetenskapens vara eller icke vara. Frågeställningen kan sammanfattas ungefär så här: Är filmvetenskapen en semipretentiös halvmesyr till ovetenskap, eller går den kanske att använda till något värdefullt? Kan man t ex använda den som sopkvast i biosalongen? Okey, något överdrivet, men inte långt i från.

Har ni redan luskat ut min ståndpunkt i denna härva?

Min insikt är, att en stor del av underhållningen med film är just analyserandet av film, och att det teoretiska studiet av mediet borde bli mer mainstream. Men min uppfattning är alltså att det allierade motståndet till denna insikt är stort.Förmodligen laddar de redan bössorna för att skjuta ner mig, denne dåre till filmsprätt. ”Åt helsike med teoretiserandet och analyserandet”, säger de. ”Gör dig inte speciell. Film ska avnjutas, inte dissikeras”. De senaste åren har jag stött på dessa tankegångar allt oftare, och de ter sig alltmer som hal och svårfångad fanatism. Argumenten är förvisso läckra och lättsmälta likt en rumsvarm brie, men jag sväljer dem inte. De är propaganda och förvränger verkligheten till sin fördel. Därför vill jag protestera.

”Those who don’t do, teach” är ett av alliansens mer vanliga mantran, men ett som ger mig värst huvudvärk. Jag är kanske för korkad för att inse uttryckets egentliga innebörd, men är det bara personer som har status nog att säga ”cut” eller som vet hur ett 180 graders klipp fungerar, som får lov att kallas kreativa? Det blir en jäkla massa lärare över må jag säga. Är intuition en så högt värderad vara idag, att medveten kritik och analys ska bagatelliseras till ”den där slitna träbänken i skolan”? När började vi överhuvudtaget skilja på göra och lära ut? Jag är möjligtvis naiv, men ingen kommer någonsin att övertyga mig om att lärandet som överföring av kunskap genom generationer inte har en avgörande betydelse förvårt samhälles överlevnad.

Citatet ”Det finns 20.000 filmvetare i Sverige, men inte en enda som kan göra film” satt uppspikad som en fet religiös paragraf på min f.d filmlärares dörr under hela min studietid. Schizofreni är bara förnamnet. Och jag tänker wow, det är ju alldeles förförisk retorik. En näst intill oemotståndligt tillbakad fras som likt en marängsviss blandar samman ingredienser till en övermäktigt söt portion osanning. För inte visste jag att det var filmvetarna som skulle göra film. ”Jo, visst serru, nu har staten utbildat dom i psykoanalys och ideologi, nu får de fan visa vad de går för i klipprummet”.

Jag kan fortsätta med intressanta exempel på liknande uppfattningar, men av utrymmesskäl är det väl bäst jag slutar. Eftertänksamheten surrar dock vidare, och jag undrar nyfiket under vilken period i vår civilisation som uppfattningen att allt skall praktiseras – och inget teoretiseras – överhuvudtaget växt fram. Har det måhända skett en grotesk tolkning av Rousseus ”tillbaka till naturen” och Deweys ”learning by doing” på senare år? En energisk, otålig hyperpragmatism av värsta sort? Ska alla filmintresserade helt plötsligt bli Bergman eller Hitchcock, stryka sitt skägg, underhålla sitt ego och låta alla regissörswannbies kyssa deras av hårt filmarbete slitna fötter, samtidigt som resten av världen ska hylla deras ”fantastiska, filmiska hantverk” utan konsekvens och diskussion – utan distans och kritik? Jag tycker vi har fått nog av idolskapande och blind kändisskapsdyrkan det här och förra seklet. Ska alla tvingas haffa dv-kameran och förväntas utföra storverk bara för att det är fysiskt och ekonomisk möjligt, för att sedan få sig en rejäl samvetes käftsmäll när det visades sig att de saknade filmfingrar (eller intresse)?

Har vi glömt att det faktiskt går att verka och påverka i detta samhälle utan att spendera tid på mediala drömmar om berömmelse och artistiskt erkännande, och utan ”Du kan!”- föreläsarnas mässande? Har vi glömt tänka den kontroversiella tanken, att debatt, analys och kritik av medierna omkring oss faktiskt utgör en egen sfär inom yrkeslivet? Det mest radikala påståendet idag torde därför vara att just denna sfär fungerar, är under konstant utveckling, och är direkt avgörande för vår kultur och – håll för öronen – vår moral.

Filmvetenskapen som akademisk sfär uppkom knappast för att nån statlig instans tyckte ämnet lät häftigt. Filmvetenskapen bildades för att människan – enda sedan den första rörliga bilden projicerades i slutet av 1800-talet – fascinerades och försökte komma underfund med filmens relation till verkligheten. Och det övergripande skälet till att filmvetenskapen överhuvudtaget existerar i sin nuvarande form, är de västerländska filosofiska traditionerna som – enda sedan Platon på 400-talet f.kr – har i frågasatt människans plats i världen. Jag tvivlar starkt på att vårt samhälle hade sett likadant ut utan humanioras kritik, diskussion och tvivel, och vad det förde med sig i form av vetenskaplig förståelse och upplysning.

Själv kan jag inte – med tanke på detta – tolka filmkulturen på annat sätt än att den är av väsentlig betydelse för vår gemensamma livsupplevelse. Vi människor är ju för fasiken i symbios med filmens konstform; vi flockas runt tv:n så fort dockusåpan klickas på, och går i horder till biosalongen för att förföras av just Sagan om Ringen och Stjärnornas Krig; berättelser som – visserligen inslagna i glittrande filmpapper – i grunden är universiellt storlagna moralfilosofiska terapikurser. Ska vi inte föra en kritisk, vetenskaplig debatt om den oftast klart påtagliga mentala och kroppsliga kontakt vi åskådare har med filmerna när vi svettas, darrar, spänner oss och upplever empati? Ska vi inte känna i varje fall en viss ansvarsfull – och nyfiken – medvetenhet inför konsumerandet av sådana attraktiva livsspeglingar?

Självklart påstår jag inte att vi alla är blåögda filmfetischister utan reson, eller att filmer är speciellt farliga – sådana vurpor får kvällstidningar och överambitiösa föräldrar stå för – men jag tvekar inte en sekund på att vi behöver en mer konstruktiv och bredare uppfattning av, och inte minst ett större kreativt engagemang i, det debattutrymme som brukar kallas filmvetenskap.

Kanske får vi då till sist – genom det spegelblanka silverfatet där framme på duken – större förståelse för vilka konstiga typer vi alla är, fanatiker eller ej.

Är filmen värdig vetenskapen?

Jag påstår i ett inlägg på dvdforum.nu – angående en påbörjad diskussion om filmvetenskapens allmänna betydelse i förhållande till sig själv och praktiskt filmskapande – att ”inte något av fälten filmteori eller filmproduktion är att föredra eller fördöma. De är både konstruktiva försök att förstå respektive återge konst.”. Forummedlemmen Martin, som för övrigt tar kraftigt avstånd från filmvetenskapen som särskild diciplin, svarar:

Film är inte konst. Film är vetenskap. Filmvetenskap är följdaktligen en tautologi. [i betydelsen onödig/felaktig upprepning, tom metakonstruktion]

Martin fortsätter:

Att ägna sig åt vetenskapen film och sedan läsa vetenskapen om vetenskapen film verkar ju minst sagt märkligt.

Som ett svar på mitt inlägg där jag säger att kognition – i betydelsen hur människan upplever omvärlden – är en betydande del av filmforskningen, frågar Martin:

Om filmvetenskap handlar om hur jag upplever ett toalettbesök – varför blanda in ordet film i begreppet vetenskap?

Mitt svar blir följande:

– Därför att film är det mest tilldragande medium vi har som gestaltar oss själva i den värld vi lever i. Jag håller med om att film kan ses som en vetenskap i sig, då olika uttryck prövas på olika åskådare och där resultaten sedan noteras. Men filmvetenskap är därmed inte en tom metavetenskap. Låt oss dock kalla det filmstudier istället, så att ingen tar illa upp.

För att ta ett exempel:

Filmmakare vet – genom empiriska tester och prövningar – att för att unvika ett ”jumpcut” vid ett vinkelklipp i en rörelse, så måste klippen sammanfogas genom en överlappning av ett par bildrutor; ett par bildrutor upprepas i slutet av det förra klippet och i början av det nya.

Filmstudier vill veta varför. Varför måste ett par bildrutor upprepas för att undvika ett obehagligt s.k. ”jumpcut”? Och så börjar man gräva i frågan och kommer efterhand fram till – med hjälp av vitt skilda vetenskaper så som neuropsykologi, kognition och beteendevetenskap – att hjärnan processar bildinformation på ett visst sätt, med en viss eftersläpning och med ett visst häntagande till fasta kroppars jämna och ojämna rörelse genom ett utrymme. Ett faktum som går att ställa i relation till evolution och människans överlevnad, genom vissa fundamentala egenskaper i t ex förmågan att följa rörelser och undvika dödliga rovdjur.

Film är ett utmärkt testredskap för att undersöka hjärnan och människans sätt att tolka intryck. Visst, film är redan konstruerat, men film är också så speciellt snillrikt konstruerat av hängivna filmmakare att det attraherar stora massor av människor. Detta faktum gör filmmediet oerhört intressant, och att studera exakt varför filmreglerna kan understödja en människas uppfattning och kanske en hel nations känslomönster – och kanske t.o.m. komma ut på andra sidan med en större föreståelse för hur hjärnan och kroppen fungerar och anpassar sig i olika kontexter och kulturer – är enligt mig väsentligt för människovetenskapen.

Och i slutändan är det väsentligt för insikten om människans nästan tvångsmässiga/medfödda kategoriseringar, generaliseringar och stereotypkonstruktioner (och fördomar). Sådana fenomen som film i sin regelkonstruktion – och i sin simulerade miljö – konstant triggar och ibland ger utlopp för.

Därför är film värt att studera på mer än det rent empiriska filmskaparplanet. Därför är film inte bara en vetenskap i sig själv, utan en medveten filmvetenskap med specifika motiv: att sammanföra andra erkända vetenskaper runt det avslöjande filmmediet i utforskandet av människan.

Om man är aktiv inom eller intresserad av filmforskning hade man varit väl medveten om dessa nya teorier.

Och om man tänker efter fungerar all vetenskap på detta sätt. Vi gräver upp vasar, målningar och andra artefakter och kan – genom att studera deras fysiska konstruktion, formgivning, stilistiska identitet osv – utvinna information om kulturen och människan i ankytning till artefakten, och även om människan i allmänhet.

Carl Sagan

”She was comfortable describing to him her snatches of memories, childhood embarrassments. And he was not only merely interested but fascinated. He would question her for hours about her childhood. His questions were always direct, sometimes probing, but without exception gentle. She began to understand why lovers talk baby talk to one another. There was no other socially acceptable circumstance in which the children inside her were permitted to come out. If the one-year-old, the five-year-old, the twelve-year-old, and the twenty-year-old all find compatible personalities in the beloved, there is a real chance to keep all these sub-personas happy. Love ends their long loneliness.

Perhaps the depth of love can be calibrated by the number of different selves that are actively involved in a given relationship. With her previous partners, it seemed, at most one of these selves was able to find a compatible opposite number; the other personas were grumpy hangers-on.”

Contact (1986) av Carl Sagan (astronom, 1934-1996).

Genetical and cultural evolution

Följande är ett utdrag ur en forumdiskussion mellan mig och den amerikanske, kristne medlemmen Joe Michaels om evolutionsteorin i allmänhet samt förväxlingen med skapelseteorin i skolorna i USA,

 

Joe Michaels skriver:

Man creates and we accept that. Look around us at all we have made. It didn’t evolve, it was a result of our creation. (DVDfile.com forum)

 

Mitt svar:

Science has research aiming at just that. It’s called ”memes”, as opposed to ”genes”.

This is the theory: memes are the knowledge passed on through our generations, that makes us survive. It is not the genetical evolution, it is the cultural evolution. Lets make a comparison.

Genetical evolution
Through millions of years, those creatures that had an genetical mutation/change which fitted a situation of defence or attack so well that they survived those situations – those creatures lived on and had offsprings.

So, one of our predecessors that walked the earth of Africa or Australia millions of years ago (perhaps to seek shelter in other areas of the globe), had a mutation in its genetical response system which made it shy away and/or react strongly in the presence of snakes and spiders. This mutational change made the predecessor fit its ecological situation ”well”, since the outcome of the mutation made it survive poisonous bites and could go on making offsprings. This scenario might explain our universal ”angst” towards spiders and snakes as just a genetical reflex that suited our survival. A reflex which has been preserved into our recent cultural and intellectual evolution.

In the same way a whole lot of our other reflex and behavioral system are created: our vision is based on movement – we all look up when someone passes us in the library – so some ancient group of people with a mutation/change in the cognitive apparatus of vision, benefitting from easier percieving movement of predators in dense djungels, could trick the danger and live on. Ears/hearing, legs/moving, hands/manipulating all ”transformed” into their current status because of the ”selection” of appropriate genetical change that benefitted survival in different dangerous situations – situations which we now, in our time, label as ”fearful”.

We’re dealing with all these evolutionary, behavioral aspects of perception and cognition in art everywhere – just look at Indiana Jones and his fear of snakes; plus uncountable other movies and books making connections with audiences on the grounds of primal, universal ”fears”. You could say those deep fears are sins in the form of snakes from the Garden of Eden or other metaphors – and through that create religious-political power over people – or you could skip the explanation of religious creation and instead concentrate on a more neutral, perhaps less power oriented, source of information: scientific, empirical biological evolution.

Cultural evolution
Now, the cultural evolution does not exclude the genetical one. It’s just a more modern way of survival. Scientist in these areas have theories that claim the creation of art and artefacts had an impact on our biological survival.

Through memes – in the meaning of cultural creativity in the form of knowledge that is passed on through generations – we prove ourselves and make ourselves heard in a society. Think of those small birds that are trying to impress their mate by building the fansiest nest and singing the loudest. Or as I writing this showing that I (hopefully) know stuff about cultural evolution. Or perhaps some person is trying to fit into a social situation: maybe talking garbage about some strange looking guy will help him fitting into the larger, safer garbage-talking group – and, as a result, the person in the larger group will not be left alone and will not die alone. And so, that persons species (a cultural species) will continue to live through other generations.

In the long term of cultural evolution, those people that have an understanding of a situation as of how to personally benefit from it, those will ultimately live on. This is just an extension of genetical evolution, and we would most definitively not be around doing these ”memes”, if genetical evolution didnt take place.

 

Personally I find a single creator theory easier to swallow than millions of years [of evolution] must be the answer. (Micheals, 2002)

 

Why take the easy road? Without trying to be blasphemous, I’m thinking the bible is the easy road to genetical evolution. It was written by someone with a will to explain things around us, so why exclude the possibility of the bible actually trying to explain genetical evolution? Sure, genetical evolution is hard to grasp, and the bible is showing that. So as a result, the bible is mainly metaphorical, but I dont think it is that by purpous. I think it is written by people that are actually and honestly trying to explain the upcoming of the world. But, so are scientist, only they are taking the hard road of evidence and fact (not just one book of unknown writers).

Religion and science are different sides of the same faith coin, but I don’t think it is meaningful to dismiss science as a work of religion in the definition of ”just another theory”. I understand the need for religion, just as I understand the need for science.

And even though they are both driven by faith (I guess thats another essential part of cultural evolution) their purpouses are not the same, and should not be mixed up in biology class in schools, starting tomorrow.