Ämne:

Film


Kevin Smith (The Clerks) om Star Wars – Episode VII

Kevin Smith (som bl a gjort filmen Clerks) berättar om när han besökte inspelningen av nya Star Wars-filmen och fick gå ombord på Millenium Falcon. Kevin har bra förståelse för det semioförståeliga i att så hårt känslomässigt länka en filmupplevelse till ens barndom.

 

Star Wars och Kockumskranen, tjugo år senare.

ommaren 1994, precis innan jag ryckte in i militären, tröstade jag mig med första numret av en kanadensisk science fiction-tidning med Millennium Falcon på omslaget från butiken Press-stop på Södergatan i Malmö. Jag var 18 och hade för inte så länge sen insett att Return of the Jedi aldrig skulle få en uppföljare, att ett år av mitt liv snart skulle spillas inspärrad på ett statligt logement och att världen var lika blek och oförlöst som den passiva Kockumskranen i hamnen. Och så här – på en tidningshylla i ett Malmö som fortfarande var på dekis – hittade jag en tidning med grälla färger och ett knivskarpt budskap om en ljusare framtid: Star Wars skulle återuppstå.

Så här tjugo år i efterhand är artikelns detaljprognoser lite trubbiga men då var de profetier och gav hopp utöver dess ord. Mellan raderna gnistrade tankar om en modernt konstruerad version av barndomens mest uppskattade myter, skapad av en fristående konstnär som utmanade de konventionella reglerna i Hollywood och frigjorde filmindustrin från de gamla järnbalkarna.

När jag 1995 kom tillbaka från Lv4 i Ystad var Malmös industri redan på väg att lämna över stafettpinnen till informationsåldern. 2013 sålde George Lucas tillbaka sin filmfabrik till Hollywood som förbereder en tredje Star Wars-trilogi i digitalt format, medan Malmös kommande dagar är oräknade.

läs mer…

Ridley Scott och Blu-ray

Ridley Scott stödjer Blu-ray och jag håller med.

/…Short of that, the technically sophisticated Blu-ray disc, of which I’ve been a supporter since its inception, is the closest we’ve come to replicating the best theatrical viewing experience I’ve ever seen. It allows us to present in a person’s living room films in their original form with proper colors, aspect ratio, sound quality, and, perhaps most importantly, startling clarity.

http://www.huffingtonpost.com/ridley-scott/film-viewing-blu-ray_b_1132350.html

Film och tryggheten

För tio år sen skrev jag min första krönika på nätet för siten dvdforum.nu. Jag publicerar den här av två skäl. För att den berör Star Wars som släpptes på blu-ray i helgen. Och eftersom jag finner det smått anmärkningsvärt att mitt allmänna sinneslag inte utvecklats på ett decennium.

Film och tryggheten (2001-11-04)
Det är en stressig tid nu. Jag har numera accepterat att livsfenomenet vuxen först och främst identifieras genom en skarp känsla av obehag. Upplevelsen kan beskrivas genom de korta – men alltmer frekventa – insikterna i kategorin ”Va, har jag ansvaret?”.

Jag måste erkänna att jag inte gillar det alls. Ibland längtar jag på fullt allvar tillbaka till den totala naiviteten vid nio års ålder. På den tiden cirkulerade de stora diskussionerna kring lasersvärd och hur det var möjligt att lysrören – som lasersvärden var byggda av – kunde tåla så mycket stryk. Det var viktiga frågor, med söta eftersmaker. Livet var en klubba och jag slickade storögt vidare; genom biosalongen tillbaka till leksakerna.

Under sällsynta, blixtkorta insikter kan jag ibland föreställa mig raderna av filmer i min hylla som ett substitut för min imponerande entusiasm som nioåring. Som ett försök att betala mig tillbaka in i ”Återkomsten av fantasins värld”. Snabbt därefter rationaliserar jag det hela med att jag faktiskt är filmvetare och såna måste ha många filmer på väggen.

Men mina svaga, darrande barnsynapser blixtrar envist vidare. Någonting hände under lågstadiet som byggde om mina hjärnvägar. Om inte Stjärnornas Krig-filmerna fastnat i mina sockerklibbiga händer 1983 hade säkert ett annat äventyr med gott-mot-ont-temat fyllt platsen. Ödet valde Luke Skywalker och med barnglasögonen på plats kan jag konstatera att filmerna fortfarande genererar emotionell aktivitet kring det fundamentala behovet av förflyttning och självförverkligande.

Och genom en semiklyshig metafor kanske min kära filmsamling skall ses som en materialisering av trygghet? Stjärnornas Krig har för alltid lagt sitt romantiska lager gladpack över konceptet rörliga bilder och patenterat filmen som en känslomässig retreat. För varje gång jag tar fram och tittar på alla dessa skivor, för varje gång jag spelar upp åttiotalets största rymdopera, får jag ro. Jag kopplar helt enkelt av med tända lasersvärd och uppkopplade bröstpaneler.

Löjligt? Nej, förmodligen fullständigt livsviktigt att vi utan att förflytta oss kan resa långt, långt bort. Bort från stress och terrorism för i ett par timmar klä och spegla oss i hjältens oförstörda kläder.

Roger Ebert och Universum

Recensenten Roger Ebert är inte bara intresserad av film. Rekommenderad läsning från hans blogg:

”…To know you live is to know you die. Having studied several cats at close range over a period of years, I’ve concluded they don’t give it a moment’s notice. They know they want to live, which is why they get out of trouble as fast as they can. Then they take a nap.”

Resten här: http://blogs.suntimes.com/ebert/2011/03/a_quintessence_of_dust.html


George Lucas and Digital Paradise Lost

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrativemedia.se januari 2011. Artikeln initierade en liten debatt.


Nuförtiden verkar det vara ok att kalla skapande folk för idioter och revisionister när de inte ger oss konsumenter vad vi vill ha. Kungar är vi i kulturens sandlåda och vi ska underhållas, kammas och gosas med. Vi ska ha fri tillgång till alla de produkter vi kan konceptualisera i våra hyperaktiva konsumtionshjärnor, och materialiseras inte produkterna på silverbrickor av producenternas servitörer vid ett fingerknäpp, tar vi kvickt två steg till vänster där den moraliska giljotinen glimmar.

Förundrad är nog ett milt uttryck, men det är i varje fall inledningsvis min tanke om de diskussioner som förs på nätet i vår generation, där det uttalade syftet är att spetsa konstnärer och skapare mot en etiskt sylvass vägg när de inte följer konsumenters reflexmässiga, krutstänkande viljor.

På filmtapeten har vi George Lucas som inte vill distribuera sina ursprungliga 70- och 80-talsversioner av Star Wars på dvd eller blu-ray, utan som istället vill att de nya versionerna – med uppdaterade effekter – ska representera hans slutgiltiga vision. Eftersom Lucas äger sina egna filmer kan man därför lätt få för sig ett och annat. Exempelvis att han utövat sin självbestämmanderätt. Eller gett utlopp för sin konstnärliga frihet. Eller att han helt enkelt gjort vad alla demokratiska samhällen understödjer: uttryckt sin åsikt. Fast nej. Mantelprydda konsumenter anser istället Lucas vara en historisk revisionist. Därmed dömer vi honom till ett av de mörkaste, smutsigaste hörnen i vår moraliska histora.

Och jag blir jävligt förbannad. Vilket också gör det omöjligt för mig att låta dessa anklagelser stå oemotsagda. De utgör en iskall snålblåst genom en fri värld och jag ryser inombords. Så jag breder ut mig här och nu, och vid det här laget kräver ni säkert nån sorts break-down av mitt uppsåt. Here it comes.

Kärnan i debatten är alltså George Lucas. Om ni inte hukat under er cinematiska snuttefilt de senaste tjugo åren vet ni vem han är. Denne knepige regissör, manusförfattare och producent satte 1977 det dåvarande amerikanska filmlandskapet i gungning när han med minimala medel lyckades knåpa ihop och distribuera en fantasisaga om Luke Skywalkers rymdäventyr, mitt under 70-talets tandrotsrealism. Trots lågklassig budget och tekniska begränsningar blev första Star Wars-filmen en ojämförbar succé över hela världen; folk hade tröttnat på den socialpolitiska filmen och krigsskildringarna. De ville fly bort till en diskontextuell alternativ värld där ont och gott var tydligt separerat, så den mörka och ljusa sidan med sina röda och gröna lasersvärd passade umärkt. Tillsammans med de två uppföljarna revolutionerade Star Wars-trilogin inte bara specialeffektsindustrin och Hollywoodapparaten, den har fram tills idag präglat stora delar av vår kultur. Men framför allt skapade framgångarna en unik situation i den soliga kustens filmfabrik: Lucas fick fullständig makt över sina egna filmer. En sits han behållit och förvaltar än idag.

För det är här i Lucasfilm Ltd – Lucas egenägda filmbolag ute på Skywalker Ranch i Kalifornien – som Lucas i det nya århundradet bryter mot de högt upsatta moraliska lagarna, stipulerade av oss gudomliga konsumenter. Så vad gör Lucas? Jo, han försöker färdigställa sina filmer. Japp, exakt.

Och samtidigt som han gör detta pusslas och smusslas det runt om i världens medier, såväl i USA som i Sverige. I recensioner, artiklar, debatter och forumdiskussioner kväks det missnöjt, och det kväks dessutom med hat och utpekelser. Vi har nu äntligen hittat syndabocken till den kulturhistoriska- och industrimässiga omdaningen som vi – i det nya decenniets uppskrämda tisdanda – egentligen ångrar: en mupp utklädd i flanellskjorta med 60-talsfrissa har nu gått tillbaka till sina filmer och ändrat i historien och petat på vår självkänsla. Lucas har lagt till effekter i sina filmer som inte kunde framställas på det dammiga 70-talet. Han har t o m låtit den superhäftiga Han Solo – allas vår självständige antihjälte – psykologiskt förlora en duell till en kladdig alien genom att digitalt manipulera sekvensen. Han har ovan på allt mage att förvägra oss sina oförändrade versioner genom att inte ge ut dem på dvd eller blu-ray.

Så vad gör vi? Vi kallar honom revisionist och förpassar honom till historiens mörkaste skuggor. Det sker inte på en leksam nivå, det sker i breda kollektiva svallvågor genom en cynisk och bitter mediekultur.

Vad vi med all tydlighet glömt är att den revolution som Lucas åstadkom var en rationalisering och utbyggnad av just effektindustrin, den sektion som möjliggjorde hans fantastiska äventyr. Utan ILM * och Lucasfilms övriga investeringar i filmtekniken hade filmens värld, och vår kultur, sett annorlunda ut. Det är hög tid att inse att filmer inte längre är cementerade i celloluid, utan kan uppdateras och anpassas i långt större utsträckning efter regissörens och producentens behov. Kontrollfreaks som Murnau och Hitchcock hade med all sannolikhet och med mycket breda flin välkomnat de möjligheter till minutiös korrigering och efterbeabetning av oönskade detaljer som vårt decenniums digitala teknik erbjuder. Fritt skapande är inte längre ett ideal som det pratas om i feel good-filmerna, det är verklighet.

Men det är en mörk verklighet när en oroväckande stor del av oss fortfarande övervärderar vår nostalgi så till den grad att vi misstar den för socialt och kulturellt byggmaterial. De personer som inte redan är övermättade med denna vanföreställning vet att det inte går att offra demokrati och fri yttranderätt på konsumentens altare. De inskränkningar som sker när den allmänna opinionen utmålar konstnärlig frihet som revisionism kan och bör inte vara moraliskt hållbart i vårt samhälle. Det är istället dessa inskränkningar som är revisionismens rätta ansikte. Förhoppningsvis öppnar den industriella utvecklingen upp dörren för ett psykologiskt stålbad, med en mindre elitistisk syn på konst som slutdestination. En syn där hemsidor, filmer, dokumentärer och böckers konstnärliga värde inte avtrubbas av gammeldags kategoriserande schabloner som ”statiskt” och ”dynamiskt”, utan på lika villkor kan berika kulturen. Vår demokratiska samtid.

Jag hoppas att den moraliska högkonjunkturen inte väntar alltför länge. Lucas – och vårt framtida samhälle – är värd en bättre skugga en den från röda lasersvärds höjda klingor.

* Industrial Light & Magic; pionjärer inom visuella effekter och CGI (Computer genererated Images). Bolaget startades av George Lucas på 70-talet eftersom det saknades organiserad kompetens att åstadkomma Star Wars specifika effekter. Bolaget är idag ledande inom sitt område.

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrative.se januari 2011.

Debatt: George Lucas and Digital Paradise Lost

Jag svarar på en kommentar (publicerat på insändarsidan i tidningen HemmaBio) angående min artikel George Lucas and Digital Paradise Lost. Publicerad som insändare i tidningen HemmaBio aug 2004.

Nallen skriver:

Satte kaffet i vrångstrupen när jag läste igenom gästkrönikan i förra numret av HemmaBio. Fredrik Lindgren går till attack mot att konsumenter har den dåliga smaken att inte acceptera vilka versioner som helst av favoritfilmer som filmbolag och regissörer tycker vi ska få oss till livs. Oh, vi är gnälliga barnungar som vill bli kammade och gosade med. Fy på oss.

Men snälla. När herr Lindgren går ut ut genom kassan med en bok eller skiva – är han då helt inställd på att den version av verket han fått med sig kanske inte alls motsvarar det han föreställde sig. När han slår sig ner i soffan för att kolla in Star Wars med sina polare och ska till och kommentera de där favoritscenerna med de taskiga effekterna så är dessa helt förändrade. Det klassiska gitarr-riffet på Smoke On the Water har ersatts med nåt annat för att Ritchie Blackmore inte längre tycker att han står för det. Det påminner mig om historian om konstnären som knallade in på museet för att förbättra sina tavlor. Men snälla herr konstnär, verket är utställt till allmänt beskådande. Det är färdigt.

Visst får George Lucas göra hur många versioner av sina filmer som helst. Men jag tror att det finns ett mycket starkt intresse för allmänheten (såväl konsumenter som forskare och andra) att ett verk finns tillgängligt i de versioner som det tidigare har utgivits. Hitchcock gjorde om någon av sina filmer, ja han gjorde helt nya versioner av dom, men han drog inte in tidigare versioner. Dessa hade redan tagit sig in i allmänhetens medvetande. Varför försöka förändra detta förhållande.

Jag tror snarare att det som spökar i bakhuvudet hos herr Lindgren är att han har gått på film- och skivbolagens hybris om upphovsrättsligt material såsom jämställt med fysisk egendom. Och att därför filmbolaget eller regissören som har upphovsrätt även har rätt att i närmast vilken utsträckning som helst kontrollera hur vi konsumenter ska kunna hantera verken precis som om vi hade hyrt en bil eller en sommarstuga. Bakom detta ligger givetvis ekonomiska intressen. Men jag vill påstå att verk av sådan natur inte ägs på detta vis av någon. När väl ett musikstycke, film eller litterärt verk har gripit tag om herr Lindgrens och oss andras tankevärld så tillhör dom också oåterkallighen oss fast i en helt annan än ekonomisk mening.

Mitt svar till Nallen:

Det här är – precis som du implicerar – en fråga om moral. Och alltså i slutändan en fråga om åsikt.

Vi kan dock inte göra något åt att Lucas ändrar sina filmer och vägrar släppa tidigare versioner. Hans rättighet i detta fall styrs av de lagar som vill reglera fri yttranderätt: i sig en demokratisk grundpelare. Lagarna är ett manifest av de generella moraliska åsikter som förkommer i ett folkligt och politiskt landskap. Lagarna, den lagstiftade moralen, ger Lucas frihet.

Dessa lagar ger resonans i min egen moraliska värld. De styrker min uppfattning. Jag har ett visst perpektiv på de grundläggande värdena i vår samtid, och de innefattar respekt inför levande och döda konstnärer.

Vad jag motsätter mig – och vad jag anser inkräkta på denna respekt – är förnedringen av dessa levande konstnärer för att de inte följer en viss grupps moraliska ställningstagande. De blir kallade bakknullade idioter och historierevisionister endast för att de utnyttjar sin lagstadgade rätt att inte publicera vad andra behagar.

(Skillnaden mellan levande och döda konstnärer är inget annat än följande: Eftersom Leonardo da Vinci inte lever längre, och inte efterlämnat instruktioner, finns det endast ett logiskt sätt att respektera Mona Lisa: låt tavlan vara).

Jag blir förbannad när konstnärer som berikat en kultur skall behandlas som brottslingar bara för att konsumenters aktier i nostalgi ökat dramatisk i värde på sistone. Borde konstnärerna straffas i ett rättssystem för sina synder? Eller räcker det med hätskt skitsnack och uthängande på publika forum? Skall moralen som motsätter sig Lucas handlande formuleras till lagar som reglerar publiceringen av verk som anses vara av högt nostalgiskt värde?

Jag kommer att bestrida dessa åsikter och denna moral – som förhoppninsgvis aldrig åskaffar sig momentum i rättslig instans – så länge jag har mitt förnuft i behåll.

Digital moral

Hur mycket är vår kultur värd? Har musik och film ett pris? Förmodligen skulle de flesta av er svara ja, men ändå laddar miljontals användare dagligen ner musik och film utan att betala. De bryter därigenom inte bara i ren naivitet mot upphovsrättslagen, de flesta gör tvärtom ett högst medvetet val att undvika betalsiterna och skivbutikerna. De gör det för att de ur ett ideologiskt perspektiv anser sig ha rätt att konsumera kultur gratis. Den fria nerladdningen görs i syftet att skapa sig en identitet: den liberala och rebelliska identiteten. Oansvarighet och icke-engagemang är alltså det nya politiska engagemanget.

Debatten om upphovsrätten är ny, osminkad och hetsk, och därför än mer olycksbådande. Orsaken – vilken jag ska prata mer om snart – anser jag vara sprungen ur en konceptlöshet som i sin tur är orsakad av ett abrupt teknikskifte. I vilket fall som helst är en sak klar, och det är något jag i denna krönika inte kommer att skräda orden med: konsumenter i allmänhet är hänsynslösa inför vad de till sist ändå måste komma ansikte till ansikte med, kulturens värde.

Jag menar att kulturen otvivelaktigt har ett mycket högt värde, och att vi inte kan riskera att förlora den. Jag syftar då inte bara på ett generellt humanistiskt värde, utan också att vi måste betala i kronor för att ha rätten på vår sida att underhållas. Bara tanken på att detta förhållningssätt kan uppfattas som provocerande är ett tecken på hur långt vi glidit ifrån vår kulturella ödmjukhet, och är anledningen till varför jag publicerar min kritik.

Den nya ”allt är gratis”-opinionen är ett fenomen långt mer utbrett än något annat jag tidigare skrivit om. Från land till land ekar anklagelserna: Staten har inte rätt i att straffa oss för nerladdningen från nätet vars distribution är helt utanför bolagens kontroll! Bolagen förvränger upphovsrätten för att tjäna mer pengar! Självklart ska allt på nätet ska vara gratis, det är ju tillgängligt!

Huvudtesen som ligger till grund för detta resonemang – vilket också verkar vara kärnan i problemet – är tron att konsumenten äger alla möjliga reinkarnationer och kopior av ett film- eller musikverk, endast för att man en gång köpt dvd:n eller cd:n som innehåller underhållningen. Men det är fullständigt galet. Upphovsrätten till ett verk har på något magiskt sätt blivit förväxlad med befogenheten att i en begränsad utsträckning inneha och konsumera en kopia av originalet. EU-direktiv och svensk lag ger tydliga svar på vad det praktisk betyder: det är tillåtet att kopiera sin köpta dvd-film eller cd-skiva till en separat disk om ändamålet för kopieringen är enskilt bruk, men det är inte lagligt att ladda ner en kopia från internet utan filmbolagets eller upphovsmannens godkännande, fastän du har originalet hemma. Låter det trist? I det här fallet är ordet tråkigt granne med fundamentalt.

Anledningen till regleringen är först och främst upphovsrättslig: Ägaren – alltså upphovsrättinnehavaren (det kan innebära en enskild artist eller bolaget som innehar rättigheten till verket) – är enligt lag berättigad till ersättning för varje kopia som i större skala präglas och/eller distribueras. Syftet med lagen är att ägaren ska kunna leva på det hantverk som andra anser vara en värdefull upplevelse. Innan internets genombrott i mitten på nittiotalet var denna lag inte speciellt uppseendeväckande, eftersom digital distribution inte var tillräckligt utbyggd eller kraftfull nog att flytta stora mediefiler. Folk köpte eller hyrde en knastrande och hoppande VHS-film och spridningen var minimal (kopiering skedde visserligen men med stora kvalitetsförluster).

Men situationen idag är långt ifrån den på gränsen till utopiska maktbalans som kunde bibehållas på åttiotalet. Idag distribuerar nätet digital film och musik i hög kvalitet med ljusets hastighet; de smala, skumpiga transportsträckorna har bytts ut mot breda, släta autobahns. Trög teknik har blivit blixthal. Och när själva teknikens inneboende motstånd inte längre kan agera substitut för den mer komplicerade juridiska regleringen, riktas strålkastarljuset mot just mekanismerna som styr digitala rättigheter.

Jag anser oss alltså vara inne i ett moraliskt paradigmskifte, där konsumentens vanor inte längre styrs av en bromsverkande teknik. Konsumenten själv står istället i knivskarpt fokus, tvungen att ta ställning till de digitala möjligheter som finns och vilka etiska konsekvenser en handling kan få.

Men här djupnar förvirringen och förvandlas till en sorts mytisk legend om frihet och anarki. En digitalt slumpartad terräng – nyckfullt formbar – där konsumenten förväntar sig sekundsnabb, högkvalitativ servering utan kostnad: ”Om det inte gagnar mig gratis är det nåt fel på avsändaren”. Med andra ord: internet är numera ett paradis som ger mig rätten att konsumera attraktiva hantverk utan att lyfta en spänn ur fickorna eller ens i en sekund överväga vilka moraliska och juridiska förpliktelser som borde respekteras.

Som ni har förstått är jag är inte imponerad. Lagen som stödjer äganderätten ska bakbindas, sparkas in i skottgluggen och skjutas ner, eftersom den breda allmänheten inte orkar reflektera över tårarna och tiden som skapar de hantverk vi så girigt tuggar i oss, utan vill ha det bästa först medan pengarna förräntas. Den nya digitala moralen skjuter stolt från höften och tror i sin uppblåsta Florence Nightingale-narcissism att den ska befria oss från vår tvångsreglerade mediediktatur och införa platt konsumtionsdemokrati. Men egentligen har cowboysen inte förstått vilket elakartat samhälle som skapas när förvärvade ägodelar inte tillåts kapitaliseras på utan ska delas lika fritt från allt sorts arbete och ansvar.

Detta är ytterligare en i raden av tvärobstinata digitalopportunistiska ideologier vars revolvrar gnistrar så coolt på ytan men som bränner av dödliga vådaskott i händerna på darrande profilsökare.

Hårda ord, javisst, men jag har predikat tidigare om människors rätt att kapitalisera på sina hantverk och egendomar och att det är en förutsättning för demokrati. Rätten för ägaren att publicera vad hon eller han behagar ur sin samling eller begära ersättning för distributionen av densamma, anser jag är något som måste försvaras med benhård självklarhet av respekt inför yttrandefriheten och för att vidareutveckla vår kultur. Det handlar inte om banala höger- eller vänstersympatier. Det handlar om att en hel jävla massa människor ser internetpluggen i väggen som en gudomlig tunnel mot en ansvarslös värld som bländar med en attraktiv invit: bränn upp all din tidigare erfarenhet och omdöme och befria dig från samvete och kval. Ladda ner allt du kan, så snabbt du kan. Blindheten från det bedövande ljuset blockerar dock den för alltid avgörande insikten: det var ju ansvaret och kreativiteten som höll samman stenarna demokrati och yttrandefrihet, inte oansvaret och antikreativiteten.

Genom att projicera nätet som ett fullständigt isolerat och autonomt koncept – fullt möjligt genom dess unga ålder, nya abstrakta teknik och brist på förklarande metaforer – har det blivit lättare att försvara handlingar som bryter mot upphovsrätten genom att hänvisa till oförankrade slutsatser likt “internet är nåt helt nytt som inte kan jämföras med något annat, därför gäller inte reglerna”. Denna moralformel – byggd på principlöshet och högljutt dyrkande av tekniskt avancemang – används sedan som plattform för att motivera sådan distribution av kulturella aktiviteter som ger noll kronor till upphovsrättsinnehavaren. Resultatet blir att film och musik i sina opersonliga dataformat knyts samman och blir ett med den nya tidens djungeltrummor och moralen som hör därtill. Musik och film blir ett häftigt tillbehör i en digital teknikkultur som kräver att vi ska vara insatta och moderna hyperkommunikatörer. Internet blir en moralisk oas och fiberuppkopplingarna våra nya vattenhål. Den som inte håller med är bakåtsträvare, otidsenlig och därmed utesluten ur neoklubben.

Men det är fel. Värdet i den personliga upplevelsen av att se en film eller lyssna på musik är ej tidsbundet. Det är bestående och genomlysande. Självklart påverkas upplevelsen av genom vilket medium den framförs, men innehållets dignitet och ursprungliga originalitet är de värden som lagen skyddar, inte vilken upplösning som musiken är formaterad i, vilken kabel filmen strömmar genom eller vilken decibel de båda spelas upp i. Upphovsrätten skyddar det originella verket och kontrollen över dess spridning, oavsett tidsperiod, oavsett om spridningskanalen är digital eller ej.

Lagen speglar det symbiotiska förhållande som existerar mellan skaparen och konsumenten, där det skapade verket anses vara värt en ekonomisk ersättning för att kunna återupplevas; en ersättning som i sin tur stödjer fortsatt skapande.

För tänk efter. Vi är i djupt behov av att återuppleva andras upplevelser, att få bekräftat och återspeglat våra kamper, kriser och lyckor genom andras perceptioner. I film och musik hittar vi ovärderliga terapeutiska livsberättelser från människor med viljan och hantverket att föra det vidare. Vi har skapat och vidareförmedlat sagor och reflektioner om oss själva och vår samtid på detta sätt under årtusenden. De konstnärliga samtalen mellan människor och kulturer, och den gränsöverskridande urkraft som just musik- och filmkultur frigör, anser jag vara avgörande för vår psykiska och fysiska överlevnad som människor.

Så hur många stålar är det värt? Hur mycket har Martin Scorsese, Sofia Coppola och George Lucas filmer betytt för dig? Har Morrisey, Madonna och Dylans musik gett dig tillfälle till eftertanke? Är dessa levande konstnärer bara målningar på en digital tapet som kan markeras och raderas när det moraliska ansvaret blir för tungt? Med pengar, vår tids upplevelsevalör, kan du sponsra deras arbete och lyssna till deras livsåskådningar. Hur mycket är vår kultur värd?

Och filmen och härligheten, i teorin

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio maj 2003.

Det är ett skönt ställe, filmens värld. Ett magnifikt sinneskomplex, oerhört stark i sin attraktion, som de flesta av oss hemskt gärna snubblar in i. Oftast för att fantisera bort några timmar i biosalongen eller tvsoffan, men, ibland också för att diskutera.

Och det är här, i argumentationens kammare, som de djupt troende och benhårt övertygade tar tillfället i akt och viftar med sina kors. Vilket vidfilmformat diggar Spielberg hårdast? Kommer jag att dö om inte Casablanca ges ut i special edition? Stal George Lucas min barndom? Förstå mig rätt, jag älskar att snacka film och ger mig gärna in i djupa diskussioner om på vilket sätt italienska skräckfilmer är bäst i världen. Men det finns en gräns. Gränsen är min, och den är fullkomligt individuell, men när den överträds vässar jag en helt annan penna.

Ett område där åsikterna sjuder av cyniska schabloner och hätska generaliseringar, är filmvetenskapen. Eller rättare sagt, snacket om filmvetenskapen. Det finns nämligen en helt ogenerad – men dock relativt inofficiell – debatt angående filmvetenskapens vara eller icke vara. Frågeställningen kan sammanfattas ungefär så här: Är filmvetenskapen en semipretentiös halvmesyr till ovetenskap, eller går den kanske att använda till något värdefullt? Kan man t ex använda den som sopkvast i biosalongen? Okey, något överdrivet, men inte långt i från.

Har ni redan luskat ut min ståndpunkt i denna härva?

Min insikt är, att en stor del av underhållningen med film är just analyserandet av film, och att det teoretiska studiet av mediet borde bli mer mainstream. Men min uppfattning är alltså att det allierade motståndet till denna insikt är stort.Förmodligen laddar de redan bössorna för att skjuta ner mig, denne dåre till filmsprätt. ”Åt helsike med teoretiserandet och analyserandet”, säger de. ”Gör dig inte speciell. Film ska avnjutas, inte dissikeras”. De senaste åren har jag stött på dessa tankegångar allt oftare, och de ter sig alltmer som hal och svårfångad fanatism. Argumenten är förvisso läckra och lättsmälta likt en rumsvarm brie, men jag sväljer dem inte. De är propaganda och förvränger verkligheten till sin fördel. Därför vill jag protestera.

”Those who don’t do, teach” är ett av alliansens mer vanliga mantran, men ett som ger mig värst huvudvärk. Jag är kanske för korkad för att inse uttryckets egentliga innebörd, men är det bara personer som har status nog att säga ”cut” eller som vet hur ett 180 graders klipp fungerar, som får lov att kallas kreativa? Det blir en jäkla massa lärare över må jag säga. Är intuition en så högt värderad vara idag, att medveten kritik och analys ska bagatelliseras till ”den där slitna träbänken i skolan”? När började vi överhuvudtaget skilja på göra och lära ut? Jag är möjligtvis naiv, men ingen kommer någonsin att övertyga mig om att lärandet som överföring av kunskap genom generationer inte har en avgörande betydelse förvårt samhälles överlevnad.

Citatet ”Det finns 20.000 filmvetare i Sverige, men inte en enda som kan göra film” satt uppspikad som en fet religiös paragraf på min f.d filmlärares dörr under hela min studietid. Schizofreni är bara förnamnet. Och jag tänker wow, det är ju alldeles förförisk retorik. En näst intill oemotståndligt tillbakad fras som likt en marängsviss blandar samman ingredienser till en övermäktigt söt portion osanning. För inte visste jag att det var filmvetarna som skulle göra film. ”Jo, visst serru, nu har staten utbildat dom i psykoanalys och ideologi, nu får de fan visa vad de går för i klipprummet”.

Jag kan fortsätta med intressanta exempel på liknande uppfattningar, men av utrymmesskäl är det väl bäst jag slutar. Eftertänksamheten surrar dock vidare, och jag undrar nyfiket under vilken period i vår civilisation som uppfattningen att allt skall praktiseras – och inget teoretiseras – överhuvudtaget växt fram. Har det måhända skett en grotesk tolkning av Rousseus ”tillbaka till naturen” och Deweys ”learning by doing” på senare år? En energisk, otålig hyperpragmatism av värsta sort? Ska alla filmintresserade helt plötsligt bli Bergman eller Hitchcock, stryka sitt skägg, underhålla sitt ego och låta alla regissörswannbies kyssa deras av hårt filmarbete slitna fötter, samtidigt som resten av världen ska hylla deras ”fantastiska, filmiska hantverk” utan konsekvens och diskussion – utan distans och kritik? Jag tycker vi har fått nog av idolskapande och blind kändisskapsdyrkan det här och förra seklet. Ska alla tvingas haffa dv-kameran och förväntas utföra storverk bara för att det är fysiskt och ekonomisk möjligt, för att sedan få sig en rejäl samvetes käftsmäll när det visades sig att de saknade filmfingrar (eller intresse)?

Har vi glömt att det faktiskt går att verka och påverka i detta samhälle utan att spendera tid på mediala drömmar om berömmelse och artistiskt erkännande, och utan ”Du kan!”- föreläsarnas mässande? Har vi glömt tänka den kontroversiella tanken, att debatt, analys och kritik av medierna omkring oss faktiskt utgör en egen sfär inom yrkeslivet? Det mest radikala påståendet idag torde därför vara att just denna sfär fungerar, är under konstant utveckling, och är direkt avgörande för vår kultur och – håll för öronen – vår moral.

Filmvetenskapen som akademisk sfär uppkom knappast för att nån statlig instans tyckte ämnet lät häftigt. Filmvetenskapen bildades för att människan – enda sedan den första rörliga bilden projicerades i slutet av 1800-talet – fascinerades och försökte komma underfund med filmens relation till verkligheten. Och det övergripande skälet till att filmvetenskapen överhuvudtaget existerar i sin nuvarande form, är de västerländska filosofiska traditionerna som – enda sedan Platon på 400-talet f.kr – har i frågasatt människans plats i världen. Jag tvivlar starkt på att vårt samhälle hade sett likadant ut utan humanioras kritik, diskussion och tvivel, och vad det förde med sig i form av vetenskaplig förståelse och upplysning.

Själv kan jag inte – med tanke på detta – tolka filmkulturen på annat sätt än att den är av väsentlig betydelse för vår gemensamma livsupplevelse. Vi människor är ju för fasiken i symbios med filmens konstform; vi flockas runt tv:n så fort dockusåpan klickas på, och går i horder till biosalongen för att förföras av just Sagan om Ringen och Stjärnornas Krig; berättelser som – visserligen inslagna i glittrande filmpapper – i grunden är universiellt storlagna moralfilosofiska terapikurser. Ska vi inte föra en kritisk, vetenskaplig debatt om den oftast klart påtagliga mentala och kroppsliga kontakt vi åskådare har med filmerna när vi svettas, darrar, spänner oss och upplever empati? Ska vi inte känna i varje fall en viss ansvarsfull – och nyfiken – medvetenhet inför konsumerandet av sådana attraktiva livsspeglingar?

Självklart påstår jag inte att vi alla är blåögda filmfetischister utan reson, eller att filmer är speciellt farliga – sådana vurpor får kvällstidningar och överambitiösa föräldrar stå för – men jag tvekar inte en sekund på att vi behöver en mer konstruktiv och bredare uppfattning av, och inte minst ett större kreativt engagemang i, det debattutrymme som brukar kallas filmvetenskap.

Kanske får vi då till sist – genom det spegelblanka silverfatet där framme på duken – större förståelse för vilka konstiga typer vi alla är, fanatiker eller ej.

Är filmen värdig vetenskapen?

Jag påstår i ett inlägg på dvdforum.nu – angående en påbörjad diskussion om filmvetenskapens allmänna betydelse i förhållande till sig själv och praktiskt filmskapande – att ”inte något av fälten filmteori eller filmproduktion är att föredra eller fördöma. De är både konstruktiva försök att förstå respektive återge konst.”. Forummedlemmen Martin, som för övrigt tar kraftigt avstånd från filmvetenskapen som särskild diciplin, svarar:

Film är inte konst. Film är vetenskap. Filmvetenskap är följdaktligen en tautologi. [i betydelsen onödig/felaktig upprepning, tom metakonstruktion]

Martin fortsätter:

Att ägna sig åt vetenskapen film och sedan läsa vetenskapen om vetenskapen film verkar ju minst sagt märkligt.

Som ett svar på mitt inlägg där jag säger att kognition – i betydelsen hur människan upplever omvärlden – är en betydande del av filmforskningen, frågar Martin:

Om filmvetenskap handlar om hur jag upplever ett toalettbesök – varför blanda in ordet film i begreppet vetenskap?

Mitt svar blir följande:

– Därför att film är det mest tilldragande medium vi har som gestaltar oss själva i den värld vi lever i. Jag håller med om att film kan ses som en vetenskap i sig, då olika uttryck prövas på olika åskådare och där resultaten sedan noteras. Men filmvetenskap är därmed inte en tom metavetenskap. Låt oss dock kalla det filmstudier istället, så att ingen tar illa upp.

För att ta ett exempel:

Filmmakare vet – genom empiriska tester och prövningar – att för att unvika ett ”jumpcut” vid ett vinkelklipp i en rörelse, så måste klippen sammanfogas genom en överlappning av ett par bildrutor; ett par bildrutor upprepas i slutet av det förra klippet och i början av det nya.

Filmstudier vill veta varför. Varför måste ett par bildrutor upprepas för att undvika ett obehagligt s.k. ”jumpcut”? Och så börjar man gräva i frågan och kommer efterhand fram till – med hjälp av vitt skilda vetenskaper så som neuropsykologi, kognition och beteendevetenskap – att hjärnan processar bildinformation på ett visst sätt, med en viss eftersläpning och med ett visst häntagande till fasta kroppars jämna och ojämna rörelse genom ett utrymme. Ett faktum som går att ställa i relation till evolution och människans överlevnad, genom vissa fundamentala egenskaper i t ex förmågan att följa rörelser och undvika dödliga rovdjur.

Film är ett utmärkt testredskap för att undersöka hjärnan och människans sätt att tolka intryck. Visst, film är redan konstruerat, men film är också så speciellt snillrikt konstruerat av hängivna filmmakare att det attraherar stora massor av människor. Detta faktum gör filmmediet oerhört intressant, och att studera exakt varför filmreglerna kan understödja en människas uppfattning och kanske en hel nations känslomönster – och kanske t.o.m. komma ut på andra sidan med en större föreståelse för hur hjärnan och kroppen fungerar och anpassar sig i olika kontexter och kulturer – är enligt mig väsentligt för människovetenskapen.

Och i slutändan är det väsentligt för insikten om människans nästan tvångsmässiga/medfödda kategoriseringar, generaliseringar och stereotypkonstruktioner (och fördomar). Sådana fenomen som film i sin regelkonstruktion – och i sin simulerade miljö – konstant triggar och ibland ger utlopp för.

Därför är film värt att studera på mer än det rent empiriska filmskaparplanet. Därför är film inte bara en vetenskap i sig själv, utan en medveten filmvetenskap med specifika motiv: att sammanföra andra erkända vetenskaper runt det avslöjande filmmediet i utforskandet av människan.

Om man är aktiv inom eller intresserad av filmforskning hade man varit väl medveten om dessa nya teorier.

Och om man tänker efter fungerar all vetenskap på detta sätt. Vi gräver upp vasar, målningar och andra artefakter och kan – genom att studera deras fysiska konstruktion, formgivning, stilistiska identitet osv – utvinna information om kulturen och människan i ankytning till artefakten, och även om människan i allmänhet.

Recension: Possession (1981)

Possession posterFör ett par år sen gav Anchor Bay Entertainment ut den smått vridna filmen Possession (1981) på dvd. Anchor Bay är ett hängivet dvdproduktionsbolag med inriktning på skräck och independent.

Jag såg Possession för första gången i de yngre tonåren och blev så där naivt fascinerad och illamående på samma gång som bara en ung pojk utan mental brandvägg kan bli när han konfronteras med djupt störda karaktärer och fullständigt psykotisk sensmoral. VHS-versionen stod därför orörd i många år efter första omskakande titten. Det var dock inte sällan jag kände filmen titta tillbaka på mig från sin plats i skräckhyllan på mitt ungdomsrum, alltmedan jag sakta växte ur tonåren och klev in i en mer resonerade ålder. Tiden som gått – eller möjligtvis mitt undermedvetna – hade till slut städat bort den gamla kassetten tills jag återigen mötte Possession i ny skepnad på dvd. Nedan följer mitt försök till dekonstruktion av min ungdoms hjärnspöken.

Possession är regisserad av den inte alltför kände polskfödde Andrzej Zulawski, vars senaste filmer var Szamanka (1996), inspelad in på polska (i Polen) och La Fidélité (2000) på franska (i Frankrike). Possession spelades in 1981 med ett internationellt produktionsteam i Västtyskland och Frankrike, och som enda film i Zulawskis karriär har den engelsktalande skådespelare. Anledningen var att Possession skulle lanseras utanför Europa, i USA, och huvudrollsinnehavarna Sam Neill (från Irland) och Isabelle Adjani (Frankrike) blev förmodligen ”kompromissen” mellan internationell språktillgänglighet och Andrzejs krav på europeisk skådespelarstil. Tyvärr föll inte originalklippningen av filmen de amerikanska distributörerna i smaken, utan stora delar av filmen redigerades bort eller arrangerades om. Resultatet blev en 45 min kortare USA-edit som kallas Vestron-versionen, fullständigt obegriplig och förståeligt nog sågad av amerikanska kritiker. Som tur är, och självklart med tanke på bolagets status, har Anchor Bay Entertainment sett till att ge oss originalversionen på 123 min i denna region 1 utgåva, kallad ”Directors Cut”.

Handlingen i Possession utspelar sig i Tyskland under kalla kriget. Vi kommer in i berättelsen just när Mark anländer hem från en lång affärsresa (som hemlig agent) i hopp om att kunna lappa ihop sitt och sin fru Annas äktenskap och spendera mer tid med deras pojke. Nästan omedelbart efter Marks hemkomst avslöjar Anna sina intentioner om att lämna Mark för Heinrich, en annan älskare som hon umgåtts med en längre tid när Mark varit borta. Mark spårar ur och försöker med accelererande mani att pressa Anna till försoning, något som bara gör saken värre. Mark får ensam ta hand om deras barn medan Anna varje dag flyr till det som Mark antar vara Heinrichs lägenhet.

Efterhand kommer dock Mark underfund med att Anna ljugit och inte besöker Heinrich längre, utan – till både Mark och Heinrichs förvåning – istället är upptagen i ett tredje kärleksförhållande i en mystisk lägenhet i utkanten av stan. Mark anlitar en privatdetektiv för att avslöja Annas märkliga vanor samtidigt som Mark börjar umgås med sitt barns lärarinna Helen (också spelad av Isabelle Adjani). Vi får efterhand reda på att Anna, i den mystiska lägenheten, har ett sexuellt förhållande med en omänsklig varelse. En entitet som hon själv fött, som hela tiden muteras, och som Anna skyddar genom att mörda nyfikna lägenhetsbesökare. I slutet av filmen får vi se monstrets färdigmuterad form och vid det laget är heller inget annat i filmen längre vad vi förutsett.

Possession conversation

Det är verkligen inte lätt att kategorisera Possession. Med sina visuella monstereffekter, kroppsliga skador och maniska beteenden tillhör den på ett sätt med självklarhet skräckens kammare. Samtidigt finner jag i filmen välskrivna dramatiska och välagerade relationer mellan Neills och Adjanis psykologiskt avancerade karaktärer. Faktum är att kombinationen av de visuellt och ljudmässigt aggressiva effekterna och de klockrena skådespelarinsatserna ger en nästan hyperaktiv och superrealistisk inblick i två mentalt instabila karaktärers svartsjuka och isolering. Rent tematiskt och talangmässigt hittar jag knappt någon motsvarig förutom möjligtvis A Clockwork Orange (Kubrick; 1971).

Zulawski presenterar sin vision med en avskalad och pragmatisk stil – handhållen kamera vid sinnesutbrott och stilla inramningar under försoning – samtidigt som han låter en balanserad ton av vansinne borra som en pelare genom de till ytan skiftande genrerna. P.g.a. sin nakna berättarstil bjuder Possession inte på några verbala förklaringar av vad som egentligen pågår i karaktärernas huvuden (vilket i och för brukar vara definitionen för lyrisk film). Dels eftersom karaktärerna i sig är alltför labila för att oralt uttrycka logiska resonemang, dels eftersom det saknas en mentalt stabil protagonist som på ett filmrealistiskt sätt skulle kunna öppna upp för sådana dialoger. Med en mindre begåvad regissör skulle åskådaren i en sådan svart och desillusionerad atmosfär förmodligen bli fullständigt upptagen (eller fullständigt uppskrämd om man är en ung pojk i tonåren) med att räkna ut de irrande och outtalade tankegångarna – och i slutändan frustreras i brist på logisk upplösning. Eller tappa intresset helt.

Possession messy room

Men Zulawski har förmågan och visheten att kunna behålla mitt intresse genom att inte leka svårtillgänglig för sakens skull (som så ofta är fallet i denna sortens filmer). Han berättar istället i chockerande konkreta, ärliga och oftast fruktansvärt otäcka filmsekvenser som vid första anblicken och tack vare sin omedelbarhet verkar passa in i det ytliga vansinnet. Men som i efterhand – och när fler av filmens bitar presenterats – ger filmen en intressant undertext och homogenitet väsentligt skild från den ursprungliga gestaltningen. Metaforer skulle kunna vara en rättvis benämning på Zulawskis uttryckssätt.

Neill och Adjani är övertygande i sina karaktärers progressiva vanvett. Speciellt Adjani som Anna är obehaglig. Inte bara hennes uppenbart schizofrena personlighetskris, utan för att regissören Zulawski inte ger någon rationell förklaring till hennes känslomässiga metamorfos. Finns det något mer skrämmande än när någon som står en nära förändras utan greppbar anledning? Neills Mark är intressant som den snälla men stele mannen som uppenbarligen inte kan hantera krisen. Neill använder hela sin kropp för att visa Marks olika sinnesfaser: från långsam, ”engelsk” kontroll över varje rörelse till total verbal stumhet och sjukligt repetativt gungande i sängen.

Possession scream

Possession är tack vare sin berättar- och karaktärsmässiga komplexitet på ett sätt mer tillfredsställande än andra jämförbara ockulta skräckfilmer, exempelvis Dario Argentos gialloklassiker Profondo Rosso (Deep Red; 1975) och Suspiria (1977). De filmerna fungerar visserligen utmärkt på sitt kinestesiska och modernistiskt serietecknade plan (med kameraföring och mordscener som är stilistiskt vassare än Zulawskis). Men de saknar ändå den där tematiska helheten som på ett så svartsynt och intelligent manér genomsyrar Zulawskis film – gestaltat genom karaktärernas irrationella men ändå känslomässigt rättfärdigade handlingar.

För känslan kvarstår: den drivande källan genom hela Possession är den mänskliga skildringen av saknad, ensamhet och svartsjuka. En skildring som verkar fullkomligt genuin (och av regissören säkerligen självupplevd) och ger filmen sitt darrande känslomässiga fokus. Precis, känslofokus. Denna fantastiskt viktiga detalj som tyvärr – inte minst inom den s.k skräckgenren – är så ytterst få filmer förunnad.


Praktiserande teori

Teoretiker: såna som inte är praktiska, eftersom de mest läser, vilket inte är en praktisk sak eftersom de mest sitter ner när de gör det, och dessutom går de mest på bio för att anteckna, och det är inte skapande eftersom de bara sätter pennan till pappret efter att ha gått till biografen och satt sig ner, kammat bak sitt fettiga hår och tryckt de fyrkantiga brillorna på plats. Alltså, teoretiker är såna som mest tänker på att vilja skapa riktiga saker, och som sedan skriver ner sina tankar om detta och samtidigt passar på att framhäva sig själva i sin text och racka ner på andra som verkligen skapar riktiga saker. För man ska inte glömma: att skriva eller att tänka är inte att skapa riktiga saker, eftersom tankar och text inte rör på sig och inte blinkar i 48 blink per sekund. Det är sant. Jag menar, titta på skallen på en fetthårig kille med fyrkantiga glasögon med pennan till blocket i en biograf en tisdagkväll: inte fan rör sig hans skalle eller blinkar 48 blink per sekund. Håller ni inte med? Ni menar alltså att tankar syns och att text blinkar? Lägg av.

Praktiker: såna som inte är teoretiska, eftersom de gör väldigt mycket saker hela tiden, och dessutom skapar de riktiga, verkliga saker, tex film som svetthåriga killar kollar in med anteckningsblock på tisdagskvällar medan deras tankar inte blinkar. Praktiker är konkreta personer med konkreta mål och konkreta handlingar i ett fysiskt rum med fysiskt konkreta (cement)väggar som ekar av kraftfulla spadtag och genuina, manliga slagdängor. Praktiker är schablonfria och chosefria individer som praktiserar sin erfarenhet och kompetens genom att skapa och skapa och skapa och skapa riktiga, taktila och praktiskt användbara verktyg och filmer och effekter och explosioner och rök och fåtöljerna som fetthåriga snorvalpar med fyrkantiga glasögon sitter och antecknar i på biograferna på tisdagar. Alltså, praktiker är såna som jobbar med händerna och inte läser tidningar och böcker på kvällen när de kommer hem och ska vila eller på morgonen till kaffet eftersom det får tankarna att blinka och text att röra sig.