Ridley Scott och Blu-ray

Ridley Scott stödjer Blu-ray och jag håller med.

/…Short of that, the technically sophisticated Blu-ray disc, of which I’ve been a supporter since its inception, is the closest we’ve come to replicating the best theatrical viewing experience I’ve ever seen. It allows us to present in a person’s living room films in their original form with proper colors, aspect ratio, sound quality, and, perhaps most importantly, startling clarity.

http://www.huffingtonpost.com/ridley-scott/film-viewing-blu-ray_b_1132350.html

Film och tryggheten

För tio år sen skrev jag min första krönika på nätet för siten dvdforum.nu. Jag publicerar den här av två skäl. För att den berör Star Wars som släpptes på blu-ray i helgen. Och eftersom jag finner det smått anmärkningsvärt att mitt allmänna sinneslag inte utvecklats på ett decennium.

Film och tryggheten (2001-11-04)
Det är en stressig tid nu. Jag har numera accepterat att livsfenomenet vuxen först och främst identifieras genom en skarp känsla av obehag. Upplevelsen kan beskrivas genom de korta – men alltmer frekventa – insikterna i kategorin ”Va, har jag ansvaret?”.

Jag måste erkänna att jag inte gillar det alls. Ibland längtar jag på fullt allvar tillbaka till den totala naiviteten vid nio års ålder. På den tiden cirkulerade de stora diskussionerna kring lasersvärd och hur det var möjligt att lysrören – som lasersvärden var byggda av – kunde tåla så mycket stryk. Det var viktiga frågor, med söta eftersmaker. Livet var en klubba och jag slickade storögt vidare; genom biosalongen tillbaka till leksakerna.

Under sällsynta, blixtkorta insikter kan jag ibland föreställa mig raderna av filmer i min hylla som ett substitut för min imponerande entusiasm som nioåring. Som ett försök att betala mig tillbaka in i ”Återkomsten av fantasins värld”. Snabbt därefter rationaliserar jag det hela med att jag faktiskt är filmvetare och såna måste ha många filmer på väggen.

Men mina svaga, darrande barnsynapser blixtrar envist vidare. Någonting hände under lågstadiet som byggde om mina hjärnvägar. Om inte Stjärnornas Krig-filmerna fastnat i mina sockerklibbiga händer 1983 hade säkert ett annat äventyr med gott-mot-ont-temat fyllt platsen. Ödet valde Luke Skywalker och med barnglasögonen på plats kan jag konstatera att filmerna fortfarande genererar emotionell aktivitet kring det fundamentala behovet av förflyttning och självförverkligande.

Och genom en semiklyshig metafor kanske min kära filmsamling skall ses som en materialisering av trygghet? Stjärnornas Krig har för alltid lagt sitt romantiska lager gladpack över konceptet rörliga bilder och patenterat filmen som en känslomässig retreat. För varje gång jag tar fram och tittar på alla dessa skivor, för varje gång jag spelar upp åttiotalets största rymdopera, får jag ro. Jag kopplar helt enkelt av med tända lasersvärd och uppkopplade bröstpaneler.

Löjligt? Nej, förmodligen fullständigt livsviktigt att vi utan att förflytta oss kan resa långt, långt bort. Bort från stress och terrorism för i ett par timmar klä och spegla oss i hjältens oförstörda kläder.

George Lucas and Digital Paradise Lost

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrativemedia.se januari 2011. Artikeln initierade en liten debatt.


Nuförtiden verkar det vara ok att kalla skapande folk för idioter och revisionister när de inte ger oss konsumenter vad vi vill ha. Kungar är vi i kulturens sandlåda och vi ska underhållas, kammas och gosas med. Vi ska ha fri tillgång till alla de produkter vi kan konceptualisera i våra hyperaktiva konsumtionshjärnor, och materialiseras inte produkterna på silverbrickor av producenternas servitörer vid ett fingerknäpp, tar vi kvickt två steg till vänster där den moraliska giljotinen glimmar.

Förundrad är nog ett milt uttryck, men det är i varje fall inledningsvis min tanke om de diskussioner som förs på nätet i vår generation, där det uttalade syftet är att spetsa konstnärer och skapare mot en etiskt sylvass vägg när de inte följer konsumenters reflexmässiga, krutstänkande viljor.

På filmtapeten har vi George Lucas som inte vill distribuera sina ursprungliga 70- och 80-talsversioner av Star Wars på dvd eller blu-ray, utan som istället vill att de nya versionerna – med uppdaterade effekter – ska representera hans slutgiltiga vision. Eftersom Lucas äger sina egna filmer kan man därför lätt få för sig ett och annat. Exempelvis att han utövat sin självbestämmanderätt. Eller gett utlopp för sin konstnärliga frihet. Eller att han helt enkelt gjort vad alla demokratiska samhällen understödjer: uttryckt sin åsikt. Fast nej. Mantelprydda konsumenter anser istället Lucas vara en historisk revisionist. Därmed dömer vi honom till ett av de mörkaste, smutsigaste hörnen i vår moraliska histora.

Och jag blir jävligt förbannad. Vilket också gör det omöjligt för mig att låta dessa anklagelser stå oemotsagda. De utgör en iskall snålblåst genom en fri värld och jag ryser inombords. Så jag breder ut mig här och nu, och vid det här laget kräver ni säkert nån sorts break-down av mitt uppsåt. Here it comes.

Kärnan i debatten är alltså George Lucas. Om ni inte hukat under er cinematiska snuttefilt de senaste tjugo åren vet ni vem han är. Denne knepige regissör, manusförfattare och producent satte 1977 det dåvarande amerikanska filmlandskapet i gungning när han med minimala medel lyckades knåpa ihop och distribuera en fantasisaga om Luke Skywalkers rymdäventyr, mitt under 70-talets tandrotsrealism. Trots lågklassig budget och tekniska begränsningar blev första Star Wars-filmen en ojämförbar succé över hela världen; folk hade tröttnat på den socialpolitiska filmen och krigsskildringarna. De ville fly bort till en diskontextuell alternativ värld där ont och gott var tydligt separerat, så den mörka och ljusa sidan med sina röda och gröna lasersvärd passade umärkt. Tillsammans med de två uppföljarna revolutionerade Star Wars-trilogin inte bara specialeffektsindustrin och Hollywoodapparaten, den har fram tills idag präglat stora delar av vår kultur. Men framför allt skapade framgångarna en unik situation i den soliga kustens filmfabrik: Lucas fick fullständig makt över sina egna filmer. En sits han behållit och förvaltar än idag.

För det är här i Lucasfilm Ltd – Lucas egenägda filmbolag ute på Skywalker Ranch i Kalifornien – som Lucas i det nya århundradet bryter mot de högt upsatta moraliska lagarna, stipulerade av oss gudomliga konsumenter. Så vad gör Lucas? Jo, han försöker färdigställa sina filmer. Japp, exakt.

Och samtidigt som han gör detta pusslas och smusslas det runt om i världens medier, såväl i USA som i Sverige. I recensioner, artiklar, debatter och forumdiskussioner kväks det missnöjt, och det kväks dessutom med hat och utpekelser. Vi har nu äntligen hittat syndabocken till den kulturhistoriska- och industrimässiga omdaningen som vi – i det nya decenniets uppskrämda tisdanda – egentligen ångrar: en mupp utklädd i flanellskjorta med 60-talsfrissa har nu gått tillbaka till sina filmer och ändrat i historien och petat på vår självkänsla. Lucas har lagt till effekter i sina filmer som inte kunde framställas på det dammiga 70-talet. Han har t o m låtit den superhäftiga Han Solo – allas vår självständige antihjälte – psykologiskt förlora en duell till en kladdig alien genom att digitalt manipulera sekvensen. Han har ovan på allt mage att förvägra oss sina oförändrade versioner genom att inte ge ut dem på dvd eller blu-ray.

Så vad gör vi? Vi kallar honom revisionist och förpassar honom till historiens mörkaste skuggor. Det sker inte på en leksam nivå, det sker i breda kollektiva svallvågor genom en cynisk och bitter mediekultur.

Vad vi med all tydlighet glömt är att den revolution som Lucas åstadkom var en rationalisering och utbyggnad av just effektindustrin, den sektion som möjliggjorde hans fantastiska äventyr. Utan ILM * och Lucasfilms övriga investeringar i filmtekniken hade filmens värld, och vår kultur, sett annorlunda ut. Det är hög tid att inse att filmer inte längre är cementerade i celloluid, utan kan uppdateras och anpassas i långt större utsträckning efter regissörens och producentens behov. Kontrollfreaks som Murnau och Hitchcock hade med all sannolikhet och med mycket breda flin välkomnat de möjligheter till minutiös korrigering och efterbeabetning av oönskade detaljer som vårt decenniums digitala teknik erbjuder. Fritt skapande är inte längre ett ideal som det pratas om i feel good-filmerna, det är verklighet.

Men det är en mörk verklighet när en oroväckande stor del av oss fortfarande övervärderar vår nostalgi så till den grad att vi misstar den för socialt och kulturellt byggmaterial. De personer som inte redan är övermättade med denna vanföreställning vet att det inte går att offra demokrati och fri yttranderätt på konsumentens altare. De inskränkningar som sker när den allmänna opinionen utmålar konstnärlig frihet som revisionism kan och bör inte vara moraliskt hållbart i vårt samhälle. Det är istället dessa inskränkningar som är revisionismens rätta ansikte. Förhoppningsvis öppnar den industriella utvecklingen upp dörren för ett psykologiskt stålbad, med en mindre elitistisk syn på konst som slutdestination. En syn där hemsidor, filmer, dokumentärer och böckers konstnärliga värde inte avtrubbas av gammeldags kategoriserande schabloner som ”statiskt” och ”dynamiskt”, utan på lika villkor kan berika kulturen. Vår demokratiska samtid.

Jag hoppas att den moraliska högkonjunkturen inte väntar alltför länge. Lucas – och vårt framtida samhälle – är värd en bättre skugga en den från röda lasersvärds höjda klingor.

* Industrial Light & Magic; pionjärer inom visuella effekter och CGI (Computer genererated Images). Bolaget startades av George Lucas på 70-talet eftersom det saknades organiserad kompetens att åstadkomma Star Wars specifika effekter. Bolaget är idag ledande inom sitt område.

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio juli 2004. Återpublicerad och uppdaterad på narrative.se januari 2011.