Jag svarar på en kommentar (publicerat på insändarsidan i tidningen HemmaBio) angående min artikel George Lucas and Digital Paradise Lost. Publicerad som insändare i tidningen HemmaBio aug 2004.

Nallen skriver:

Satte kaffet i vrångstrupen när jag läste igenom gästkrönikan i förra numret av HemmaBio. Fredrik Lindgren går till attack mot att konsumenter har den dåliga smaken att inte acceptera vilka versioner som helst av favoritfilmer som filmbolag och regissörer tycker vi ska få oss till livs. Oh, vi är gnälliga barnungar som vill bli kammade och gosade med. Fy på oss.

Men snälla. När herr Lindgren går ut ut genom kassan med en bok eller skiva – är han då helt inställd på att den version av verket han fått med sig kanske inte alls motsvarar det han föreställde sig. När han slår sig ner i soffan för att kolla in Star Wars med sina polare och ska till och kommentera de där favoritscenerna med de taskiga effekterna så är dessa helt förändrade. Det klassiska gitarr-riffet på Smoke On the Water har ersatts med nåt annat för att Ritchie Blackmore inte längre tycker att han står för det. Det påminner mig om historian om konstnären som knallade in på museet för att förbättra sina tavlor. Men snälla herr konstnär, verket är utställt till allmänt beskådande. Det är färdigt.

Visst får George Lucas göra hur många versioner av sina filmer som helst. Men jag tror att det finns ett mycket starkt intresse för allmänheten (såväl konsumenter som forskare och andra) att ett verk finns tillgängligt i de versioner som det tidigare har utgivits. Hitchcock gjorde om någon av sina filmer, ja han gjorde helt nya versioner av dom, men han drog inte in tidigare versioner. Dessa hade redan tagit sig in i allmänhetens medvetande. Varför försöka förändra detta förhållande.

Jag tror snarare att det som spökar i bakhuvudet hos herr Lindgren är att han har gått på film- och skivbolagens hybris om upphovsrättsligt material såsom jämställt med fysisk egendom. Och att därför filmbolaget eller regissören som har upphovsrätt även har rätt att i närmast vilken utsträckning som helst kontrollera hur vi konsumenter ska kunna hantera verken precis som om vi hade hyrt en bil eller en sommarstuga. Bakom detta ligger givetvis ekonomiska intressen. Men jag vill påstå att verk av sådan natur inte ägs på detta vis av någon. När väl ett musikstycke, film eller litterärt verk har gripit tag om herr Lindgrens och oss andras tankevärld så tillhör dom också oåterkallighen oss fast i en helt annan än ekonomisk mening.

Mitt svar till Nallen:

Det här är – precis som du implicerar – en fråga om moral. Och alltså i slutändan en fråga om åsikt.

Vi kan dock inte göra något åt att Lucas ändrar sina filmer och vägrar släppa tidigare versioner. Hans rättighet i detta fall styrs av de lagar som vill reglera fri yttranderätt: i sig en demokratisk grundpelare. Lagarna är ett manifest av de generella moraliska åsikter som förkommer i ett folkligt och politiskt landskap. Lagarna, den lagstiftade moralen, ger Lucas frihet.

Dessa lagar ger resonans i min egen moraliska värld. De styrker min uppfattning. Jag har ett visst perpektiv på de grundläggande värdena i vår samtid, och de innefattar respekt inför levande och döda konstnärer.

Vad jag motsätter mig – och vad jag anser inkräkta på denna respekt – är förnedringen av dessa levande konstnärer för att de inte följer en viss grupps moraliska ställningstagande. De blir kallade bakknullade idioter och historierevisionister endast för att de utnyttjar sin lagstadgade rätt att inte publicera vad andra behagar.

(Skillnaden mellan levande och döda konstnärer är inget annat än följande: Eftersom Leonardo da Vinci inte lever längre, och inte efterlämnat instruktioner, finns det endast ett logiskt sätt att respektera Mona Lisa: låt tavlan vara).

Jag blir förbannad när konstnärer som berikat en kultur skall behandlas som brottslingar bara för att konsumenters aktier i nostalgi ökat dramatisk i värde på sistone. Borde konstnärerna straffas i ett rättssystem för sina synder? Eller räcker det med hätskt skitsnack och uthängande på publika forum? Skall moralen som motsätter sig Lucas handlande formuleras till lagar som reglerar publiceringen av verk som anses vara av högt nostalgiskt värde?

Jag kommer att bestrida dessa åsikter och denna moral – som förhoppninsgvis aldrig åskaffar sig momentum i rättslig instans – så länge jag har mitt förnuft i behåll.