Marc the music occasion

Marc the music occasion

När jag var åtta år var Marc redan tonåring. Han var den mystiske kusinen, återvändande från Kanada tillsammans med sin familj, med ett extravagant koolt manér och en underlig, men imponerande dialekt som mina föräldrar förklarade var en “brytning”. Marcs familjs nya lägenhet i Lugnet i Malmö var brokig med en lång, svagt krökt korridor som ledde rakt in i Marcs och sin bror Jims rum, fyllda av fantastiska, kanadensiska leksaker.

På samma tidsaxel men i mitt eget rum på Vasagatan i Limhamn vid en senare tidpunkt, ringde det på dörren. Mina föräldrar öppnade och Marc och Jim steg in med varsin begagnad skivspelare under armen, till mig och min syster. Vi blev i denna stund de amerikasprungna kusinbrödernas musikmaskinistiska arvtagare och vi var stolta. Jag hade inte många LP-skivor på den tiden men slagdängan “Ein bißchen Frieden” hade nyss vunnit Schlagerfestivalen och den var min naiva 80-talsfavorit.

Med en svag kisning lade Marc skivan på spelaren och lät den rulla igång. Ett par varv senare – förmodligen för att visa sin nonchalans gentemot min musiksmak – skruvade han på en platt, rund knapp från läget “45” över till “33”, och Nicole Seiberts framtidsbejakande, fredliga stämma förvrängdes omedelbart ner till ett världsfrånvänt, avantgardistiskt gutturalläte.

Jag fattade direkt, instinktivt, att musik inte är statisk, utan att den går att manipulera och kontrollera. En inspiration som styrde mina tonår mot flerkanalslinspelning, portastudios och vidare till Atari-datorer, synkroniserade syntar, samplingar och den elektroniska musikvärlden. En värld vars toner går att parallellisera och manövrera utan begränsningar. En värld jag inte lämnat, utan där jag fortsatt skapa upp-och-nervända, ut- och in-produktioner med outsinande förundran. Marc snurrade igång detta krökta, musikaliska livsspår – likt en brytpunkt på en Doc Brown-tidslinje – tack vare sitt dekadenta varvtalsval på en till ytan och till hörseln oskuldsfull musiktidsmaskin.