Jag spenderade en stor del av min uppväxt i ett gult tegelhus i fyra våningar i utkanten av Skåne; mitt barndomshem. Huset låg med utblick över ett ödsligt torg vars främsta kännetecken var en mossbelagd, stänkande vattenskulptur. I huset bodde fyra personer: Mamma Marie, Pappa Paul, Syster Sara samt jag, Patrik Pyromanen.
Det var nämligen ett välkänt faktum i kvarteret och bland barnen att jag gärna bålade saker, stora som små, från torkade björkblad till Bugatti plastmodeller i skala 1:12. Jag var på alla sätt och vis förtjänt mitt smeknamn. Själv visste jag inte vad ordet pyroman betydde om nån påpekade det, och jag brydde mig inte heller. Jag var ju bara barnet.
I vårt hus med omnejd fanns, till mina föräldrars stora förskräckelse, en betydande potential vad gällde möjligheter att utöva olika prov i eld. Min medfödda kärlek till ett av de fyra elementen översvallade alla andra känslor jag kunde tänkas ha och känslan kan, utan att överdriva, kallas tvångsmässig. Jag var helt enkelt tvungen att tända på plastsoldaten eller lövhögen i cykelskjulet, det fanns ingen återvändo. Det var mitt enda vägval i livet och eftersom jag var för liten för att reflektera över om det var ett felaktigt val, antog jag att det var rätt.
Min vandring genom elden hade inga kreativ hinder. Jag brände tändsticksaskar över levande ljus i vardagsrummet och anordnade minimajbål av små, små stickor på polyestermattan i hörnet av mitt avlånga barndomsrum.
Jag var på ett perverst sätt stolt över mina branderövringar och övertalade mig själv, under en släktträff i vårt hus en varm kväll i augusti, att demonstrera min begåvning för en likasinnad: min jämnåriga kusin. Uttråkade som bara barn blir under släkträffar slank vi båda omärkbart ut genom dörren, nerför stenterrassen och ut i den stilla kvällningen. Min kusin hade ingen aning om vad jag hade i görningen, och för att vara ärlig, inte jag heller. Jag tänkte med min barnsliga, eldhärjade hjärna det hela som en prestationsakt i improvisation, där jag en gång för alla skulle bevisa, och nu även med min släktning som vittne, att jag var herre över elden, min egen brandman.
Precis till höger om vårt hus, över en uppfart, fanns ett annat hus. Jag ledde vägen över den singelbelagda trottoaren och fram till den svartbruna, rostiga grinden, som satt ihop med det svajande staketet som omslöt den dammiga byggnaden vars fönster helt saknade glas. Det var ett gammalt, övergivet, ruttnande hus. Trappan saknade ett par steg och plankor var uppspikade som ett kors över ytterdörren ovanför vilken en skylt hängde med flagnande, vita bokstäver, ”Uppfört 1920”.
Jag började gräva i fickorna på mina kortbyxor, och fiskade plötsligt upp två blå servetter och en tändare. Både jag och min kusin såg förvånade ut, där vi tittade ner på de nyvunna prylarna i mina små händer. Min förvåning var – måste jag erkänna – inte fullt lika genuin som min kusins. Jag slängde kvickt servetterna på marken innanför grinden till det gamla huset och tände på. Jag hade fortfarande inte någon idé om vad som skulle hända härnäst, men min gudomliga insikt skulle väl slå in, tänker jag när jag skriver detta. I ögonblicket vid grinden tänkte jag inte speciellt mycket. Jag var ju bara barnet.
Händelseförloppet gick snabbt. Den annars så stilla natten besöktes plötsligt av en ensam vind, som oskyldigt tog tag i de brinnande servetterna och bar dem andaktningsfullt in i huset genom de glaslösa fönsterna. Därinne var det förmodligen torrt och behagligt nu i sommartid, för elden spred sig förvånansvärt lätt. På ett par minuter hade huset övertänts och förvandlats från ett tyst monument över förfall, till en cirkus av sprakande trä och knastrande eldflugor. På trottoaren samlades en stor grupp människor från kvarteret och beskådade spektaklet med uppspärrade ögon. En efter en vände de sig därefter mot mig med kisande blickar. Ingen var förvånad. Jag hade ännu en gång gjort mig förtjänt av mitt öknamn.
Efter händelsen och under min framskridande uppväxt förbi de kritiska åren, såg jag med möda till att ingen fick anledning att kalla mig vid mitt smeknamn. Ytterligare en oinsiktsfull, barnslig neurotiker hade gått igenom skärselden, bränt bort löst förankrade tankevurpor på vägen, och kommit ut på andra sidan med frontalloberna fullt inkopplade. Startpunkten för min nya, eldbefriade uppväxt började direkt efter att de sista brända plankorna svalnat och de kisande människorna gått hem, och symboliseras av ett nytt, rött tegelhus bredvid mitt barndomshem, med en skylt ovanför huvudingången som lyder ”Uppfört 1990”.
Latest comments