Aunt Penny

av | feb 18, 2021 | Definition av människor, Text in English

I’ve been around a long time,
and you know, when you’ve been around a long time,
you see people who are older.
And they’ve survived this very complicated life,
that we’ve all been given, to figure out.

What are we to do with it?
We have these children,
we have this home,
we have this relationship,
we have all this stuff,
It comes and goes like waves.
Sometimes its okay, sometimes its horrible,
and that will never change.
How you react to it, is what makes the difference.

Let’s not all get hysterical,
when the dog won’t stop barking.
We all have to take turns barking.
We all need to bark,
and this happens to be the day that your dog is barking.
Something is bugging him and he’s barking,
and until we figure out what it is, he’s going to bark.

We all need to do that.
Don’t be afraid to bark.
It’s good to bark.
It’s good for your soul.
Then we have to sit back, take a deep breath, drink plenty of water,
and not get too upset with the every day stuff,
because it can make you sick if you let it.

Go with the tide, ride with the tide,
go with the flow.

– Penny Rose
Marc the music occasion

Marc the music occasion

av | dec 29, 2020 | Definition av människor, Krönika, Musik, Novell

När jag var åtta år var Marc redan tonåring. Han var den mystiske kusinen, återvändande från Kanada tillsammans med sin familj, med ett extravagant koolt manér och en underlig, men imponerande dialekt som mina föräldrar förklarade var en ”brytning”. Marcs familjs nya lägenhet vid Caroli i Malmö var brokig med en lång, svagt krökt korridor som ledde rakt in i Marcs och sin bror Jims rum, fyllda av fantastiska, kanadensiska leksaker.

På samma tidsaxel men i mitt eget rum på Vasagatan i Limhamn vid en senare tidpunkt, ringde det på dörren. Mina föräldrar öppnade och Marc och Jim steg in med varsin begagnad skivspelare under armen, till mig och min syster. Vi blev i denna stund de amerikasprungna kusinbrödernas musikmaskinistiska arvtagare och vi var stolta. Jag hade inte många LP-skivor på den tiden men slagdängan ”Ein bißchen Frieden” hade nyss vunnit Schlagerfestivalen och den var min naiva 80-talsfavorit.

Med en svag kisning lade Marc singeln på spelaren och lät den rulla igång. Ett par varv senare – förmodligen för att visa sin nonchalans gentemot min musiksmak – skruvade han på en platt, rund knapp från läget ”45” över till ”33”, och Nicole Seiberts framtidsbejakande, fredliga stämma förvrängdes omedelbart ner till ett världsfrånvänt, avantgardistiskt gutturalläte.

Jag fattade direkt, instinktivt, att musik inte är statisk, utan att den går att manipulera och kontrollera. En inspiration som styrde mina tonår mot flerkanalslinspelning, portastudios och vidare till Atari-datorer, synkroniserade syntar, samplingar och den elektroniska musikvärlden. En värld vars toner går att parallellisera och manövrera utan begränsningar. En värld jag inte lämnat, utan där jag fortsatt skapa upp-och-nervända, ut- och in-produktioner med outsinande förundran. Marc snurrade igång detta krökta, musikaliska livsspår – likt en brytpunkt på en Doc Brown-tidslinje – tack vare sitt dekadenta varvtalsval på en till ytan och till hörseln oskuldsfull musiktidsmaskin.