Eldbesläktad

Under min uppväxt bodde vår familj i ett stort hus i utkanten av Skåne. I detta mitt barndoms hem bodde fyra medlemmar: Mamma Marie, Pappa Paul, Syster Sara samt jag, Patrik Pyromanen. Det var nämligen ett välkänt faktum i kvarteret och bland barnen att jag gärna bålade saker, stora som små, från torkade björkblad till Bugatti plastmodeller i skala 1:12. Jag var på alla sätt och vis förtjänt mitt smeknamn. Själv visste jag inte vad ordet pyroman betydde om nån påpekade det, och jag brydde mig inte heller. Jag var ju bara barnet.

I vårt hus och dess omnejd fanns, till mina föräldrars stora förskräckelse, en betydande potential vad gällde möjligheter att utöva olika sorters prov i eld. Min medfödda kärlek till ett av de fyra elementen översvallade alla andra känslor jag kunde tänkas ha och känslan kan, utan att överdriva, kallas tvångsmässig. Jag var helt enkelt tvungen att tända på plastsoldaten eller lövhögen i cykelskjulet, det fanns ingen återvändo. Det var mitt enda vägval i livet och eftersom jag var för liten för att reflektera över om det var ett felaktigt val, antog jag att det var rätt.

Min vandring genom elden hade inga kreativ hinder. Jag brände tändsticksaskar över levande ljus i vardagsrummet och anordnade minimajbål av små, små stickor på polyestermattan i hörnet av mitt avlånga barndomsrum.

Jag var på ett perverst sätt stolt över mina branderövringar och övertalade mig själv, under en släktträff i vårt hus en varm kväll i augusti, att demonstrera min begåvning för en likasinnad. Denna likasinnade blev min jämnåriga kusin. Uttråkade som bara barn blir under släkträffar slank jag och min släkting omärkbart ut genom dörren, nerför stenterassen och ut i den stilla kvällningen. Min kusin kunde inte föreställa sig vad jag hade i görningen, och för att vara ärlig, inte jag heller. Jag tänkte med min barnsliga, eldhärjade hjärna det hela som en prestationakt i improvisation, där jag en gång för alla skulle bevisa, och nu även med min kusin som vittne, att jag var herre över elden – min egen brandman.

Precis till höger om vårt hus, över en uppfart, fanns ett annat hus. Jag ledde vägen över den singelbelagda trottoaren och fram till den svartbruna, rostiga grinden, som satt ihop med staketet som omslöt den fönsterlösa, dammiga byggnaden. Det var ett gammalt, obebott hus, och det hade funnits där länge. Trappan saknade ett par steg och plankor var uppspikade över ytterdörren ovanför vilken en skylt hängde med texten ”Uppfört 1920”.

Jag kände efter i fickorna på mina kortbyxor, och fiskade plötsligt upp två blå servetter och en tändare. Både jag och min kusin såg förvånade ut, där vi tittade ner på de nyvunna prylarna i mina små händer. Min förvåning var – måste jag erkänna – inte fullt lika genuin som min kusins. Jag slängde kvickt servetterna på marken innanför grinden till det gamla huset och tände på. Jag hade fortfarande inte någon idé vad som skulle hända härnäst, men min gudomliga insikt skulle väl slå in, tänker jag när jag skriver detta. I ögonblicket vid grinden tänkte jag inte speciellt mycket. Jag var ju bara barnet.

Händelseförloppet gick snabbt. Den annars så stilla natten besöktes plötsligt av en ensam vind som oskyldigt tog tag i de brinnande servetterna och slungade dem in i huset genom fönstren utan glas. Inne i huset var det förmodligen torrt och behagligt nu i sommartid, för elden spred sig förvånansvärt snabbt. På ett par minuter hade huset övertänts och den annars så lugna natten hade förvandlats till en cirkus av sprakande trä och knastrande eldflugor. Utanför samlades en stor grupp människor från kvarteret för att skåda den stora brasan. Ingen av dem var speciellt förvånade. Jag hade ännu en gång gjort mig förtjänt av mitt öknamn.

Efter händelsen och under min framskridande uppväxt förbi de kritiska åren, såg jag med möda till att ingen någonsin hade anledning att kalla mig vid mitt smeknamn. Förresten har jag ju, såsom alla oinsiktsfulla barnsliga neurotiker, inte förrän nu insett vad ordet betytt. Min nya eldbefriade uppväxt började, och fortsatte, direkt efter att de sista brända plankorna svalnat och symboliseras genom det nyuppförda, röda tegelhus som nu står bredvid vårt, vars skylt lyder ”Uppfört 1990”.

Clean sheets, dirty life

It’s hard to hear much, the sound of life is so loud. Society street runs close and noisy in front of us, like a tv with full frequency range, without a remote.

We step out on the rational sidewalk, lit with endlessly blinking and clanking machines. Middleway traffic’s so heavy you can’t see the opposite side, but that’s where we want to go. Red lights, pushing people and coughing, grinding vehicles makes it a frightening struggle to cross, but we push back and press on.

On the emotional sidewalk it’s worryingly silent and dark. It used to bathe in the comforting music of a good life lived, like the friendly humming of a dishwasher left going over night. But only the hollow echo of random opposite-side merchandize leaks through, trashing its sterile sound bleeps between the abandoned houses. I notice cracks in the paving stone where the old bands used to play.

We kickstart a dead street lamp and gather around the light. The new shadows reduce our visibility and grows the pavement cracks larger. A moving, low frequency rumble starts to roll from a cross street. It’s out of our sight but in our control. It’s not much but we can work with it. We have bad memories. We are not perfect. But we have sound experience. We have train wrecks of emotional loops that can be sampled and put in a logical sequencential railway.

It will make sense. We owe that much to our sidewalk and the humming dishwasher.

 

Dröm 950525

I

Flickan och jag går med bestämda steg genom staden. När vi har passerat en sväng träder en byggnad fram genom en slöja av dis. Den rusar mot vårt håll och stannar framför våra fötter. Byggnaden liknar ett bibliskt torn och skjuter upp över våra huvuden och genom molnen. Väggen framför oss glider isär och vi stiger in i en starkt upplyst hiss. Skjutdörrarna sluter sig om oss och från utsidan skalas långsamt ljuset bort och lämnar världen där i mörker.

Inne i hissen är det varmt. Med ett ryck släpper den sitt fäste och trycker mig ner i golvet. Det värker i mina fötter. Jag börjar bulta på hissens väggar, allt hårdare tills jag lämnar knogmärken i metallen. Jag snurrar okontrollerbart och slår mina händer och fötter i väggarna som virvlar förbi. Utrymmet runt mig krymper. Flickan tar tag i mina axlar och vänder mig mot sig. Hennes lugn sprider sig.

I I

Hissdörrarna glider isär och vi kliver ut i ett mörker. Jag anstränger mina ögon för att hitta en fast punkt eller ljusglimt.

Ett rum träder fram. Stort som en kyrkosal men utan bänkar och altare. Taket är en stor glaskupol som välver sig likt en såpbubbla under himlen och blottar stjärnorna ovanför. De blanksvarta väggarna i salen kantas av svarta marmorpelare som sträcker sig likt gigantiska ekträd upp mot glaskupolen där de förgrenas och bildar nätverk av glänsande sten. Jag märker att flickan inte står brevid mig längre. Jag tittar ut i salen och ser henne vid ett bord långt borta, nästan uppslukad av skuggor. Väl framme vid flickan ser jag att det står ett ägg på bordet. Stort som ett strutsägg, fast ändå ett helt vanligt frukostägg. Ägget står på högkant, utan att trilla över. Flickan stirrar på ägget.

Jag blinkar till och ser henne försiktigt ta ägget och dela det mitt itu. Halvorna rullar ifrån varandra, faller ner för bordskanten och splittras med ett kras på det blanka stengolvet.

Kvar på bordet ligger fem svarta kuber. Jag plockar upp en av dem, vrider den i min hand och granskar den från alla håll. Jag tar upp en andra kub och för dem båda mot varandra. Med ett svagt klick är de förslutna. Jag sträcker mig entusiastiskt efter fler, men drar tillbaka handen. Kuberna är nu fler än tre, kanske sju eller t.o.m tio. Jag tittar på flickan och ser att hon är fullt upptagen med att bygga. Hon är skicklig och utstrålar en stark beslutsamhet. Insikten slår in min kropp och jag blir stillastående.

Jag väcks av ett glädjerop. Flickan visar mig en stor bit som hon precis skapat. Den glänser i blanktsvart kristall. Jag rafsar snabbt ihop en hög av byggdelar och börjar plocka i dem. Jag fumlar och tappar dem. Bitarna blir allt fler och sprider sig aggressivt runt bordet, över mina händer och ner på golvet.

I I I

Mina händer ömmar. Jag tittar upp från dem på modellen och förvånas över hur långt arbetet fortskridit. Det finns flera urskiljbara stråk och strukturer i den klump vi lyckats bygga. Det mest dominerande partiet är mittsektionen som i form av en halvmeter i diameter bred pelare reser sig högt upp i salen. Runt dess svarta rot löper låga, sluttande paneler. Panelerna kantas av en rad oformliga utbuktningar och utväxter och genom mörka hål mellan dem skjuter sylvassa spjut ut likt ilskna ormar ur sina hålor. Bygget är osmakligt. Dess fula halvfärdighet och oljiga glans är grotesk. Jag undviker att titta på den. Jag tittar på flickan. Hennes händer flyger över bordet och plockar mekaniskt delar från prydligt organiserade högar. Med precision sammanfogar hon delar och fäster dem på modellen. Motvilligt plockar jag upp en bit. Jag försöker förgäves hitta en del som passar. Jag ser inget sammanhang i formerna och börjar tafatt pressa bitar direkt på den stora mittsektionen. Bitarna rullar envist tillbaka.

En nedräkning sker i mitt huvud. Nedräkningen består av tre steg och innan dess skall vi vara klara. Signalen är tydlig och kravlar fram till mig genom det svarta golvet. Jag ser på flickan som ser på sina händer. De skakar av elektriska vibrationer.

Allvaret i vår situation blir påtagligt. Samvetet gör min kropp öm. Nu hör jag andra steget signalera i huvudet. Med darrande händer skapar jag och flickan de mest absurda formationer. I ögonvrån håller jag koll på flickans framsteg. Även om flickan är snabbast, lyckas jag ibland vara bara ett par steg bakom henne. Jag tar nästan in på henne ibland och ser musklerna arbeta i hennes tinning. Jag vill vinna över henne. Stressen lägger sig som ett halt lager såpa i mina handflator. Byggnaden kränger ur mina händer och glider dit jag inte vill. Den rinner genom mina fingrar och är omöjlig att plocka upp. I mina tankar snurrar geometriska figurer.

Modellen skjuter i höjden och från dess sidor sticker smutssvarta spjut och bjälkar ut. Den är skrämmande och får mig att känna mig utmattad. Den omsluter mig med en likgiltighet. Runt om oss på golvet och på bordet ligger stora drivor av kugghjul och gummiband. Stora och små svarta lådor är staplade på varandra i vinglande miniatyrskyskrapor och banor till elektriska bilar snärjer och borrar sig likt bångstyriga klängerväxter genom varenda hål och öppning. Jag lägger de byggbitar jag har i mina händer på bordet och backar tillbaka. Flickan gör likadant. Vi synar det ofullständiga verket uppifrån och ner. Jag inte kan fullborda det. Flickan ser på mig med stora ögon.

I V

Mullret är knappt hörbart. Luften i salen har börjat vibrera och sveper runt oss med en kyla som får mina läppar att bränna. Jag ser på flickan över bordet. Jag skulle vilja säga något till henne. Jag vänder mig om. Jag kan nu se vad mullret kommer ifrån. I fjärran framträder fyra militärhelikoptrar. De närmar sig snabbt och får benen till bordet jag står vid att skallra mot det hårda golvet.

Jag hör helikoptrarnas rotorblad rusa in över våra huvuden. Jag kan se dem genom glaskupan i taket.