Och filmen och härligheten, i teorin

av Fredrik Alexander Lindgren | 2011-01-30 | Film, Krönika, Vetenskap

Publicerad som gästkrönika i tidningen HemmaBio maj 2003.

Det är ett skönt ställe, filmens värld. Ett magnifikt sinneskomplex, oerhört stark i sin attraktion, som de flesta av oss hemskt gärna snubblar in i. Oftast för att fantisera bort några timmar i biosalongen eller tvsoffan, men, ibland också för att diskutera.

Och det är här, i argumentationens kammare, som de djupt troende och benhårt övertygade tar tillfället i akt och viftar med sina kors. Vilket vidfilmformat diggar Spielberg hårdast? Kommer jag att dö om inte Casablanca ges ut i special edition? Stal George Lucas min barndom? Förstå mig rätt, jag älskar att snacka film och ger mig gärna in i djupa diskussioner om på vilket sätt italienska skräckfilmer är bäst i världen. Men det finns en gräns. Gränsen är min, och den är fullkomligt individuell, men när den överträds vässar jag en helt annan penna.

Ett område där åsikterna sjuder av cyniska schabloner och hätska generaliseringar, är filmvetenskapen. Eller rättare sagt, snacket om filmvetenskapen. Det finns nämligen en helt ogenerad – men dock relativt inofficiell – debatt angående filmvetenskapens vara eller icke vara. Frågeställningen kan sammanfattas ungefär så här: Är filmvetenskapen en semipretentiös halvmesyr till ovetenskap, eller går den kanske att använda till något värdefullt? Kan man t ex använda den som sopkvast i biosalongen? Okey, något överdrivet, men inte långt i från.

Har ni redan luskat ut min ståndpunkt i denna härva?

Min insikt är, att en stor del av underhållningen med film är just analyserandet av film, och att det teoretiska studiet av mediet borde bli mer mainstream. Men min uppfattning är alltså att det allierade motståndet till denna insikt är stort.Förmodligen laddar de redan bössorna för att skjuta ner mig, denne dåre till filmsprätt. ”Åt helsike med teoretiserandet och analyserandet”, säger de. ”Gör dig inte speciell. Film ska avnjutas, inte dissikeras”. De senaste åren har jag stött på dessa tankegångar allt oftare, och de ter sig alltmer som hal och svårfångad fanatism. Argumenten är förvisso läckra och lättsmälta likt en rumsvarm brie, men jag sväljer dem inte. De är propaganda och förvränger verkligheten till sin fördel. Därför vill jag protestera.

”Those who don’t do, teach” är ett av alliansens mer vanliga mantran, men ett som ger mig värst huvudvärk. Jag är kanske för korkad för att inse uttryckets egentliga innebörd, men är det bara personer som har status nog att säga ”cut” eller som vet hur ett 180 graders klipp fungerar, som får lov att kallas kreativa? Det blir en jäkla massa lärare över må jag säga. Är intuition en så högt värderad vara idag, att medveten kritik och analys ska bagatelliseras till ”den där slitna träbänken i skolan”? När började vi överhuvudtaget skilja på göra och lära ut? Jag är möjligtvis naiv, men ingen kommer någonsin att övertyga mig om att lärandet som överföring av kunskap genom generationer inte har en avgörande betydelse förvårt samhälles överlevnad.

Citatet ”Det finns 20.000 filmvetare i Sverige, men inte en enda som kan göra film” satt uppspikad som en fet religiös paragraf på min f.d filmlärares dörr under hela min studietid. Schizofreni är bara förnamnet. Och jag tänker wow, det är ju alldeles förförisk retorik. En näst intill oemotståndligt tillbakad fras som likt en marängsviss blandar samman ingredienser till en övermäktigt söt portion osanning. För inte visste jag att det var filmvetarna som skulle göra film. ”Jo, visst serru, nu har staten utbildat dom i psykoanalys och ideologi, nu får de fan visa vad de går för i klipprummet”.

Jag kan fortsätta med intressanta exempel på liknande uppfattningar, men av utrymmesskäl är det väl bäst jag slutar. Eftertänksamheten surrar dock vidare, och jag undrar nyfiket under vilken period i vår civilisation som uppfattningen att allt skall praktiseras – och inget teoretiseras – överhuvudtaget växt fram. Har det måhända skett en grotesk tolkning av Rousseus ”tillbaka till naturen” och Deweys ”learning by doing” på senare år? En energisk, otålig hyperpragmatism av värsta sort? Ska alla filmintresserade helt plötsligt bli Bergman eller Hitchcock, stryka sitt skägg, underhålla sitt ego och låta alla regissörswannbies kyssa deras av hårt filmarbete slitna fötter, samtidigt som resten av världen ska hylla deras ”fantastiska, filmiska hantverk” utan konsekvens och diskussion – utan distans och kritik? Jag tycker vi har fått nog av idolskapande och blind kändisskapsdyrkan det här och förra seklet. Ska alla tvingas haffa dv-kameran och förväntas utföra storverk bara för att det är fysiskt och ekonomisk möjligt, för att sedan få sig en rejäl samvetes käftsmäll när det visades sig att de saknade filmfingrar (eller intresse)?

Har vi glömt att det faktiskt går att verka och påverka i detta samhälle utan att spendera tid på mediala drömmar om berömmelse och artistiskt erkännande, och utan ”Du kan!”- föreläsarnas mässande? Har vi glömt tänka den kontroversiella tanken, att debatt, analys och kritik av medierna omkring oss faktiskt utgör en egen sfär inom yrkeslivet? Det mest radikala påståendet idag torde därför vara att just denna sfär fungerar, är under konstant utveckling, och är direkt avgörande för vår kultur och – håll för öronen – vår moral.

Filmvetenskapen som akademisk sfär uppkom knappast för att nån statlig instans tyckte ämnet lät häftigt. Filmvetenskapen bildades för att människan – enda sedan den första rörliga bilden projicerades i slutet av 1800-talet – fascinerades och försökte komma underfund med filmens relation till verkligheten. Och det övergripande skälet till att filmvetenskapen överhuvudtaget existerar i sin nuvarande form, är de västerländska filosofiska traditionerna som – enda sedan Platon på 400-talet f.kr – har i frågasatt människans plats i världen. Jag tvivlar starkt på att vårt samhälle hade sett likadant ut utan humanioras kritik, diskussion och tvivel, och vad det förde med sig i form av vetenskaplig förståelse och upplysning.

Själv kan jag inte – med tanke på detta – tolka filmkulturen på annat sätt än att den är av väsentlig betydelse för vår gemensamma livsupplevelse. Vi människor är ju för fasiken i symbios med filmens konstform; vi flockas runt tv:n så fort dockusåpan klickas på, och går i horder till biosalongen för att förföras av just Sagan om Ringen och Stjärnornas Krig; berättelser som – visserligen inslagna i glittrande filmpapper – i grunden är universiellt storlagna moralfilosofiska terapikurser. Ska vi inte föra en kritisk, vetenskaplig debatt om den oftast klart påtagliga mentala och kroppsliga kontakt vi åskådare har med filmerna när vi svettas, darrar, spänner oss och upplever empati? Ska vi inte känna i varje fall en viss ansvarsfull – och nyfiken – medvetenhet inför konsumerandet av sådana attraktiva livsspeglingar?

Självklart påstår jag inte att vi alla är blåögda filmfetischister utan reson, eller att filmer är speciellt farliga – sådana vurpor får kvällstidningar och överambitiösa föräldrar stå för – men jag tvekar inte en sekund på att vi behöver en mer konstruktiv och bredare uppfattning av, och inte minst ett större kreativt engagemang i, det debattutrymme som brukar kallas filmvetenskap.

Kanske får vi då till sist – genom det spegelblanka silverfatet där framme på duken – större förståelse för vilka konstiga typer vi alla är, fanatiker eller ej.