Ämne:

Musik

Marc the music occasion

Marc the music occasion

När jag var åtta år var Marc redan tonåring. Han var den mystiske kusinen, återvändande från Kanada tillsammans med sin familj, med ett extravagant koolt manér och en underlig, men imponerande dialekt som mina föräldrar förklarade var en ”brytning”. Marcs familjs nya lägenhet i Lugnet i Malmö var brokig med en lång, svagt krökt korridor som ledde rakt in i Marcs och sin bror Jims rum, fyllda av fantastiska, kanadensiska leksaker.

På samma tidsaxel men i mitt eget rum på Vasagatan i Limhamn vid en senare tidpunkt, ringde det på dörren. Mina föräldrar öppnade och Marc och Jim steg in med varsin begagnad skivspelare under armen, till mig och min syster. Vi blev i denna stund de amerikasprungna kusinbrödernas musikmaskinistiska arvtagare och vi var stolta. Jag hade inte många LP-skivor på den tiden men slagdängan ”Ein bißchen Frieden” hade nyss vunnit Schlagerfestivalen och den var min naiva 80-talsfavorit.

Med en svag kisning lade Marc singeln på spelaren och lät den rulla igång. Ett par varv senare – förmodligen för att visa sin nonchalans gentemot min musiksmak – skruvade han på en platt, rund knapp från läget ”45” över till ”33”, och Nicole Seiberts framtidsbejakande, fredliga stämma förvrängdes omedelbart ner till ett världsfrånvänt, avantgardistiskt gutturalläte.

Jag fattade direkt, instinktivt, att musik inte är statisk, utan att den går att manipulera och kontrollera. En inspiration som styrde mina tonår mot flerkanalslinspelning, portastudios och vidare till Atari-datorer, synkroniserade syntar, samplingar och den elektroniska musikvärlden. En värld vars toner går att parallellisera och manövrera utan begränsningar. En värld jag inte lämnat, utan där jag fortsatt skapa upp-och-nervända, ut- och in-produktioner med outsinande förundran. Marc snurrade igång detta krökta, musikaliska livsspår – likt en brytpunkt på en Doc Brown-tidslinje – tack vare sitt dekadenta varvtalsval på en till ytan och till hörseln oskuldsfull musiktidsmaskin.

The Electric Diary

The Electric Diary

Nu ligger fyra av mina låtar ute på musikplattformarna i form av EP:n ”Afterword” under artistnamnet ”Electric Diary”. De får väl snarare anses vintage än nya. De tre första kom till 2008 i Malmö precis innan Leia, min yngsta dotter föddes, medan ”The Boy” är ända från 2001 när jag fortfarande gick på högskolan i Skövde. The Boy spelade jag in på en kvart sittandes på sängen i mitt studentrum med en fin, gammal mikrofon lånad av Daniel Permbo (Sambassadeur). Daniel och jag sprang ofta över till varandras lägenheter där på Norra Trängallén, drack snabbkaffe och snurrade in oss i ackord.

”Afterword” av The Electric Diary

  1. Anytime is Reckless
  2. Too Grown up to Dream
  3. The Young Death
  4. The Boy
The Electric Diary EP omslag
Nu är vårt första album släppt. Det tog jättelång tid.

Nu är vårt första album släppt. Det tog jättelång tid.

Efter otaliga demos och samlingar genom tiderna, ända sedan 1996 i olika osignerade konstellationer (Slug och Headtrip Inc.), ville vi inte vänta längre. Efter 18 år har vi släppt vårt eget osignerade album som gruppen #366: A life lived. Det är en blandning av industriell, alternativ, experimentell elektronisk musik inspelad, producerad och mixad av oss själva, med mastring och distribution fixad av andra. Det blev fler låtar än vi trodde, så vi har delat upp dem i två minialbum. Det första heter Depressionism, innehåller 40 minuter musik och släpptes i november 2013 till Spotify, iTunes, Amazon.com etc. Det ser ut så här:

Depressionism, omslag

Depressionism, omslag

Ni kan dosera er Depressionism här:
Spotify
iTunes
Amazon.com
Bandcamp (lossless, högupplöst)

Nästa album heter Escapism och släpps i slutet av januari 2014.

Vi började hacka i den elektroniska musiken tillsammans för 18 år sen (Jeppe och John flera år tidigare), men produktionen av de nya låtarna och #366: A life lived startade först 2011 med ett par trevande arrangemang (bl a Bible). Vi fortsatte att testa oss själva genom halvlivesessioner i vår lilla hemmastudio där vi kopplade upp syntar, gitarrer och mick till högtalarna och spelade in. Det som skapades spontant i studion har vi försökt behålla, oavsett underlig struktur eller avartiga ljud, oavsett sönderdistade gitarrer och upp-och-nervänd sång, oavsett minuter långa intron eller halvväga låtkaraktärsbyten.

Låtarna har tagit hundratals timmar att spela in och färdigställa. Sångpartier har lagts på samma låt med ibland sex månaders mellanrum (låten Careful/Colorful släpps nu i januari 2014 men har genomgått minst fem olika versioner och mixar sen 2012). Att finjustera och mixa  alla sessioner så att eventuella lyssnare inte bara kastar hörlurarna i frustration har varit – minst sagt – utmanande. Gitarrer, samplingar, trummor, ljud, sång och övriga svårdefinierade ljudvågor ska sys samman till något som ändå uttrycker något förståeligt utan att rymma iväg från föräldrahemmet en lördag enbart för provokationens skull. Självklart hittar vi sporrar i det experimentella och brytandet mot det konventionella, kanske för att vi inte är nöjda med mainstream, men allra mest för att det inte finns något roligare än att göra musik obehindrat och ocensurerat. Men självklart vill vi också upprätta en kommunikation med lyssnaren. Det är ju konstens och underhållningens sluthamn, och dit det är så satans svårt att segla.

Musiken vi gjort låter inte som den gör för att vi vill vara okonventionella för sakens skull. Den låter så för att det är det som sker när jag, Jesper och John gör musik. Vi är inga mästare på produktion och mixning och heller inga mästare på att hamna på skivbolag som kan göra det åt oss. Men det är vi, det är vårt och det är 18 år av upplevelser.

Escapism, omslag

Omslaget till nästa album Escapism, som släpps i slutet av januari 2014.

 

Mer om #366: A life lived
facebook.com/366alifelived
youtube.com/366alifelived
soundcloud.com/366alifelived

 

Albumsläpp i oktober med #366: A life lived, och lite om branschen.

Albumsläpp i oktober med #366: A life lived, och lite om branschen.

Jag, John och Jesper har gjort elektronisk, alternativ crossovermusik sen 1996 i olika band med olika namn. Trots att det var nära ibland har vi aldrig haft ett skivbolag, men vi har släppt våra låtar där vi kunnat, på demos, på en singel, på samlingar och live. Jag sammanställde allt i en diskografi för ett tag sen om ni känner för att bli uttråkade.

I oktober 2013 – efter 17 år – släpper vi vårt första riktiga album, utan skivbolag. Läs om det här.

Branschen har ändrats, konkurrensen är större, intäkterna mindre och chansen för ett experimentellt band att bli signat är inte vidare stor, även om bolagens kostnader för distribution och administration minskat. Med vårt nuvarande band #366: A life lived bestämde vi oss för att släppa oss själva och helt enkelt bli indie. Det som avgjorde saken var Record Union och Sage Audio, två partners där den förre distribuerar billigt digitalt till alla onlinebutiker och den senare mastrar musiken för en överkomlig peng.

Båda dessa nödvändiga steg har tidigare krävt ett musikbolags kontakter och investeringar, men tack vare den explosionsartade utvecklingen av onlinedistribution och teknik är det möjligt att som självständig bekosta det med egna pengar utan att bli luspank.

Nackdelen med att inte ha ett skivbolag är att vi är helt ensamma i musikskaparprocessen. Inga opartiska second opinions, ingen extern planering och inget handhållande. Vi skapar musiken på egeninköpt utrustning i de lokaler vi kan hitta, bestämmer när musiken är klar och färdig för mastring, marknadsför med egen kraft genom sociala kanaler (tack gode gud att de finns; utan Facebooks Pages och Promotion hade vi aldrig haft en chans), sätter en releasedag och laddar upp allt till iTunes och Spotify genom Record Unions avtal som ger oss 90 procent av intäkterna efter att kanalerna tagit sin del.

Vi gör ingen mainstreammusik och vi kommer aldrig bli stora. Men vår dröm att bli släppta på egna premisser är verklighet och det känns overkligt. Vi plockade fram syntarna, gitarrerna och den distade sången i tonåren och de används än, om än på långa och inte helt okomplicerade tillvägagångssätt.


MER OM #366: A LIFE LIVED

Senaste videon:

Våra onlinekanaler
facebook.com/366alifelived
soundcloud.com/366alifelived
youtube.com/366alifelived

 

Artikel om #366: A life lived på Side-line.com

Artikel om #366: A life lived på Side-line.com

Vårt electro/industriband #366: A life lived tillägnades en artikel i måndags på det stora belgiska online-musikmagasinet Side-line. Så här skriver de bl a:

#366 A Life Lived might be a new band, the band members are far from newbies. They did hard industrial electro in the nineties as Slug and Headtrip Inc. with demo productions for the latter by Covenant’s Eskil Simonsson (”Pure past” 2-track single digitally released on Electric Fantastic Sound in October 2006) and S.P.O.C.K.’s Christer Hermodsson (”MRC Session” 2-track demo). Members shifted and the band broke apart after a gig in Germany in 2001. The ’originals’ got together again in 2011 and formed ’#366 A Life Lived’ with a more experimental electro.

Says the band: ”We were young, drank lot on gigs and misbehaved. We don’t want that anymore. We want the core of music, preferably the electronic version.”’

Läs mer på Side-Line här: http://www.side-line.com/news_comments.php?id=49167_0_2_12_C

#366: A life lived på webben
facebook.com/366alifelived
soundcloud.com/366alifelived
youtube.com/366alifelived
reverbnation.com/366alifelived
twitter.com/366alifelived

 

Gravity

I haven’t been so lonely
I haven’t been so cold
I haven’t been so angry
Since before I wasn’t told

I can’t mind
I can’t mind
I can’t mind no more

I haven’t been so dirty
I haven’t been so small
I haven’t been so fucked up
Since I threw open the door

I don’t mind
I don’t mind
I don’t mind

I’m not sure that I saw you
On the other street that day
I really thought you did
But I won’t carry that whole weight

I have nothing
I have nothing
Nothing else

Before I even knew you
I was welcomed to the stage
To so many jacked up matters
And the way that I had felt

This is goodbye
This is goodbye
This is goodbye

Know way

I want to know
What way to go
To avoid the fear
And evil I hear

Crowded and hollow
I just can’t follow
The simplest line
To a silent mind

What can you do
To escape you?
Repeating echoes
Of final let-go’s

When fading starts
In minds and hearts
You know it’s true
What they say about you

Two possible ways
Two lightning rays
Burning in heaven
Or the burning seven

What can you do
To escape you?
Repeating echoes
Of final let-go’s

Clean sheets, dirty life

It’s hard to hear much, the sound of life is so loud. Society street runs close and noisy in front of us, like a tv with full frequency range, without a remote.

We step out on the rational sidewalk, lit with endlessly blinking and clanking machines. Middleway traffic’s so heavy you can’t see the opposite side, but that’s where we want to go. Red lights, pushing people and coughing, grinding vehicles makes it a frightening struggle to cross, but we push back and press on.

On the emotional sidewalk it’s worryingly silent and dark. It used to bathe in the comforting music of a good life lived, like the friendly humming of a dishwasher left going over night. But only the hollow echo of random opposite-side merchandize leaks through, trashing its sterile sound bleeps between the abandoned houses. I notice cracks in the paving stone where the old bands used to play.

We kickstart a dead street lamp and gather around the light. The new shadows reduce our visibility and grows the pavement cracks larger. A moving, low frequency rumble starts to roll from a cross street. It’s out of our sight but in our control. It’s not much but we can work with it. We have bad memories. We are not perfect. But we have sound experience. We have train wrecks of emotional loops that can be sampled and put in a logical sequencential railway.

It will make sense. We owe that much to our sidewalk and the humming dishwasher.

 

Black Urban Death

We’re so close
And the shell’s so thin
But the splitting and the grinding
Keeps us whipping up the grin

From across the shining street
There’s a perfect line of stares
Filled with winding steps of faith
And a blinding gaze of doubt

It’s so clear
The breaking, stopping sound
The impossible distraction
The accelerating ground

Listening to the hill
I heard the wind was good
To men and women still
The difference was unloud

I really never thought
To begin again
A living left unsaid
And a dying to be told

It’s so clear
The breaking, stopping sound
The impossible distraction
The accelerating ground

The Wanderer

Song by U2 from album Zooropa

I went out walking
Through streets paved with gold
Lifted some stones
Saw the skin and bones
Of a city without a soul

I went out walking
Under an atomic sky
Where the ground won’t turn
And the rain it burns
Like the tears when I said goodbye

Yeah I went with nothing
Nothing but the thought of you
I went wandering

I went drifting
Through the capitals of tin
Where men can’t walk
Or freely talk
And sons turn their fathers in

I stopped outside a church house
Where the citizens like to sit
They say they want the kingdom
But they don’t want God in it

I went out riding
Down that old eight lane
I passed by a thousand signs
Looking for my own name

I went with nothing
But the thought you’d be there too
Looking for you

I went out there
In search of experience
To taste and to touch
And to feel as much
As a man can
Before he repents

I went out searching
Looking for one good man
A spirit who would not bend or break
Who would sit at his father’s right hand

I went out walking
With a bible and a gun
The word of God lay heavy on my heart
I was sure I was the one

Now Jesus, don’t you wait up
Jesus, I’ll be home soon
Yeah I went out for the papers
Told her I’d be back by noon

Yeah I left with nothing
But the thought you’d be there too
Looking for you

Digital moral

Hur mycket är vår kultur värd? Har musik och film ett pris? Förmodligen skulle de flesta av er svara ja, men ändå laddar miljontals användare dagligen ner musik och film utan att betala. De bryter därigenom inte bara i ren naivitet mot upphovsrättslagen, de flesta gör tvärtom ett högst medvetet val att undvika betalsiterna och skivbutikerna. De gör det för att de ur ett ideologiskt perspektiv anser sig ha rätt att konsumera kultur gratis. Den fria nerladdningen görs i syftet att skapa sig en identitet: den liberala och rebelliska identiteten. Oansvarighet och icke-engagemang är alltså det nya politiska engagemanget.

Debatten om upphovsrätten är ny, osminkad och hetsk, och därför än mer olycksbådande. Orsaken – vilken jag ska prata mer om snart – anser jag vara sprungen ur en konceptlöshet som i sin tur är orsakad av ett abrupt teknikskifte. I vilket fall som helst är en sak klar, och det är något jag i denna krönika inte kommer att skräda orden med: konsumenter i allmänhet är hänsynslösa inför vad de till sist ändå måste komma ansikte till ansikte med, kulturens värde.

Jag menar att kulturen otvivelaktigt har ett mycket högt värde, och att vi inte kan riskera att förlora den. Jag syftar då inte bara på ett generellt humanistiskt värde, utan också att vi måste betala i kronor för att ha rätten på vår sida att underhållas. Bara tanken på att detta förhållningssätt kan uppfattas som provocerande är ett tecken på hur långt vi glidit ifrån vår kulturella ödmjukhet, och är anledningen till varför jag publicerar min kritik.

Den nya ”allt är gratis”-opinionen är ett fenomen långt mer utbrett än något annat jag tidigare skrivit om. Från land till land ekar anklagelserna: Staten har inte rätt i att straffa oss för nerladdningen från nätet vars distribution är helt utanför bolagens kontroll! Bolagen förvränger upphovsrätten för att tjäna mer pengar! Självklart ska allt på nätet ska vara gratis, det är ju tillgängligt!

Huvudtesen som ligger till grund för detta resonemang – vilket också verkar vara kärnan i problemet – är tron att konsumenten äger alla möjliga reinkarnationer och kopior av ett film- eller musikverk, endast för att man en gång köpt dvd:n eller cd:n som innehåller underhållningen. Men det är fullständigt galet. Upphovsrätten till ett verk har på något magiskt sätt blivit förväxlad med befogenheten att i en begränsad utsträckning inneha och konsumera en kopia av originalet. EU-direktiv och svensk lag ger tydliga svar på vad det praktisk betyder: det är tillåtet att kopiera sin köpta dvd-film eller cd-skiva till en separat disk om ändamålet för kopieringen är enskilt bruk, men det är inte lagligt att ladda ner en kopia från internet utan filmbolagets eller upphovsmannens godkännande, fastän du har originalet hemma. Låter det trist? I det här fallet är ordet tråkigt granne med fundamentalt.

Anledningen till regleringen är först och främst upphovsrättslig: Ägaren – alltså upphovsrättinnehavaren (det kan innebära en enskild artist eller bolaget som innehar rättigheten till verket) – är enligt lag berättigad till ersättning för varje kopia som i större skala präglas och/eller distribueras. Syftet med lagen är att ägaren ska kunna leva på det hantverk som andra anser vara en värdefull upplevelse. Innan internets genombrott i mitten på nittiotalet var denna lag inte speciellt uppseendeväckande, eftersom digital distribution inte var tillräckligt utbyggd eller kraftfull nog att flytta stora mediefiler. Folk köpte eller hyrde en knastrande och hoppande VHS-film och spridningen var minimal (kopiering skedde visserligen men med stora kvalitetsförluster).

Men situationen idag är långt ifrån den på gränsen till utopiska maktbalans som kunde bibehållas på åttiotalet. Idag distribuerar nätet digital film och musik i hög kvalitet med ljusets hastighet; de smala, skumpiga transportsträckorna har bytts ut mot breda, släta autobahns. Trög teknik har blivit blixthal. Och när själva teknikens inneboende motstånd inte längre kan agera substitut för den mer komplicerade juridiska regleringen, riktas strålkastarljuset mot just mekanismerna som styr digitala rättigheter.

Jag anser oss alltså vara inne i ett moraliskt paradigmskifte, där konsumentens vanor inte längre styrs av en bromsverkande teknik. Konsumenten själv står istället i knivskarpt fokus, tvungen att ta ställning till de digitala möjligheter som finns och vilka etiska konsekvenser en handling kan få.

Men här djupnar förvirringen och förvandlas till en sorts mytisk legend om frihet och anarki. En digitalt slumpartad terräng – nyckfullt formbar – där konsumenten förväntar sig sekundsnabb, högkvalitativ servering utan kostnad: ”Om det inte gagnar mig gratis är det nåt fel på avsändaren”. Med andra ord: internet är numera ett paradis som ger mig rätten att konsumera attraktiva hantverk utan att lyfta en spänn ur fickorna eller ens i en sekund överväga vilka moraliska och juridiska förpliktelser som borde respekteras.

Som ni har förstått är jag är inte imponerad. Lagen som stödjer äganderätten ska bakbindas, sparkas in i skottgluggen och skjutas ner, eftersom den breda allmänheten inte orkar reflektera över tårarna och tiden som skapar de hantverk vi så girigt tuggar i oss, utan vill ha det bästa först medan pengarna förräntas. Den nya digitala moralen skjuter stolt från höften och tror i sin uppblåsta Florence Nightingale-narcissism att den ska befria oss från vår tvångsreglerade mediediktatur och införa platt konsumtionsdemokrati. Men egentligen har cowboysen inte förstått vilket elakartat samhälle som skapas när förvärvade ägodelar inte tillåts kapitaliseras på utan ska delas lika fritt från allt sorts arbete och ansvar.

Detta är ytterligare en i raden av tvärobstinata digitalopportunistiska ideologier vars revolvrar gnistrar så coolt på ytan men som bränner av dödliga vådaskott i händerna på darrande profilsökare.

Hårda ord, javisst, men jag har predikat tidigare om människors rätt att kapitalisera på sina hantverk och egendomar och att det är en förutsättning för demokrati. Rätten för ägaren att publicera vad hon eller han behagar ur sin samling eller begära ersättning för distributionen av densamma, anser jag är något som måste försvaras med benhård självklarhet av respekt inför yttrandefriheten och för att vidareutveckla vår kultur. Det handlar inte om banala höger- eller vänstersympatier. Det handlar om att en hel jävla massa människor ser internetpluggen i väggen som en gudomlig tunnel mot en ansvarslös värld som bländar med en attraktiv invit: bränn upp all din tidigare erfarenhet och omdöme och befria dig från samvete och kval. Ladda ner allt du kan, så snabbt du kan. Blindheten från det bedövande ljuset blockerar dock den för alltid avgörande insikten: det var ju ansvaret och kreativiteten som höll samman stenarna demokrati och yttrandefrihet, inte oansvaret och antikreativiteten.

Genom att projicera nätet som ett fullständigt isolerat och autonomt koncept – fullt möjligt genom dess unga ålder, nya abstrakta teknik och brist på förklarande metaforer – har det blivit lättare att försvara handlingar som bryter mot upphovsrätten genom att hänvisa till oförankrade slutsatser likt “internet är nåt helt nytt som inte kan jämföras med något annat, därför gäller inte reglerna”. Denna moralformel – byggd på principlöshet och högljutt dyrkande av tekniskt avancemang – används sedan som plattform för att motivera sådan distribution av kulturella aktiviteter som ger noll kronor till upphovsrättsinnehavaren. Resultatet blir att film och musik i sina opersonliga dataformat knyts samman och blir ett med den nya tidens djungeltrummor och moralen som hör därtill. Musik och film blir ett häftigt tillbehör i en digital teknikkultur som kräver att vi ska vara insatta och moderna hyperkommunikatörer. Internet blir en moralisk oas och fiberuppkopplingarna våra nya vattenhål. Den som inte håller med är bakåtsträvare, otidsenlig och därmed utesluten ur neoklubben.

Men det är fel. Värdet i den personliga upplevelsen av att se en film eller lyssna på musik är ej tidsbundet. Det är bestående och genomlysande. Självklart påverkas upplevelsen av genom vilket medium den framförs, men innehållets dignitet och ursprungliga originalitet är de värden som lagen skyddar, inte vilken upplösning som musiken är formaterad i, vilken kabel filmen strömmar genom eller vilken decibel de båda spelas upp i. Upphovsrätten skyddar det originella verket och kontrollen över dess spridning, oavsett tidsperiod, oavsett om spridningskanalen är digital eller ej.

Lagen speglar det symbiotiska förhållande som existerar mellan skaparen och konsumenten, där det skapade verket anses vara värt en ekonomisk ersättning för att kunna återupplevas; en ersättning som i sin tur stödjer fortsatt skapande.

För tänk efter. Vi är i djupt behov av att återuppleva andras upplevelser, att få bekräftat och återspeglat våra kamper, kriser och lyckor genom andras perceptioner. I film och musik hittar vi ovärderliga terapeutiska livsberättelser från människor med viljan och hantverket att föra det vidare. Vi har skapat och vidareförmedlat sagor och reflektioner om oss själva och vår samtid på detta sätt under årtusenden. De konstnärliga samtalen mellan människor och kulturer, och den gränsöverskridande urkraft som just musik- och filmkultur frigör, anser jag vara avgörande för vår psykiska och fysiska överlevnad som människor.

Så hur många stålar är det värt? Hur mycket har Martin Scorsese, Sofia Coppola och George Lucas filmer betytt för dig? Har Morrisey, Madonna och Dylans musik gett dig tillfälle till eftertanke? Är dessa levande konstnärer bara målningar på en digital tapet som kan markeras och raderas när det moraliska ansvaret blir för tungt? Med pengar, vår tids upplevelsevalör, kan du sponsra deras arbete och lyssna till deras livsåskådningar. Hur mycket är vår kultur värd?

Eva Neimanta

Musik och från produktion i programmet Kultur- och medieproduktion på Malmö Högskola som jg deltog i hösten 2008. Vi fick i uppgift att presentera en annan klasskamrats livshistoria. Jag valde skriva en sorts operaliknande första akt av studenten Eva Neimantas liv.

NEW DAWN
(musik och text Fredrik Lindgren; sång Anna Aronica Lindgren)

ACT ONE: ”Introduction of Neimanta”

This girl was born and held
to the year of a supernova
In the sky of Leipaja
of the earth of Latvia

In a decade of age
or a decade of thought
She left her loved Eden
for a journey abroad

She taught and read and sang — for reason
She quickly learned the land — of Sweden
(in feelings she found her way)

In the Crown of Carl
she began to master arts
Cultural philosophies
new age digital crafts

A new dawning will glow
in skrapers of Malmoe
Hope and dream, the city mantra
perfect place for Eva Neimanta

She taught and read and sang — for reason
She ’s walked the crooked land — of Sweden
(in feelings she found her way)