När vi fyller trettio blir vi så jävla tråkiga. Vissa kallar det att bli vuxen. Välkommen. Nu ska vi bara umgås med familjen. Nu är det slut med kompisträffarna. Drick gärna tre whisky på vardagen men sup dig helst inte full på stan. Släck din törst på livet med ansvar och dränk ditt behov av löshet med olivolja i den räfflade gjutjärnspannan. Filosofera aldrig om vad fan du håller på med, men besök gärna terapeuten när cykeln blir stulen.

Ring en av femtontusen anställda på SEB och be dem placera om fonderna när börsen går ner. Vi ska ha ett fint tjänstejobb på en fin firma som erbjuder tjänstepension eller bjuder på kanelsnäckor på tjänstetid. Separerade kontorsrum med madrasserade tystnader eller öppna kontorslandskap med dånande ingenting. Puts-på-cellplasthus som möglar och grannar som hötter med näven om värdet understiger fem miljoner. När tjänstepensionen försvinner i en börskrasch när vi är trettiotre får vi hjärtattack och så kvittar det.

Vad hände med samtalet? Vad hände med människors diskussioner? Det pratas i P3 och det snackas i Adaktusson, men det är ironi och det är geografisk fakta och sen kommer vädret. När slutade vi tänka på de som bor vid sidan om? När blev vi rädda att prata allvar med grannen? När skrämdes vi till förnekelse av våra mentala och sociala problem? Vem förtryckte vår gemensamma dröm om att få tala om svårigheter med varandra? När började vi skämmas för att vara operfekta? När slutade vi ta chanser? När slutade vi hoppa?

När vi blev trettio.