Recension: Possession (1981)
För ett par år sen gav Anchor Bay Entertainment ut den smått vridna filmen Possession (1981) på dvd. Anchor Bay är ett hängivet dvdproduktionsbolag med inriktning på skräck och independent.
Jag såg Possession för första gången i de yngre tonåren och blev så där naivt fascinerad och illamående på samma gång som bara en ung pojk utan mental brandvägg kan bli när han konfronteras med djupt störda karaktärer och fullständigt psykotisk sensmoral. VHS-versionen stod därför orörd i många år efter första omskakande titten. Det var dock inte sällan jag kände filmen titta tillbaka på mig från sin plats i skräckhyllan på mitt ungdomsrum, alltmedan jag sakta växte ur tonåren och klev in i en mer resonerade ålder. Tiden som gått – eller möjligtvis mitt undermedvetna – hade till slut städat bort den gamla kassetten tills jag återigen mötte Possession i ny skepnad på dvd. Nedan följer mitt försök till dekonstruktion av min ungdoms hjärnspöken.
Possession är regisserad av den inte alltför kände polskfödde Andrzej Zulawski, vars senaste filmer var Szamanka (1996), inspelad in på polska (i Polen) och La Fidélité (2000) på franska (i Frankrike). Possession spelades in 1981 med ett internationellt produktionsteam i Västtyskland och Frankrike, och som enda film i Zulawskis karriär har den engelsktalande skådespelare. Anledningen var att Possession skulle lanseras utanför Europa, i USA, och huvudrollsinnehavarna Sam Neill (från Irland) och Isabelle Adjani (Frankrike) blev förmodligen ”kompromissen” mellan internationell språktillgänglighet och Andrzejs krav på europeisk skådespelarstil. Tyvärr föll inte originalklippningen av filmen de amerikanska distributörerna i smaken, utan stora delar av filmen redigerades bort eller arrangerades om. Resultatet blev en 45 min kortare USA-edit som kallas Vestron-versionen, fullständigt obegriplig och förståeligt nog sågad av amerikanska kritiker. Som tur är, och självklart med tanke på bolagets status, har Anchor Bay Entertainment sett till att ge oss originalversionen på 123 min i denna region 1 utgåva, kallad ”Directors Cut”.
Handlingen i Possession utspelar sig i Tyskland under kalla kriget. Vi kommer in i berättelsen just när Mark anländer hem från en lång affärsresa (som hemlig agent) i hopp om att kunna lappa ihop sitt och sin fru Annas äktenskap och spendera mer tid med deras pojke. Nästan omedelbart efter Marks hemkomst avslöjar Anna sina intentioner om att lämna Mark för Heinrich, en annan älskare som hon umgåtts med en längre tid när Mark varit borta. Mark spårar ur och försöker med accelererande mani att pressa Anna till försoning, något som bara gör saken värre. Mark får ensam ta hand om deras barn medan Anna varje dag flyr till det som Mark antar vara Heinrichs lägenhet.
Efterhand kommer dock Mark underfund med att Anna ljugit och inte besöker Heinrich längre, utan – till både Mark och Heinrichs förvåning – istället är upptagen i ett tredje kärleksförhållande i en mystisk lägenhet i utkanten av stan. Mark anlitar en privatdetektiv för att avslöja Annas märkliga vanor samtidigt som Mark börjar umgås med sitt barns lärarinna Helen (också spelad av Isabelle Adjani). Vi får efterhand reda på att Anna, i den mystiska lägenheten, har ett sexuellt förhållande med en omänsklig varelse. En entitet som hon själv fött, som hela tiden muteras, och som Anna skyddar genom att mörda nyfikna lägenhetsbesökare. I slutet av filmen får vi se monstrets färdigmuterad form och vid det laget är heller inget annat i filmen längre vad vi förutsett.
Det är verkligen inte lätt att kategorisera Possession. Med sina visuella monstereffekter, kroppsliga skador och maniska beteenden tillhör den på ett sätt med självklarhet skräckens kammare. Samtidigt finner jag i filmen välskrivna dramatiska och välagerade relationer mellan Neills och Adjanis psykologiskt avancerade karaktärer. Faktum är att kombinationen av de visuellt och ljudmässigt aggressiva effekterna och de klockrena skådespelarinsatserna ger en nästan hyperaktiv och superrealistisk inblick i två mentalt instabila karaktärers svartsjuka och isolering. Rent tematiskt och talangmässigt hittar jag knappt någon motsvarig förutom möjligtvis A Clockwork Orange (Kubrick; 1971).
Zulawski presenterar sin vision med en avskalad och pragmatisk stil – handhållen kamera vid sinnesutbrott och stilla inramningar under försoning – samtidigt som han låter en balanserad ton av vansinne borra som en pelare genom de till ytan skiftande genrerna. P.g.a. sin nakna berättarstil bjuder Possession inte på några verbala förklaringar av vad som egentligen pågår i karaktärernas huvuden (vilket i och för brukar vara definitionen för lyrisk film). Dels eftersom karaktärerna i sig är alltför labila för att oralt uttrycka logiska resonemang, dels eftersom det saknas en mentalt stabil protagonist som på ett filmrealistiskt sätt skulle kunna öppna upp för sådana dialoger. Med en mindre begåvad regissör skulle åskådaren i en sådan svart och desillusionerad atmosfär förmodligen bli fullständigt upptagen (eller fullständigt uppskrämd om man är en ung pojk i tonåren) med att räkna ut de irrande och outtalade tankegångarna – och i slutändan frustreras i brist på logisk upplösning. Eller tappa intresset helt.
Men Zulawski har förmågan och visheten att kunna behålla mitt intresse genom att inte leka svårtillgänglig för sakens skull (som så ofta är fallet i denna sortens filmer). Han berättar istället i chockerande konkreta, ärliga och oftast fruktansvärt otäcka filmsekvenser som vid första anblicken och tack vare sin omedelbarhet verkar passa in i det ytliga vansinnet. Men som i efterhand – och när fler av filmens bitar presenterats – ger filmen en intressant undertext och homogenitet väsentligt skild från den ursprungliga gestaltningen. Metaforer skulle kunna vara en rättvis benämning på Zulawskis uttryckssätt.
Neill och Adjani är övertygande i sina karaktärers progressiva vanvett. Speciellt Adjani som Anna är obehaglig. Inte bara hennes uppenbart schizofrena personlighetskris, utan för att regissören Zulawski inte ger någon rationell förklaring till hennes känslomässiga metamorfos. Finns det något mer skrämmande än när någon som står en nära förändras utan greppbar anledning? Neills Mark är intressant som den snälla men stele mannen som uppenbarligen inte kan hantera krisen. Neill använder hela sin kropp för att visa Marks olika sinnesfaser: från långsam, ”engelsk” kontroll över varje rörelse till total verbal stumhet och sjukligt repetativt gungande i sängen.
Possession är tack vare sin berättar- och karaktärsmässiga komplexitet på ett sätt mer tillfredsställande än andra jämförbara ockulta skräckfilmer, exempelvis Dario Argentos gialloklassiker Profondo Rosso (Deep Red; 1975) och Suspiria (1977). De filmerna fungerar visserligen utmärkt på sitt kinestesiska och modernistiskt serietecknade plan (med kameraföring och mordscener som är stilistiskt vassare än Zulawskis). Men de saknar ändå den där tematiska helheten som på ett så svartsynt och intelligent manér genomsyrar Zulawskis film – gestaltat genom karaktärernas irrationella men ändå känslomässigt rättfärdigade handlingar.
För känslan kvarstår: den drivande källan genom hela Possession är den mänskliga skildringen av saknad, ensamhet och svartsjuka. En skildring som verkar fullkomligt genuin (och av regissören säkerligen självupplevd) och ger filmen sitt darrande känslomässiga fokus. Precis, känslofokus. Denna fantastiskt viktiga detalj som tyvärr – inte minst inom den s.k skräckgenren – är så ytterst få filmer förunnad.
Latest comments