Eldbesläktad

Jag spenderade en stor del av min uppväxt i ett gult tegelhus i fyra våningar i utkanten av Skåne; mitt barndomshem. Huset låg med utblick över ett ödsligt torg vars främsta, och enda, kännetecken var en mossbelagd, gurglande, stänkande vattenskulptur. I huset bodde fyra medlemmar: Mamma Marie, Pappa Paul, Syster Sara samt jag, Patrik Pyromanen.

Det var nämligen ett välkänt faktum i kvarteret och bland barnen att jag gärna bålade saker, stora som små, från torkade björkblad till Bugatti plastmodeller i skala 1:12. Jag var på alla sätt och vis förtjänt mitt smeknamn. Själv visste jag inte vad ordet pyroman betydde om nån påpekade det, och jag brydde mig inte heller. Jag var ju bara barnet.

I vårt hus och dess omnejd fanns, till mina föräldrars stora förskräckelse, en betydande potential vad gällde möjligheter att utöva olika sorters prov i eld. Min medfödda kärlek till ett av de fyra elementen översvallade alla andra känslor jag kunde tänkas ha och känslan kan, utan att överdriva, kallas tvångsmässig. Jag var helt enkelt tvungen att tända på plastsoldaten eller lövhögen i cykelskjulet, det fanns ingen återvändo. Det var mitt enda vägval i livet och eftersom jag var för liten för att reflektera över om det var ett felaktigt val, antog jag att det var rätt.

Min vandring genom elden hade inga kreativ hinder. Jag brände tändsticksaskar över levande ljus i vardagsrummet och anordnade minimajbål av små, små stickor på polyestermattan i hörnet av mitt avlånga barndomsrum.

Jag var på ett perverst sätt stolt över mina branderövringar och övertalade mig själv, under en släktträff i vårt hus en varm kväll i augusti, att demonstrera min begåvning för en likasinnad: min jämnåriga kusin. Uttråkade som bara barn blir under släkträffar slank jag och min släkting omärkbart ut genom dörren, nerför stenterrassen och ut i den stilla kvällningen. Min kusin kunde inte föreställa sig vad jag hade i görningen, och för att vara ärlig, inte jag heller. Jag tänkte med min barnsliga, eldhärjade hjärna det hela som en prestationakt i improvisation, där jag en gång för alla skulle bevisa, och nu även med min kusin som vittne, att jag var herre över elden – min egen brandman.

Precis till höger om vårt hus, över en uppfart, fanns ett annat hus. Jag ledde vägen över den singelbelagda trottoaren och fram till den svartbruna, rostiga grinden, som satt ihop med staketet som omslöt den dammiga byggnaden vars fönster helt saknade glas. Det var ett gammalt, obebott hus, och det hade funnits där länge. Trappan saknade ett par steg och plankor var uppspikade över ytterdörren ovanför vilken en skylt hängde med texten ”Uppfört 1920”.

Jag kände efter i fickorna på mina kortbyxor, och fiskade plötsligt upp två blå servetter och en tändare. Både jag och min kusin såg förvånade ut, där vi tittade ner på de nyvunna prylarna i mina små händer. Min förvåning var – måste jag erkänna – inte fullt lika genuin som min kusins. Jag slängde kvickt servetterna på marken innanför grinden till det gamla huset och tände på. Jag hade fortfarande inte någon idé om vad som skulle hända härnäst, men min gudomliga insikt skulle väl slå in, tänker jag när jag skriver detta. I ögonblicket vid grinden tänkte jag inte speciellt mycket. Jag var ju bara barnet.

Händelseförloppet gick snabbt. Den annars så stilla natten besöktes plötsligt av en ensam vind som oskyldigt tog tag i de brinnande servetterna och bar dem brinnandes in i huset genom de glaslösa fönsterna. Inne i huset var det förmodligen torrt och behagligt där i sommartid, för elden spred sig förvånansvärt snabbt. På ett par minuter hade huset övertänts och den annars så lugna natten hade förvandlats till en cirkus av sprakande trä och knastrande eldflugor. Utanför samlades en stor grupp människor från kvarteret för att skåda den stora brasan. Ingen av dem var speciellt förvånade. Jag hade ännu en gång gjort mig förtjänt av mitt öknamn.

Efter händelsen och under min framskridande uppväxt förbi de kritiska åren, såg jag med möda till att ingen fick anledning att kalla mig vid mitt smeknamn. Förresten har jag ju, såsom alla oinsiktsfulla barnsliga neurotiker, inte förrän nu insett vad ordet egentligen innebar. Min nya eldbefriade uppväxt började, och fortsatte, direkt efter att de sista brända plankorna svalnat och symboliseras genom det nyuppförda, röda tegelhus som nu står bredvid mitt barndomshem, vars skylt lyder ”Uppfört 1990”.