Recension: Possession (1981)

av Fredrik Alexander Lindgren | jan 4, 2010 | Artikel, Film, Recension

För ett par år sen gav Anchor Bay Entertainment ut den smått vridna filmen Possession (1981) på dvd. Anchor Bay är ett hängivet dvdproduktionsbolag med inriktning på skräck och independent.

Jag såg Possession för första gången i de yngre tonåren och blev så där naivt fascinerad och illamående på samma gång som bara en ung pojk utan mental brandvägg kan bli när han konfronteras med djupt störda karaktärer och fullständigt psykotisk sensmoral. VHS-versionen stod därför orörd i många år efter första omskakande titten. Det var dock inte sällan jag kände filmen titta tillbaka på mig från sin plats i skräckhyllan på mitt ungdomsrum, alltmedan jag sakta växte ur tonåren och klev in i en mer resonerade ålder. Tiden som gått – eller möjligtvis mitt undermedvetna – hade till slut städat bort den gamla kassetten tills jag återigen mötte Possession i ny skepnad på dvd. Nedan följer mitt försök till dekonstruktion av min ungdoms hjärnspöken.

Possession är regisserad av den inte alltför kände polskfödde Andrzej Zulawski, vars senaste filmer var Szamanka (1996), inspelad in på polska (i Polen) och La Fidélité (2000) på franska (i Frankrike). Possession spelades in 1981 med ett internationellt produktionsteam i Västtyskland och Frankrike, och som enda film i Zulawskis karriär har den engelsktalande skådespelare. Anledningen var att Possession skulle lanseras utanför Europa, i USA, och huvudrollsinnehavarna Sam Neill (från Irland) och Isabelle Adjani (Frankrike) blev förmodligen ”kompromissen” mellan internationell språktillgänglighet och Andrzejs krav på europeisk skådespelarstil. Tyvärr föll inte originalklippningen av filmen de amerikanska distributörerna i smaken, utan stora delar av filmen redigerades bort eller arrangerades om. Resultatet blev en 45 min kortare USA-edit som kallas Vestron-versionen, fullständigt obegriplig och förståeligt nog sågad av amerikanska kritiker. Som tur är, och självklart med tanke på bolagets status, har Anchor Bay Entertainment sett till att ge oss originalversionen på 123 min i denna region 1 utgåva, kallad ”Directors Cut”.

Det är verkligen inte lätt att kategorisera Possession. Med sina visuella monstereffekter, kroppsliga skador och maniska beteenden tillhör den på ett sätt med självklarhet skräckens kammare. Samtidigt finner jag i filmen välskrivna dramatiska och välagerade relationer mellan Neills och Adjanis psykologiskt avancerade karaktärer. Faktum är att kombinationen av de visuellt och ljudmässigt aggressiva effekterna och de klockrena skådespelarinsatserna ger en nästan hyperaktiv och superrealistisk inblick i två mentalt instabila karaktärers svartsjuka och isolering. Rent tematiskt och talangmässigt hittar jag knappt någon motsvarig förutom möjligtvis A Clockwork Orange (Kubrick; 1971).

Zulawski presenterar sin vision med en avskalad och pragmatisk stil – handhållen kamera vid sinnesutbrott och stilla inramningar under försoning – samtidigt som han låter en balanserad ton av vansinne borra som en pelare genom de till ytan skiftande genrerna. P.g.a. sin nakna berättarstil bjuder Possession inte på några verbala förklaringar av vad som egentligen pågår i karaktärernas huvuden (vilket i och för brukar vara definitionen för lyrisk film). Dels eftersom karaktärerna i sig är alltför labila för att oralt uttrycka logiska resonemang, dels eftersom det saknas en mentalt stabil protagonist som på ett filmrealistiskt sätt skulle kunna öppna upp för sådana dialoger. Med en mindre begåvad regissör skulle åskådaren i en sådan svart och desillusionerad atmosfär förmodligen bli fullständigt upptagen (eller fullständigt uppskrämd om man är en ung pojk i tonåren) med att räkna ut de irrande och outtalade tankegångarna – och i slutändan frustreras i brist på logisk upplösning. Eller tappa intresset helt.