Ämne:

Definition av människor

Minnesmassa

Ju fler upplevelser du ansamlat, desto starkare blir deras attraktion. För det är inte din stigande ålder i sig självt som genererar ömmande tillbakablickar, lika lite som en plastanka utövar gravitation. Det är densiteten av de känslominnen du format under tiden, som bygger den nostalgiska dragningskraften.

Till Jesper på okänd GHz

Till Jesper på okänd GHz

Minns du när en person kom fram till oss efter vår första spelning i Köpenhamn 1996 och frågade efter ett kassettband med våra låtar på? Han var radiopratare och ville spela oss på sin lokala kanal.

Vi såg fram emot att lyssna på den danska sändningen veckan därpå, men vi upptäckte att signalen inte nådde radioapparaterna i våra lägenheter på Möllan. En kväll ringde du mig och föreslog att vi skulle ta Saaben till ett ställe i Malmö med bättre mottagning. Vi hamnade på en krackelerad parkeringsplats i det övergivna Västra hamnen, nära gräskullarna vid havet, långt innan Bo01.

Där vid radiogränsen till Danmark satt vi i 900 Turbon och lyckades ratta in rätt frekvens. Men medan repertoaren presenterade ett brett utbud av oväsenmusik från den europeiska undergroundscenen – med danskt radioprat som exotiskt ackompanjemang – spelade de inte vår låt den kvällen. Vi gjorde om utflykten nästa onsdag, med samma resultat. Fast det gjorde inget, vi var fortfarande musikbröder.

Jag kanske ska ta bilen till gräskullarna igen, det tar ingen tid alls för nu bor jag i Västra hamnen. Men inget i tiden är ju sig likt. Ofattbara mängder radiobrus har flutit över Öresund sen dess, vi slutade kommunicera 2015, och nu är du inte kvar. Våra låtar fick aldrig segla i radiohavet, men jag kanske kan hitta dig bland vågorna, bara jag får in rätt frekvens?

Aunt Penny

I’ve been around a long time,
and you know, when you’ve been around a long time,
you see people who are older.
And they’ve survived this very complicated life,
that we’ve all been given, to figure out.

What are we to do with it?
We have these children,
we have this home,
we have this relationship,
we have all this stuff,
It comes and goes like waves.
Sometimes its okay, sometimes its horrible,
and that will never change.
How you react to it, is what makes the difference.

Let’s not all get hysterical,
when the dog won’t stop barking.
We all have to take turns barking.
We all need to bark,
and this happens to be the day that your dog is barking.
Something is bugging him and he’s barking,
and until we figure out what it is, he’s going to bark.

We all need to do that.
Don’t be afraid to bark.
It’s good to bark.
It’s good for your soul.
Then we have to sit back, take a deep breath, drink plenty of water,
and not get too upset with the every day stuff,
because it can make you sick if you let it.

Go with the tide, ride with the tide,
go with the flow.

– Penny Rose
Marc the music occasion

Marc the music occasion

När jag var åtta år var Marc redan tonåring. Han var den mystiske kusinen, återvändande från Kanada med sin familj, med ett extravagant koolt manér och en underlig, men imponerande dialekt som mina föräldrar förklarade var en ”brytning”. Marcs familjs nya lägenhet vid Caroli i Malmö var brokig med en lång, svagt krökt korridor som ledde rakt in i Marcs och sin bror Jims rum, fyllda av fantastiska, kanadensiska leksaker.

På samma tidsaxel men i mitt eget rum på Vasagatan i Limhamn vid en senare tidpunkt, ringde det på dörren. Mina föräldrar öppnade och Marc och Jim steg in med varsin begagnad skivspelare under armen, till mig och min syster. Vi blev i denna stund de amerikasprungna kusinbrödernas musikmaskinistiska arvtagare och vi var stolta. Jag hade inte många LP-skivor på den tiden men slagdängan ”Ein bißchen Frieden” hade nyss vunnit Schlagerfestivalen och den var min naiva 80-talsfavorit.

Med en svag kisning lade Marc singeln på spelaren och lät den rulla igång. Ett par varv senare – förmodligen för att visa sin nonchalans gentemot min musiksmak – skruvade han på en platt, rund knapp från läget ”45” över till ”33”, och Nicole Seiberts framtidsbejakande, fredliga stämma förvrängdes omedelbart ner till ett världsfrånvänt, avantgardistiskt gutturalläte.

Jag fattade direkt, instinktivt, att musik inte är statisk, utan att den går att manipulera och kontrollera. En inspiration som styrde mina tonår mot flerkanalslinspelning, portastudios och vidare till Atari-datorer, synkroniserade syntar, samplingar och den elektroniska musikvärlden. En värld vars toner går att parallellisera och manövrera utan begränsningar. En värld jag inte lämnat, utan där jag fortsatt skapa upp-och-nervända, ut- och in-produktioner med outsinande förundran. Marc snurrade igång detta krökta, musikaliska livsspår – likt en brytpunkt på en Doc Brown-tidslinje – tack vare sitt dekadenta varvtalsval på en till ytan och till hörseln oskuldsfull musiktidsmaskin.

Ett meddelande till SD

Ett meddelande till SD

Jag är inte överens med Sverigedemokraterna och uttryckte detsamma till Rickard Jomshof (SD:s partisekreterare) på Facebook för ett tag sen, se mitt svar längre ner. Men först detta:

Sverigedemokraternas stöd fortsätter att öka. Jag är övertygad om att orsaken är osäkerhet och rädsla. Partiet kittlar dessa känslor med kompetent hand, likt andra rädsloinitierande organisationer, oftast etablerade som extremister. De uppnår popularitet genom att formulera ett hot och sedan erbjuda sig själva som lösningen. Organisationerna växer alltid i tider när det sker omvälvande händelser i världen som tacksamt kan moduleras om till hotpaket. Paketen säljs på en känslomässigt mottaglig marknad.

Hotet? Främmande grupper av människor flyr eller vandrar över en landsgräns och infiltrerar och irriterar rådande moral och regler, likt en kulturell version av den trojanska hästen, med långsiktiga planer på att erövra. Den konspiratoriska tanken är inte ny, den har följt människan sen civilisationens början. Tanken trycker på en rationellt blind punkt, som en låt eller ett foto från ens barndom. Känslan är grundläggande och lockande, men existerar bara i huvudet.

Liksom alla fobier och/eller konspiratoriska konstruktioner är tankebanorna inte kalibererade mot verkligheten. Jag menar inte att vi inte har problem i samhället – alla samhällen har utmaningar – men de löses inte genom att peka ut minoriteter som existentiella, mardrömslika hot. När sådana idéer får löpa sin konsekvenslina ut har det bara resulterat i förföljelse, krig och massmord.

Hur som helst.

Genom syntvänner dök ett inlägg av Rickard Jomshof upp i Facebook-flödet. Där menade han att invandrad kultur är orsaken till misshandel av andra (mer svenska) människor i Sverige, och länkade till en artikel om en tjej i Norrland som blivit slagen av ”nysvenskar”. Här har vi alltså den kulturella, trojanska hothästen i social medie-form. Precis som en annan viral post där invandrare anklagas för att sparka på igelkottar av kulturella skäl, är de avskalade all logik och rationalitet. Det är ingen nyhet att både psykiskt och fysiskt våld utövas i alla samhällen, även i Sverige av svenskar sen urminnes tider.

Orsaken till våldet är inte att utövarna passerat en landsgräns, utan för att människor är både flexibla och rigida. Oavsett var i världen vi befinner oss har vi kapacitet att bygga samhällen och samförstånd men också att rasera desamma. Min absoluta övertygelse är att alla människor är lika i sinnet på detta sätt, och att vi därför inte kan skylla ansvaret över på andra. Jag försökte förklara detta för Jomshof och de andra i tråden. Detta blev mitt sista svar innan allt raderades:

Jag trodde iofs aldrig att jag skulle rucka på torpedmaskinist Jomshof och SD:s bunkergäng och så blev heller inte fallet (empati verkar trots allt inte vara en universell handelsvara inom extrempartierna). Men jag tycker ändå det finns hopp om förändring, om inte annat så för hoppets skull. T.om. forskningen visar på det, även om SD knappast har favoritmarkerat den delen av vår kultur.

SD verkar vara byggt på ett matematiskt och ingenjörsmässigt sätt att se på människan: om du inte beter dig, förhåller dig och ser ut på ett visst sätt passar du inte in i motorns konstruktionsskiss och du måste då antingen redesignas eller skrotas. Det finns inte i SD någon förståelse för att vi inte är en konstruktion. Men all praktik bevisar att vi är icke-maskinella och levande, att vi lär oss av våra interaktioner, att våra hjärnor är elastiska, utvecklingsbara, synapsbyggande och vi är delar i en kognitiv ge-och-ta-spiral.

SD går därför emot all modern forskning om hur människor, vår fysik och mentala kapacitet fungerar i relation till samhället och social interaktion, där stöd, feedback och konstruktiv kritik vid rätt tidpunkt kan radera eller i varje fall balansera tidigare traumatiska händelser.

En enorm mental skillnad mellan SD och vi andra alltså, vi som reagerar med reflexmässig bestörtning på maskinen. Vi som inte tror på ett fixerat, hydrauliskt  förhållningssätt till människor, vi som mentalt aldrig kan bli en del av den typen av negativ fixering. Men trots att vi inte tror på SD-maskinen, är vi ändå vad SD kallar svenskar, eftersom våra släktingar flyttade hit på 1700-, 1800-, och 1900-talet. Fastän vi är uppväxta inom samma nationsgränser, så tänker vi inte som SD. Underligt, eller? Inte underligt för någon annan än SD:s linjedragande ingenjörer.

Nation, etnicitet och religion har med andra ord lagligt och mentalt sett ingen betydelse. Det är enbart SD:s sätt att kalkylera fram en ängslan, eftersom empati är en alltför svårsåld och komplex vara för ett parti vars framgång bygger på att saluföra den gnisslande maskinen i sitt ständiga behov av support, istället för den moderna framtiden: en kognitiv, neural, digital, flexibel, internationell och universellt självreparerande och resursstark grupp globala individer.

Marlboro / Marabou

Marlboro / Marabou

När du tror dig ha tänkt allt du tyckt, känt allt du upplevt och sagt allt som fallit dig in, i alla de kombinationer som din karaktär ansett snyggt. När du mest är en upprepning av din person och åsikterna tittar tillbaka på dig med nedlåtande blick i spegeln där du rakar dig med Icas lågprishyvel var tredje dag, inte för att skäggstubb är koolt men för att tandborstning och Rogain i håret är maximalt antal moment du orkar genomföra varje morgon.

När du ser en bekant ryggtavla i folkhavet som vänder sig mot dig exakt på samma gång som du vänder dig bort från den, i vilket ögonblick du inser att ditt självförakt egentligen är en fanatisk version av självupptagenhet, något som inte hjälper din självbild.

När det enorma nätverk av inkörda motorvägar du byggt omkring dig plötsligt bara finns inuti dig, som en bilbana av naivitet med erfarenheter i skala 1:12 och lukten av bränd elektricitet från översträngda humörvarvningar påminner om din barndom och att den egentligen inte försvann utan bara är en blåfärgad avfart.

När allt du skriver låter pretentiöst och stapplande, verkar föruttänkt och ospontant, som en amerikansk 60-talsfilm om förortsbarn där de 16-åriga skådespelarna teatraliskt öppnar munnen och släpper ut röken från 50-åriga manusskribenters svarvade ekpipor.

När du inte vet hur du ska avsluta ett överkokt blogginlägg för att du har överkrav men när det egentligen inte har någon betydelse eftersom ingen läser det, och din spegelbild tittar föraktfullt på din självömkan, din ryggtavla vänder sig bort i spelad ignorans, din ilska över en förlorad livsban… – förlåt bilbana – osar bränt och i din mun ryker cigaretten som signalerar koolhet men som du vet är den absolut ytligaste kopplingen mellan ungdomlig rebelliskhet och vuxen manlighet som går att hitta (och som du bara tar munbloss av men som du övat på ska se ut som halsbloss).

Choklad

Alla kloka, nickande nackar, alla uppriktiga blickar och djupt engagerande sanningar i den hala baren på Belle Epoque, alla plumpa tilltal och sneglanden nedåt vänster i den saltade kissrännan på KB, alla puffar och poser i den posha rökruteläktaren på Grand, allt skrän som stiger upp mot Kakaotornet på Möllan och som sprids över Malmö på natten. På morgonen är det borta, gryningen löste upp det.

 

Acceleration

Things are pending so fast and changing focus without notice. So fast. Emotions are swiftly crushed into moments of fear, then spread out quick as lightning over time into bits of experiences. So weird. When all we have are thoughts, more abstract than graspable, what do we hold on to as reference? There’s nothing. Humans are provided all the tools to conspire grand imaginations, but denied the ability to comprehend the consequences.

Körriktningen

Jag har inget emot vänstermänniskor. Jag har inget emot högermänniskor. Men jag gillar inte folk som kategoriserar. Det har inte med åsikterna att göra, det är personligheten. Inskränktheten. Oviljan att resonera, att tänka sig in, oviljan att bry sig om…personen.

Mitt hjärta skälver när vi inte ser personen, utan bara det jävla kollektivet, bara den satans kategorin. Den tomma, meningslösa kategorin. Kategorin som gör att vi kan välja, sortera och sedan slänga bort. Slänga bort soporna i en källsortering, kasta människor, personer till höger och vänster. Mitt hjärta skälver när jag gör detsamma, för jag kommer inte undan, ingen kommer undan. Jag hatar mig själv när tankarna flyger, när kategorin sorterar mina känslor till höger och vänster. Jag gillar inte vänstermänniskor. Jag gillar inte högermänniskor.

 

 

Höjden av skräck

Jag stod i botten av skidbacken vid knappliften på andra dagen i skidskolan när jag var åtta och tittade upp för det förmodligen flera tusen meter höga berget. Läraren sa: ”Nu tar vi liften upp, så ses vi där, kliv av halvvägs” och jag tänkte att nu kommer jag dö i en fallolycka utför en av de branta klippavsatserna halvvägs ner för det massiva berget, jag har ju precis börjat åka skidor och så ska vi oansvarigt dras upp till ett kalt helvete som kycklingar inför avrättning?”

När jag med darrande och runthalkande skidor tog tag om knappliften, visste jag inte att krampen kring magen och hjärtat skulle kallas ångest när jag blev äldre; inte heller att ångesten under hela mitt återstående liv skulle återkomma och fortsätta aktiveras av liknande händelser, integreras och bli en del av min verklighetsuppfattning.

Efter bara tio sekunder i liften hoppar läraren av mitt i barnbacken, femtio meter upp: ”Så alla barn, nu kör vi försiktigt ned, jag är precis framför er, glöm inte att ploga ordentligt så ni inte får för hög fart”.

De andra barnen verkade inte alls ha lidit, oberörda och alltjämt glada, uppenbarligen kvicksnabbt med på planen eftersom vissa klev av samtidigt med läraren. Själv kände jag inte bara oerhörd tacksamhet inför livet och att jag undgått döden, utan också förnedring för att jag så grovt misstolkat situationen.

Varför förstod jag inte? Varför frågade jag inte läraren? Och när jag nu i 37 års ålder får ett uppdrag, varför förstår jag och frågar jag fortfarande inte? Det mest skrämmande är inte ångesten som numer utgör den utan tvivel mest kända delen av erfarenhetsekvationen, utan det faktum att jag vid 40 ännu inte lärt mig att hantera de mest basala funktionerna i processen att förebygga dessa översköljande, reflexmässiga känslor; mentalt dränerande nervkopplingar som inte bara ger mig de slumpmässiga, irrationella impulserna av dödshot runt hörnet varje dag, utan som också på längre sikt bryter ner de eventuella mål och visioner om personlig utveckling som jag haft, till svagt skimrande illusioner flera tusen meter ner i bottnen av en mörk lyckobrunn.

Know way

I want to know
What way to go
To avoid the fear
And evil I hear

Crowded and hollow
I just can’t follow
The simplest line
To a silent mind

What can you do
To escape you?
Repeating echoes
Of final let-go’s

When fading starts
In minds and hearts
You know it’s true
What they say about you

Two possible ways
Two lightning rays
Burning in heaven
Or the burning seven

What can you do
To escape you?
Repeating echoes
Of final let-go’s

Clean sheets, dirty life

It’s hard to hear much, the sound of life is so loud. Society street runs close and noisy in front of us, like a tv with full frequency range, without a remote.

We step out on the rational sidewalk, lit with endlessly blinking and clanking machines. Middleway traffic’s so heavy you can’t see the opposite side, but that’s where we want to go. Red lights, pushing people and coughing, grinding vehicles makes it a frightening struggle to cross, but we push back and press on.

On the emotional sidewalk it’s worryingly silent and dark. It used to bathe in the comforting music of a good life lived, like the friendly humming of a dishwasher left going over night. But only the hollow echo of random opposite-side merchandize leaks through, trashing its sterile sound bleeps between the abandoned houses. I notice cracks in the paving stone where the old bands used to play.

We kickstart a dead street lamp and gather around the light. The new shadows reduce our visibility and grows the pavement cracks larger. A moving, low frequency rumble starts to roll from a cross street. It’s out of our sight but in our control. It’s not much but we can work with it. We have bad memories. We are not perfect. But we have sound experience. We have train wrecks of emotional loops that can be sampled and put in a logical sequencential railway.

It will make sense. We owe that much to our sidewalk and the humming dishwasher.

 

Black Urban Death

We’re so close
And the shell’s so thin
But the splitting and the grinding
Keeps us whipping up the grin

From across the shining street
There’s a perfect line of stares
Filled with winding steps of faith
And a blinding gaze of doubt

It’s so clear
The breaking, stopping sound
The impossible distraction
The accelerating ground

Listening to the hill
I heard the wind was good
To men and women still
The difference was unloud

I really never thought
To begin again
A living left unsaid
And a dying to be told

It’s so clear
The breaking, stopping sound
The impossible distraction
The accelerating ground

Film och tryggheten

För tio år sen skrev jag min första krönika på nätet för siten dvdforum.nu. Jag publicerar den här av två skäl. För att den berör Star Wars som släpptes på blu-ray i helgen. Och eftersom jag finner det smått anmärkningsvärt att mitt allmänna sinneslag inte utvecklats på ett decennium.

Film och tryggheten (2001-11-04)
Det är en stressig tid nu. Jag har numera accepterat att livsfenomenet vuxen först och främst identifieras genom en skarp känsla av obehag. Upplevelsen kan beskrivas genom de korta – men alltmer frekventa – insikterna i kategorin ”Va, har jag ansvaret?”.

Jag måste erkänna att jag inte gillar det alls. Ibland längtar jag på fullt allvar tillbaka till den totala naiviteten vid nio års ålder. På den tiden cirkulerade de stora diskussionerna kring lasersvärd och hur det var möjligt att lysrören – som lasersvärden var byggda av – kunde tåla så mycket stryk. Det var viktiga frågor, med söta eftersmaker. Livet var en klubba och jag slickade storögt vidare; genom biosalongen tillbaka till leksakerna.

Under sällsynta, blixtkorta insikter kan jag ibland föreställa mig raderna av filmer i min hylla som ett substitut för min imponerande entusiasm som nioåring. Som ett försök att betala mig tillbaka in i ”Återkomsten av fantasins värld”. Snabbt därefter rationaliserar jag det hela med att jag faktiskt är filmvetare och såna måste ha många filmer på väggen.

Men mina svaga, darrande barnsynapser blixtrar envist vidare. Någonting hände under lågstadiet som byggde om mina hjärnvägar. Om inte Stjärnornas Krig-filmerna fastnat i mina sockerklibbiga händer 1983 hade säkert ett annat äventyr med gott-mot-ont-temat fyllt platsen. Ödet valde Luke Skywalker och med barnglasögonen på plats kan jag konstatera att filmerna fortfarande genererar emotionell aktivitet kring det fundamentala behovet av förflyttning och självförverkligande.

Och genom en semiklyshig metafor kanske min kära filmsamling skall ses som en materialisering av trygghet? Stjärnornas Krig har för alltid lagt sitt romantiska lager gladpack över konceptet rörliga bilder och patenterat filmen som en känslomässig retreat. För varje gång jag tar fram och tittar på alla dessa skivor, för varje gång jag spelar upp åttiotalets största rymdopera, får jag ro. Jag kopplar helt enkelt av med tända lasersvärd och uppkopplade bröstpaneler.

Löjligt? Nej, förmodligen fullständigt livsviktigt att vi utan att förflytta oss kan resa långt, långt bort. Bort från stress och terrorism för att i ett par timmar klä och spegla oss i hjältens oförstörda kläder.

The Wanderer

Song by U2 from album Zooropa

I went out walking
Through streets paved with gold
Lifted some stones
Saw the skin and bones
Of a city without a soul

I went out walking
Under an atomic sky
Where the ground won’t turn
And the rain it burns
Like the tears when I said goodbye

Yeah I went with nothing
Nothing but the thought of you
I went wandering

I went drifting
Through the capitals of tin
Where men can’t walk
Or freely talk
And sons turn their fathers in

I stopped outside a church house
Where the citizens like to sit
They say they want the kingdom
But they don’t want God in it

I went out riding
Down that old eight lane
I passed by a thousand signs
Looking for my own name

I went with nothing
But the thought you’d be there too
Looking for you

I went out there
In search of experience
To taste and to touch
And to feel as much
As a man can
Before he repents

I went out searching
Looking for one good man
A spirit who would not bend or break
Who would sit at his father’s right hand

I went out walking
With a bible and a gun
The word of God lay heavy on my heart
I was sure I was the one

Now Jesus, don’t you wait up
Jesus, I’ll be home soon
Yeah I went out for the papers
Told her I’d be back by noon

Yeah I left with nothing
But the thought you’d be there too
Looking for you

Nerlösning

Vid 18 år var synen skarp och skärmupplösningen 800×600; saker var taggiga i kanten men alltid tydligt definierade. Vid 35 år är synen defekt och upplösningen 1920×1080; detaljpaletten är oändlig och omöjlig att fokusera på. Jag röstar för teknisk devalvering.

Lägga glömskan på minnet

Ibland glömmer jag världen. Bortfallet är blixtsnabbt men gudomligt. Ögonblicken kan framkallas med alkohol, men jag föredrar versionen utan då pannloberna fortfarande är inkopplade. Här projiceras mina interna känslor med skarpt fokus på en varm och inbjudande verklighet, där världen är bortmaskerad.

Jag försöker minnas dessa tillfällen, hedra dem och befodra dem till känsloprejudikat. Men konstruktionen är hyberlabil. Det räcker med

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2002194/Unarmed-Sarfaraz-Shah-shot-dead-point-blank-Pakistan-military-police.html

och sen forsar världen tillbaka med gränslöst skrik in i hjärnbalken och lämnar perfektionen ensam i en dunkande och bedövande pöl av mörker.

Sjukdom

Följande text borde förmodligen ha kontextualiserats. Ett syfte med kontexualiseringen hade varit att mildra min egen föreställning att andra inte förstår vad jag menar. Ett annat att dämpa eventuell förbistring – inte minst min egen – som ett resultat av det förra. Men eftersom min föreställningsförmåga är skev, mina förbistrande egenskaper totalt okontrollerbara och min publik obefintlig ter det hela sig relativt meningslöst:

Detta gör mig illamående:
Välgroomade bittra nyhetsankare som fick Twitter i 20-årspresent istället för tvbolagets filmkamera.

Människor med gråtmild sammetssympati för omvärlden men med kirurgisk avlägsnad empati för folket.


Människor som åker på semester till Turkiet med risk för samvetssmisk av sin ickeradikala pr-anpassade uppfostran.

Autopilotkritik av USA:s <insert whatever> när tutsier, bosnienmuslimer, tjejenier och kineser slaktas och förtrycks.

Tack för uppmärksamheten.

The Belcebron people

”The Belcebron people used to cause great resentment and insecurity amongst neighboring races by being one of the most enlightened, accomplished, and above all quiet civilizations in the Galaxy.

As a punishment for this behaviour, which was held to be offensively self righteous and provocative, a Galactic Tribunal inflicted on them that most cruel of all social diseases, telepathy. Consequently, in order to prevent themselves broadcasting every slightest thought that crossed their minds to anyone within a five mile radius, they now have to talk very loudly and continuously about the weather, their little aches and pains and the match this afternoon…”.

– Douglas Adams

Roger Ebert och Universum

Recensenten Roger Ebert är inte bara intresserad av film. Rekommenderad läsning från hans blogg:

”…To know you live is to know you die. Having studied several cats at close range over a period of years, I’ve concluded they don’t give it a moment’s notice. They know they want to live, which is why they get out of trouble as fast as they can. Then they take a nap.”

Resten här: http://blogs.suntimes.com/ebert/2011/03/a_quintessence_of_dust.html


Miniversum

”The Universe, as has been observed before, is an unsettingly big place, a fact which for the sake of a quiet life most people tend to ignore.

Many would happily move to somewhere rather smaller of their own devising, and this is
what most beings in fact do.
For instance, in one corner of the Eastern Galactic Arm lies the large forest planet Oglaroon, the entire ”intelligent” population of which lives
permanently in one fairly small and crowded nut tree.

In which tree they are born, live, fall in love, carve tiny speculative articles in the bark on the meaning of life, the futility of death and the importance of birth control, fight a few extremely minor wars, and eventually die strapped to the underside of some of the less accessible outer branches.”

– Douglas Adams

Demens

Allting vi just nu säger, allting vi precis här gör, alla konkreta dofter, alla ogenomtänkta ord, alla påhittade vitsar och snabba utbyten av trots, alla flackande blickar och omedelbara samförstånd, alla spontana utrop, alla haltande hälsningar, alla isande känslor av ofullkomlighet, alla irriterande påminnelser av röksug, kommer glömmas.

Digital moral

Hur mycket är vår kultur värd? Har musik och film ett pris? Förmodligen skulle de flesta av er svara ja, men ändå laddar miljontals användare dagligen ner musik och film utan att betala. De bryter därigenom inte bara i ren naivitet mot upphovsrättslagen, de flesta gör tvärtom ett högst medvetet val att undvika betalsiterna och skivbutikerna. De gör det för att de ur ett ideologiskt perspektiv anser sig ha rätt att konsumera kultur gratis. Den fria nerladdningen görs i syftet att skapa sig en identitet: den liberala och rebelliska identiteten. Oansvarighet och icke-engagemang är alltså det nya politiska engagemanget.

Debatten om upphovsrätten är ny, osminkad och hetsk, och därför än mer olycksbådande. Orsaken – vilken jag ska prata mer om snart – anser jag vara sprungen ur en konceptlöshet som i sin tur är orsakad av ett abrupt teknikskifte. I vilket fall som helst är en sak klar, och det är något jag i denna krönika inte kommer att skräda orden med: konsumenter i allmänhet är hänsynslösa inför vad de till sist ändå måste komma ansikte till ansikte med, kulturens värde.

Jag menar att kulturen otvivelaktigt har ett mycket högt värde, och att vi inte kan riskera att förlora den. Jag syftar då inte bara på ett generellt humanistiskt värde, utan också att vi måste betala i kronor för att ha rätten på vår sida att underhållas. Bara tanken på att detta förhållningssätt kan uppfattas som provocerande är ett tecken på hur långt vi glidit ifrån vår kulturella ödmjukhet, och är anledningen till varför jag publicerar min kritik.

Den nya ”allt är gratis”-opinionen är ett fenomen långt mer utbrett än något annat jag tidigare skrivit om. Från land till land ekar anklagelserna: Staten har inte rätt i att straffa oss för nerladdningen från nätet vars distribution är helt utanför bolagens kontroll! Bolagen förvränger upphovsrätten för att tjäna mer pengar! Självklart ska allt på nätet ska vara gratis, det är ju tillgängligt!

Huvudtesen som ligger till grund för detta resonemang – vilket också verkar vara kärnan i problemet – är tron att konsumenten äger alla möjliga reinkarnationer och kopior av ett film- eller musikverk, endast för att man en gång köpt dvd:n eller cd:n som innehåller underhållningen. Men det är fullständigt galet. Upphovsrätten till ett verk har på något magiskt sätt blivit förväxlad med befogenheten att i en begränsad utsträckning inneha och konsumera en kopia av originalet. EU-direktiv och svensk lag ger tydliga svar på vad det praktisk betyder: det är tillåtet att kopiera sin köpta dvd-film eller cd-skiva till en separat disk om ändamålet för kopieringen är enskilt bruk, men det är inte lagligt att ladda ner en kopia från internet utan filmbolagets eller upphovsmannens godkännande, fastän du har originalet hemma. Låter det trist? I det här fallet är ordet tråkigt granne med fundamentalt.

Anledningen till regleringen är först och främst upphovsrättslig: Ägaren – alltså upphovsrättinnehavaren (det kan innebära en enskild artist eller bolaget som innehar rättigheten till verket) – är enligt lag berättigad till ersättning för varje kopia som i större skala präglas och/eller distribueras. Syftet med lagen är att ägaren ska kunna leva på det hantverk som andra anser vara en värdefull upplevelse. Innan internets genombrott i mitten på nittiotalet var denna lag inte speciellt uppseendeväckande, eftersom digital distribution inte var tillräckligt utbyggd eller kraftfull nog att flytta stora mediefiler. Folk köpte eller hyrde en knastrande och hoppande VHS-film och spridningen var minimal (kopiering skedde visserligen men med stora kvalitetsförluster).

Men situationen idag är långt ifrån den på gränsen till utopiska maktbalans som kunde bibehållas på åttiotalet. Idag distribuerar nätet digital film och musik i hög kvalitet med ljusets hastighet; de smala, skumpiga transportsträckorna har bytts ut mot breda, släta autobahns. Trög teknik har blivit blixthal. Och när själva teknikens inneboende motstånd inte längre kan agera substitut för den mer komplicerade juridiska regleringen, riktas strålkastarljuset mot just mekanismerna som styr digitala rättigheter.

Jag anser oss alltså vara inne i ett moraliskt paradigmskifte, där konsumentens vanor inte längre styrs av en bromsverkande teknik. Konsumenten själv står istället i knivskarpt fokus, tvungen att ta ställning till de digitala möjligheter som finns och vilka etiska konsekvenser en handling kan få.

Men här djupnar förvirringen och förvandlas till en sorts mytisk legend om frihet och anarki. En digitalt slumpartad terräng – nyckfullt formbar – där konsumenten förväntar sig sekundsnabb, högkvalitativ servering utan kostnad: ”Om det inte gagnar mig gratis är det nåt fel på avsändaren”. Med andra ord: internet är numera ett paradis som ger mig rätten att konsumera attraktiva hantverk utan att lyfta en spänn ur fickorna eller ens i en sekund överväga vilka moraliska och juridiska förpliktelser som borde respekteras.

Som ni har förstått är jag är inte imponerad. Lagen som stödjer äganderätten ska bakbindas, sparkas in i skottgluggen och skjutas ner, eftersom den breda allmänheten inte orkar reflektera över tårarna och tiden som skapar de hantverk vi så girigt tuggar i oss, utan vill ha det bästa först medan pengarna förräntas. Den nya digitala moralen skjuter stolt från höften och tror i sin uppblåsta Florence Nightingale-narcissism att den ska befria oss från vår tvångsreglerade mediediktatur och införa platt konsumtionsdemokrati. Men egentligen har cowboysen inte förstått vilket elakartat samhälle som skapas när förvärvade ägodelar inte tillåts kapitaliseras på utan ska delas lika fritt från allt sorts arbete och ansvar.

Detta är ytterligare en i raden av tvärobstinata digitalopportunistiska ideologier vars revolvrar gnistrar så coolt på ytan men som bränner av dödliga vådaskott i händerna på darrande profilsökare.

Hårda ord, javisst, men jag har predikat tidigare om människors rätt att kapitalisera på sina hantverk och egendomar och att det är en förutsättning för demokrati. Rätten för ägaren att publicera vad hon eller han behagar ur sin samling eller begära ersättning för distributionen av densamma, anser jag är något som måste försvaras med benhård självklarhet av respekt inför yttrandefriheten och för att vidareutveckla vår kultur. Det handlar inte om banala höger- eller vänstersympatier. Det handlar om att en hel jävla massa människor ser internetpluggen i väggen som en gudomlig tunnel mot en ansvarslös värld som bländar med en attraktiv invit: bränn upp all din tidigare erfarenhet och omdöme och befria dig från samvete och kval. Ladda ner allt du kan, så snabbt du kan. Blindheten från det bedövande ljuset blockerar dock den för alltid avgörande insikten: det var ju ansvaret och kreativiteten som höll samman stenarna demokrati och yttrandefrihet, inte oansvaret och antikreativiteten.

Genom att projicera nätet som ett fullständigt isolerat och autonomt koncept – fullt möjligt genom dess unga ålder, nya abstrakta teknik och brist på förklarande metaforer – har det blivit lättare att försvara handlingar som bryter mot upphovsrätten genom att hänvisa till oförankrade slutsatser likt “internet är nåt helt nytt som inte kan jämföras med något annat, därför gäller inte reglerna”. Denna moralformel – byggd på principlöshet och högljutt dyrkande av tekniskt avancemang – används sedan som plattform för att motivera sådan distribution av kulturella aktiviteter som ger noll kronor till upphovsrättsinnehavaren. Resultatet blir att film och musik i sina opersonliga dataformat knyts samman och blir ett med den nya tidens djungeltrummor och moralen som hör därtill. Musik och film blir ett häftigt tillbehör i en digital teknikkultur som kräver att vi ska vara insatta och moderna hyperkommunikatörer. Internet blir en moralisk oas och fiberuppkopplingarna våra nya vattenhål. Den som inte håller med är bakåtsträvare, otidsenlig och därmed utesluten ur neoklubben.

Men det är fel. Värdet i den personliga upplevelsen av att se en film eller lyssna på musik är ej tidsbundet. Det är bestående och genomlysande. Självklart påverkas upplevelsen av genom vilket medium den framförs, men innehållets dignitet och ursprungliga originalitet är de värden som lagen skyddar, inte vilken upplösning som musiken är formaterad i, vilken kabel filmen strömmar genom eller vilken decibel de båda spelas upp i. Upphovsrätten skyddar det originella verket och kontrollen över dess spridning, oavsett tidsperiod, oavsett om spridningskanalen är digital eller ej.

Lagen speglar det symbiotiska förhållande som existerar mellan skaparen och konsumenten, där det skapade verket anses vara värt en ekonomisk ersättning för att kunna återupplevas; en ersättning som i sin tur stödjer fortsatt skapande.

För tänk efter. Vi är i djupt behov av att återuppleva andras upplevelser, att få bekräftat och återspeglat våra kamper, kriser och lyckor genom andras perceptioner. I film och musik hittar vi ovärderliga terapeutiska livsberättelser från människor med viljan och hantverket att föra det vidare. Vi har skapat och vidareförmedlat sagor och reflektioner om oss själva och vår samtid på detta sätt under årtusenden. De konstnärliga samtalen mellan människor och kulturer, och den gränsöverskridande urkraft som just musik- och filmkultur frigör, anser jag vara avgörande för vår psykiska och fysiska överlevnad som människor.

Så hur många stålar är det värt? Hur mycket har Martin Scorsese, Sofia Coppola och George Lucas filmer betytt för dig? Har Morrisey, Madonna och Dylans musik gett dig tillfälle till eftertanke? Är dessa levande konstnärer bara målningar på en digital tapet som kan markeras och raderas när det moraliska ansvaret blir för tungt? Med pengar, vår tids upplevelsevalör, kan du sponsra deras arbete och lyssna till deras livsåskådningar. Hur mycket är vår kultur värd?

Ordet är ute

Det finns inget mer anno dazumal än ordet. Ordet har aldrig uppdaterats, aldrig förnyats, aldrig revolutionerats. Ordet är uråldrigt. Ändå har det aldrig ifrågasatts som vårt skarpaste kommunikationsmedel. Ordet antas vara det mest briljanta verktyget i alla konflikter och motsättningar.

Men ordet fungerar inte. Efter varje diskussion, efter varje sammanträde, efter varje politiskt retorisk manöver, kvarstår de instinktiva känslorna av övergivenhet och hämnd som funnits där sedan barndomen. Inga ord biter, och vi fortsätter bita naglarna i saknaden av ord som beskriver känslorna.

Jag efterfrågar ett känslospråk. Telepati nästa, tack.

Krig

Nämn en tidpunkt i historien då vår värld och våra grundläggande begär inte definierades av makt och avund och där dödlig strid för att uppnå maktfullkomlighet och äganderätt inte var normen.

Det är endast ignorans som föder illusionen att människor kan leva i fred.

Hets

Jag vandrar uppför kullen. På toppen, djupt ner i gräset, hittar jag alltid det mest slagfärdiga uttrycket om oss. Uttrycket är individuellt, precis som grästufsen bland tusentals grässtrån jag hittade den i är unik. Efter en stund kommer någon och slår sig ner bredvid mig, stoppar handen i det unika gräset och hittar ett individuellt uttryck om oss. Vi beskådar utsikten.

Vi är tvåhundra på kullen, stolta över lika många identiskt individuella uttryck om oss. Gräset är uppslitet, utsikten förförisk och folket nedanför litet, så litet.

Nugammal

Det är mycket snack om att leva i nuet. Är det en innegrej eller har det funnits länge? Jag har aldrig sett det praktiseras.

Det finns däremot inget som kommer människan mer naturligt än motsatsen: planering. Planera husköpet, sina barns liv, Citytunnel-bygget, sin fylla, sin död.

Om vi saknar hus, barn, ingenjörsutbildning, bakfylletabletter och dödslängtan planlägger vi allra helst villors framtida prisfall, kommande generationers förfall, överklaganden till bullermyndigheten, legalisering av marijuana och utvecklingen av kryoteknik.

Blir det nutid över laddar vi snabbt ner Hollywood-film och upplever alltsammans igen.

Dröm 950525

I

Flickan och jag går med bestämda steg genom staden. När vi har passerat en sväng träder en byggnad fram genom en slöja av dis. Den rusar mot vårt håll och stannar framför våra fötter. Byggnaden liknar ett bibliskt torn och skjuter upp över våra huvuden och genom molnen. Väggen framför oss glider isär och vi stiger in i en starkt upplyst hiss. Skjutdörrarna sluter sig om oss och från utsidan skalas långsamt ljuset bort och lämnar världen där i mörker.

Inne i hissen är det varmt. Med ett ryck släpper den sitt fäste och trycker mig ner i golvet. Det värker i mina fötter. Jag börjar bulta på hissens väggar, allt hårdare tills jag lämnar knogmärken i metallen. Jag snurrar okontrollerbart och slår mina händer och fötter i väggarna som virvlar förbi. Utrymmet runt mig krymper. Flickan tar tag i mina axlar och vänder mig mot sig. Hennes lugn sprider sig.

I I

Hissdörrarna glider isär och vi kliver ut i ett mörker. Jag anstränger mina ögon för att hitta en fast punkt eller ljusglimt.

Ett rum träder fram; stort som en kyrkosal men utan bänkar och altare. Taket är en stor glaskupol som välver sig likt en såpbubbla under himlen och blottar stjärnorna ovanför. De blanksvarta väggarna i salen kantas av svarta marmorpelare som sträcker sig likt gigantiska ekträd upp mot glaskupolen där de förgrenas och bildar nätverk av glänsande sten. Jag märker att flickan inte står bredvid mig längre. Jag tittar ut i salen och ser henne vid ett bord långt borta, nästan uppslukad av skuggor. Väl framme vid flickan ser jag att det står ett ägg på bordet. Stort som ett strutsägg, fast ändå ett helt vanligt frukostägg. Ägget står på högkant, utan att trilla över. Flickan stirrar på ägget.

Jag blinkar till och ser henne försiktigt ta ägget och dela det mitt itu. Halvorna rullar ifrån varandra, faller ner för bordskanten och splittras med ett kras på det blanka stengolvet.

Kvar på bordet ligger fem svarta kuber. Jag plockar upp en av dem, vrider den i min hand och granskar den från alla håll. Jag tar upp en andra kub och för dem båda mot varandra. Med ett svagt klick är de förslutna. Jag sträcker mig entusiastiskt efter fler, men drar tillbaka handen. Kuberna är nu fler än tre, kanske sju eller t.o.m tio. Jag tittar på flickan och ser att hon är fullt upptagen med att bygga. Hon är skicklig och utstrålar en stark beslutsamhet. Insikten slår in min kropp och jag blir stillastående.

Jag väcks av ett glädjerop. Flickan visar mig en stor bit som hon precis skapat. Den glänser i blanktsvart kristall. Jag rafsar snabbt ihop en hög av byggdelar och börjar plocka i dem. Jag fumlar och tappar dem. Bitarna blir allt fler och sprider sig aggressivt runt bordet, över mina händer och ner på golvet.

I I I

Mina händer ömmar. Jag tittar upp från dem på modellen och förvånas över hur långt arbetet fortskridit. Det finns flera urskiljbara stråk och strukturer i den klump vi lyckats bygga. Det mest dominerande partiet är mittsektionen som i form av en halvmeter i diameter bred pelare reser sig högt upp i salen. Runt dess svarta rot löper låga, sluttande paneler. Panelerna kantas av en rad oformliga utbuktningar och utväxter och genom mörka hål mellan dem skjuter sylvassa spjut ut likt ilskna ormar ur sina hålor. Bygget är osmakligt. Dess fula halvfärdighet och oljiga glans är grotesk. Jag undviker att titta på den. Jag tittar på flickan. Hennes händer flyger över bordet och plockar mekaniskt delar från prydligt organiserade högar. Med precision sammanfogar hon delar och fäster dem på modellen. Motvilligt plockar jag upp en bit. Jag försöker förgäves hitta en del som passar. Jag ser inget sammanhang i formerna och börjar tafatt pressa bitar direkt på den stora mittsektionen. Bitarna rullar envist tillbaka.

En nedräkning sker i mitt huvud. Nedräkningen består av tre steg och innan dess skall vi vara klara. Signalen är tydlig och kravlar fram till mig genom det svarta golvet. Jag ser på flickan som ser på sina händer. De skakar av elektriska vibrationer.

Allvaret i vår situation blir påtagligt. Samvetet gör min kropp öm. Nu hör jag andra steget signalera i huvudet. Med darrande händer skapar jag och flickan de mest absurda formationer. I ögonvrån håller jag koll på flickans framsteg. Även om flickan är snabbast, lyckas jag ibland vara bara ett par steg bakom henne. Jag tar nästan in på henne ibland och ser musklerna arbeta i hennes tinning. Jag vill vinna över henne. Stressen lägger sig som ett halt lager såpa i mina handflator. Byggnaden kränger ur mina händer och glider dit jag inte vill. Den rinner genom mina fingrar och är omöjlig att plocka upp. I mina tankar snurrar geometriska figurer.

Modellen skjuter i höjden och från dess sidor sticker smutssvarta spjut och bjälkar ut. Den är skrämmande och får mig att känna mig utmattad. Den omsluter mig med en likgiltighet. Runt om oss på golvet och på bordet ligger stora drivor av kugghjul och gummiband. Stora och små svarta lådor är staplade på varandra i vinglande miniatyrskyskrapor och banor till elektriska bilar snärjer och borrar sig likt bångstyriga klängerväxter genom varenda hål och öppning. Jag lägger de byggbitar jag har i mina händer på bordet och backar tillbaka. Flickan gör likadant. Vi synar det ofullständiga verket uppifrån och ner. Jag inte kan fullborda det. Flickan ser på mig med stora ögon.

I V

Mullret är knappt hörbart. Luften i salen har börjat vibrera och sveper runt oss med en kyla som får mina läppar att bränna. Jag ser på flickan över bordet. Jag skulle vilja säga något till henne. Jag vänder mig om. Jag kan nu se vad mullret kommer ifrån. I fjärran framträder fyra militärhelikoptrar. De närmar sig snabbt och får benen till bordet jag står vid att skallra mot det hårda golvet.

Jag hör helikoptrarnas rotorblad rusa in över våra huvuden. Jag kan se dem genom glaskupan i taket.

Ondska mot tristess

Jag är övertygad om att det finns en ekvation där ute som kan åskådliggöra det eskalerande sambandet mellan proportionerna av ett fenomens popularitet och antal negativa dekonstruktörer av samma fenomen.

Godhet är nämligen omöjlig i vår värld så länge det finns möjligheter att bli berömd och maktfullkomlig på dess motsats.

Eftersom människor avskyr monotoni, kan det kvitta om det som bryter vardagen i grunden är elakt; det enda vi kräver är ju lite stimulans och ombyte. Vilket de som åtrår makt och berömmelse är väl medvetna om.

Ryssland på väg tillbaka till diktatur (demokrati var tråkigt).
Ukraina tillbaka till kommunism (revolution var skoj en stund).
Obamas rekordlåga opinionssiffror (hans tal var roliga, men fan vad rättvisa är segt).
Sverigedemokraterna.
Mobbing.

Kötthyckleri

”Meat is murder”.

Verkligen?

Jag visste inte att vi har en straffskala som gör djurslaktare till mördare. Laglöshet har fått en ny innebörd. Fantasieggande. Dock aningen provocerande att likställa moraliteten i att slakta djur med människoslakt i Rwanda. Om djur har samma moraliska status som människor begås med andra ord dagligen mordbrott av magnitud och ondska vi knappt kan konceptualisera i våra små djurhuvuden.

Fast, om nu män = djur så kan jag förstå irritationen.

Praktiserande teori

Teoretiker: såna som inte är praktiska, eftersom de mest läser, vilket inte är en praktisk sak eftersom de mest sitter ner när de gör det, och dessutom går de mest på bio för att anteckna, och det är inte skapande eftersom de bara sätter pennan till pappret efter att ha gått till biografen och satt sig ner, kammat bak sitt fettiga hår och tryckt de fyrkantiga brillorna på plats. Alltså, teoretiker är såna som mest tänker på att vilja skapa riktiga saker, och som sedan skriver ner sina tankar om detta och samtidigt passar på att framhäva sig själva i sin text och racka ner på andra som verkligen skapar riktiga saker. För man ska inte glömma: att skriva eller att tänka är inte att skapa riktiga saker, eftersom tankar och text inte rör på sig och inte blinkar i 48 blink per sekund. Det är sant. Jag menar, titta på skallen på en fetthårig kille med fyrkantiga glasögon med pennan till blocket i en biograf en tisdagkväll: inte fan rör sig hans skalle eller blinkar 48 blink per sekund. Håller ni inte med? Ni menar alltså att tankar syns och att text blinkar? Lägg av.

Praktiker: såna som inte är teoretiska, eftersom de gör väldigt mycket saker hela tiden, och dessutom skapar de riktiga, verkliga saker, tex film som svetthåriga killar kollar in med anteckningsblock på tisdagskvällar medan deras tankar inte blinkar. Praktiker är konkreta personer med konkreta mål och konkreta handlingar i ett fysiskt rum med fysiskt konkreta (cement)väggar som ekar av kraftfulla spadtag och genuina, manliga slagdängor. Praktiker är schablonfria och chosefria individer som praktiserar sin erfarenhet och kompetens genom att skapa och skapa och skapa och skapa riktiga, taktila och praktiskt användbara verktyg och filmer och effekter och explosioner och rök och fåtöljerna som fetthåriga snorvalpar med fyrkantiga glasögon sitter och antecknar i på biograferna på tisdagar. Alltså, praktiker är såna som jobbar med händerna och inte läser tidningar och böcker på kvällen när de kommer hem och ska vila eller på morgonen till kaffet eftersom det får tankarna att blinka och text att röra sig.

Definition av människor 3

”She had spent her carrier attempting to make contact with the most remote and alien of strangers, while in her own life she had made contact with hardly anyone at all. She had been fierce in debunking the creation myths of others, and oblivious to the lie at the core of her own. She had studied the universe all her life, but had overlooked its clearest message: For small creatures such as we the vastness is bearable only through love.”

Contact (1986) av Carl Sagan (astronom, 1934-1996).

Carl Sagan

”She was comfortable describing to him her snatches of memories, childhood embarrassments. And he was not only merely interested but fascinated. He would question her for hours about her childhood. His questions were always direct, sometimes probing, but without exception gentle. She began to understand why lovers talk baby talk to one another. There was no other socially acceptable circumstance in which the children inside her were permitted to come out. If the one-year-old, the five-year-old, the twelve-year-old, and the twenty-year-old all find compatible personalities in the beloved, there is a real chance to keep all these sub-personas happy. Love ends their long loneliness.

Perhaps the depth of love can be calibrated by the number of different selves that are actively involved in a given relationship. With her previous partners, it seemed, at most one of these selves was able to find a compatible opposite number; the other personas were grumpy hangers-on.”

Contact (1986) av Carl Sagan (astronom, 1934-1996).

Definition av människor 2

Den näst största tragedin är att vi måste dricka enorma mängder ångestdämpare för att orka släppa det krampaktiga greppet om jobbet, Alex Schulman och senaste H&M-plagget och våga prata om det som är viktigt. Den största tragedin uppstår dan efter, då ärligheten döps om till bakfylla.

De livsnödvändiga samtalen om vem vi är, har dribblats bort i ångest över konfrontationen med vem vi är, för att sedan obönhörligen raderas genom förträngningsmekanismer byggda på de tomma skal vi därför blev.

Så erase & rewind? Nej, magnetremsan är kaputt. Byta band? Ja, men har vi råd?

Definition av människor 1

300 stycken av oss stiger in på polerat parkettgolv på jakt efter sanningen men hittar oss istället gloendes i varandras skelande ögon med hala bägare i hand och gungande gammalt rus i pannloberna. 4000 besök på det slitna parkettgolvet senare har vi fortfarande inte förstått att sanningen inte gick att hitta mellan luften och täckjackorna utan häller ner en kolsyrad till i väntan på Jesus. Skillnaden mellan djur och människor är inte halten av intelligens, utan prioriteringen av sökandet efter den.

Eva Neimanta

Musik och från produktion i programmet Kultur- och medieproduktion på Malmö Högskola som jg deltog i hösten 2008. Vi fick i uppgift att presentera en annan klasskamrats livshistoria. Jag valde skriva en sorts operaliknande första akt av studenten Eva Neimantas liv.

NEW DAWN
(musik och text Fredrik Lindgren; sång Anna Aronica Lindgren)

ACT ONE: ”Introduction of Neimanta”

This girl was born and held
to the year of a supernova
In the sky of Leipaja
of the earth of Latvia

In a decade of age
or a decade of thought
She left her loved Eden
for a journey abroad

She taught and read and sang — for reason
She quickly learned the land — of Sweden
(in feelings she found her way)

In the Crown of Carl
she began to master arts
Cultural philosophies
new age digital crafts

A new dawning will glow
in skrapers of Malmoe
Hope and dream, the city mantra
perfect place for Eva Neimanta

She taught and read and sang — for reason
She ’s walked the crooked land — of Sweden
(in feelings she found her way)

Vuxna människor

När vi fyller trettio blir vi så jävla tråkiga. Vissa kallar det att bli vuxen. Välkommen. Nu ska vi bara umgås med familjen. Nu är det slut med kompisträffarna. Drick gärna tre whisky på vardagen men sup dig helst inte full på stan. Släck din törst på livet med ansvar och dränk ditt behov av löshet med olivolja i den räfflade gjutjärnspannan. Filosofera aldrig om vad fan du håller på med, men besök gärna terapeuten när cykeln blir stulen.

Ring en av femtontusen anställda på SEB och be dem placera om fonderna när börsen går ner. Vi ska ha ett fint tjänstejobb på en fin firma som erbjuder tjänstepension eller bjuder på kanelsnäckor på tjänstetid. Separerade kontorsrum med madrasserade tystnader eller öppna kontorslandskap med dånande ingenting. Puts-på-cellplasthus som möglar och grannar som hötter med näven om värdet understiger fem miljoner. När tjänstepensionen försvinner i en börskrasch när vi är trettiotre får vi hjärtattack och så kvittar det.

Vad hände med samtalet? Vad hände med människors diskussioner? Det pratas i P3 och det snackas i Adaktusson, men det är ironi och det är geografisk fakta och sen kommer vädret. När slutade vi tänka på de som bor vid sidan om? När blev vi rädda att prata allvar med grannen? När skrämdes vi till förnekelse av våra mentala och sociala problem? Vem förtryckte vår gemensamma dröm om att få tala om svårigheter med varandra? När började vi skämmas för att vara operfekta? När slutade vi ta chanser? När slutade vi hoppa?

När vi blev trettio.

Perception

Du kan inte ändra andras uppfattning av din person lika lite som du kan lösgöra din kropp från tid och rum. Det skulle smula sönder fysikens uppbyggnad och skapa omöjliga cirkeleffekter. För vad du än tar dig till kommer dina handlingar att förvrängas genom betraktarens och tidens förutfattade koncept.

När du ändrar dina beteendemönster för betraktarens skull, kommer betraktaren inte längre att förstå dig och du blir irrelevant i dennes åsyn. När du avviker med din kropp från din nuvarande tid till framtiden, kommer ingen där att förstå din härkomst eller agenda och du blir irrelevant i deras åsyn.

Men när du istället förändrar din egen uppfattning av dig själv, korrigeras din inre åsyn. Då hittar du omedelbart nya betraktare som söker sanning på samma sätt som du. Tillsammans med dem slipper ni att förgäves söka ett fiktivt innehåll i framtiden, eftersom ni redan kan se den reella framtiden från nutiden.