Nu är ”Instrumentalism (In memory of Jesper)” klar och släppt.
Inför tidigare album satt vi oftast separat eller i olika omgångar och arrangerade och spelade in del för del (och sammanfogade separata bitar), lade på sång efter det, med mixning långt senare. Varje låt tog därför flera månader att färdigställa, och ofta lät en och samma låt som två olika, med matchande längd.
Den här gången gjorde vi tvärtom: Jesper, jag och John satte oss på ett ställe – i Jespers lägenhet på Värnhem våren 2015 – och spelade in tillsammans från grunden till klar låt. Och istället för helt syntetiska trummor, som vi annars hade programmerat takt för takt manuellt, använde vi mer organiska metoder och ljud.
Det ledde till att vi inte fastnade i en jäkla massa pill i Logic Pro (”flytta den virveln två steg!”), utan kunde fokusera på låten. Dessutom fick Jesper möjlighet att använda gitarren på mer normala vis. Resultat blev annorlunda, mer rockigt och mindre experimentellt. Vi var överens om att vi faktiskt lät som ett band.
Minns du när en person kom fram till oss efter vår första spelning i Köpenhamn 1996 och frågade efter ett kassettband med våra låtar på? Han var radiopratare och ville spela oss på sin lokala kanal.
Vi såg fram emot att lyssna på den danska sändningen veckan därpå, men vi upptäckte att signalen inte nådde radioapparaterna i våra lägenheter på Möllan. En kväll ringde du mig och föreslog att vi skulle ta Saaben till ett ställe i Malmö med bättre mottagning. Vi hamnade på en krackelerad parkeringsplats i det övergivna Västra hamnen, nära gräskullarna vid havet, långt innan Bo01.
Där vid radiogränsen till Danmark satt vi i 900 Turbon och lyckades ratta in rätt frekvens. Men medan repertoaren presenterade ett brett utbud av oväsenmusik från den europeiska undergroundscenen – med danskt radioprat som exotiskt ackompanjemang – spelade de inte vår låt den kvällen. Vi gjorde om utflykten nästa onsdag, med samma resultat. Fast det gjorde inget, vi var fortfarande musikbröder.
Jag kanske ska ta bilen till gräskullarna igen, det tar ingen tid alls för nu bor jag i Västra hamnen. Men inget i tiden är ju sig likt. Ofattbara mängder radiobrus har flutit över Öresund sen dess, vi slutade kommunicera 2015, och nu är du inte kvar. Våra låtar fick aldrig segla i radiohavet, men jag kanske kan hitta dig bland vågorna, bara jag får in rätt frekvens?
”Hiding Behind the Light” skrev och spelade vi in 2013 men den platsade aldrig riktigt på #366: A life lived:s ordinarie album. Så här kommer den som singel istället, sju år senare.
När jag var åtta år var Marc redan tonåring. Han var den mystiske kusinen, återvändande från Kanada med sin familj, med ett extravagant koolt manér och en underlig, men imponerande dialekt som mina föräldrar förklarade var en ”brytning”. Marcs familjs nya lägenhet vid Caroli i Malmö var brokig med en lång, svagt krökt korridor som ledde rakt in i Marcs och sin bror Jims rum, fyllda av fantastiska, kanadensiska leksaker.
På samma tidsaxel men i mitt eget rum på Vasagatan i Limhamn vid en senare tidpunkt, ringde det på dörren. Mina föräldrar öppnade och Marc och Jim steg in med varsin begagnad skivspelare under armen, till mig och min syster. Vi blev i denna stund de amerikasprungna kusinbrödernas musikmaskinistiska arvtagare och vi var stolta. Jag hade inte många LP-skivor på den tiden men slagdängan ”Ein bißchen Frieden” hade nyss vunnit Schlagerfestivalen och den var min naiva 80-talsfavorit.
Med en svag kisning lade Marc singeln på spelaren och lät den rulla igång. Ett par varv senare – förmodligen för att visa sin nonchalans gentemot min musiksmak – skruvade han på en platt, rund knapp från läget ”45” över till ”33”, och Nicole Seiberts framtidsbejakande, fredliga stämma förvrängdes omedelbart ner till ett världsfrånvänt, avantgardistiskt gutturalläte.
Jag fattade direkt, instinktivt, att musik inte är statisk, utan att den går att manipulera och kontrollera. En inspiration som styrde mina tonår mot flerkanalslinspelning, portastudios och vidare till Atari-datorer, synkroniserade syntar, samplingar och den elektroniska musikvärlden. En värld vars toner går att parallellisera och manövrera utan begränsningar. En värld jag inte lämnat, utan där jag fortsatt skapa upp-och-nervända, ut- och in-produktioner med outsinande förundran. Marc snurrade igång detta krökta, musikaliska livsspår – likt en brytpunkt på en Doc Brown-tidslinje – tack vare sitt dekadenta varvtalsval på en till ytan och till hörseln oskuldsfull musiktidsmaskin.
Nu ligger fyra av mina låtar ute på musikplattformarna i form av EP:n ”Afterword” under artistnamnet ”Electric Diary”. De får väl snarare anses vintage än nya. De tre första kom till 2008 i Malmö precis innan Leia, min yngsta dotter föddes, medan ”The Boy” är ända från 2001 när jag fortfarande gick på högskolan i Skövde. The Boy spelade jag in på en kvart sittandes på sängen i mitt studentrum med en fin, gammal mikrofon lånad av Daniel Permbo (Sambassadeur). Daniel och jag sprang ofta över till varandras lägenheter där på Norra Trängallén, drack snabbkaffe och snurrade in oss i ackord.
Latest comments