Praktiserande teori

Teoretiker: såna som inte är praktiska, eftersom de mest läser, vilket inte är en praktisk sak eftersom de mest sitter ner när de gör det, och dessutom går de mest på bio för att anteckna, och det är inte skapande eftersom de bara sätter pennan till pappret efter att ha gått till biografen och satt sig ner, kammat bak sitt fettiga hår och tryckt de fyrkantiga brillorna på plats. Alltså, teoretiker är såna som mest tänker på att vilja skapa riktiga saker, och som sedan skriver ner sina tankar om detta och samtidigt passar på att framhäva sig själva i sin text och racka ner på andra som verkligen skapar riktiga saker. För man ska inte glömma: att skriva eller att tänka är inte att skapa riktiga saker, eftersom tankar och text inte rör på sig och inte blinkar i 48 blink per sekund. Det är sant. Jag menar, titta på skallen på en fetthårig kille med fyrkantiga glasögon med pennan till blocket i en biograf en tisdagkväll: inte fan rör sig hans skalle eller blinkar 48 blink per sekund. Håller ni inte med? Ni menar alltså att tankar syns och att text blinkar? Lägg av.

Praktiker: såna som inte är teoretiska, eftersom de gör väldigt mycket saker hela tiden, och dessutom skapar de riktiga, verkliga saker, tex film som svetthåriga killar kollar in med anteckningsblock på tisdagskvällar medan deras tankar inte blinkar. Praktiker är konkreta personer med konkreta mål och konkreta handlingar i ett fysiskt rum med fysiskt konkreta (cement)väggar som ekar av kraftfulla spadtag och genuina, manliga slagdängor. Praktiker är schablonfria och chosefria individer som praktiserar sin erfarenhet och kompetens genom att skapa och skapa och skapa och skapa riktiga, taktila och praktiskt användbara verktyg och filmer och effekter och explosioner och rök och fåtöljerna som fetthåriga snorvalpar med fyrkantiga glasögon sitter och antecknar i på biograferna på tisdagar. Alltså, praktiker är såna som jobbar med händerna och inte läser tidningar och böcker på kvällen när de kommer hem och ska vila eller på morgonen till kaffet eftersom det får tankarna att blinka och text att röra sig.

Är filmen värdig vetenskapen?

Jag påstår i ett inlägg på dvdforum.nu – angående en påbörjad diskussion om filmvetenskapens allmänna betydelse i förhållande till sig själv och praktiskt filmskapande – att ”inte något av fälten filmteori eller filmproduktion är att föredra eller fördöma. De är både konstruktiva försök att förstå respektive återge konst.”. Forummedlemmen Martin, som för övrigt tar kraftigt avstånd från filmvetenskapen som särskild diciplin, svarar:

Film är inte konst. Film är vetenskap. Filmvetenskap är följdaktligen en tautologi. [i betydelsen onödig/felaktig upprepning, tom metakonstruktion]

Martin fortsätter:

Att ägna sig åt vetenskapen film och sedan läsa vetenskapen om vetenskapen film verkar ju minst sagt märkligt.

Som ett svar på mitt inlägg där jag säger att kognition – i betydelsen hur människan upplever omvärlden – är en betydande del av filmforskningen, frågar Martin:

Om filmvetenskap handlar om hur jag upplever ett toalettbesök – varför blanda in ordet film i begreppet vetenskap?

Mitt svar blir följande:

– Därför att film är det mest tilldragande medium vi har som gestaltar oss själva i den värld vi lever i. Jag håller med om att film kan ses som en vetenskap i sig, då olika uttryck prövas på olika åskådare och där resultaten sedan noteras. Men filmvetenskap är därmed inte en tom metavetenskap. Låt oss dock kalla det filmstudier istället, så att ingen tar illa upp.

För att ta ett exempel:

Filmmakare vet – genom empiriska tester och prövningar – att för att unvika ett ”jumpcut” vid ett vinkelklipp i en rörelse, så måste klippen sammanfogas genom en överlappning av ett par bildrutor; ett par bildrutor upprepas i slutet av det förra klippet och i början av det nya.

Filmstudier vill veta varför. Varför måste ett par bildrutor upprepas för att undvika ett obehagligt s.k. ”jumpcut”? Och så börjar man gräva i frågan och kommer efterhand fram till – med hjälp av vitt skilda vetenskaper så som neuropsykologi, kognition och beteendevetenskap – att hjärnan processar bildinformation på ett visst sätt, med en viss eftersläpning och med ett visst häntagande till fasta kroppars jämna och ojämna rörelse genom ett utrymme. Ett faktum som går att ställa i relation till evolution och människans överlevnad, genom vissa fundamentala egenskaper i t ex förmågan att följa rörelser och undvika dödliga rovdjur.

Film är ett utmärkt testredskap för att undersöka hjärnan och människans sätt att tolka intryck. Visst, film är redan konstruerat, men film är också så speciellt snillrikt konstruerat av hängivna filmmakare att det attraherar stora massor av människor. Detta faktum gör filmmediet oerhört intressant, och att studera exakt varför filmreglerna kan understödja en människas uppfattning och kanske en hel nations känslomönster – och kanske t.o.m. komma ut på andra sidan med en större föreståelse för hur hjärnan och kroppen fungerar och anpassar sig i olika kontexter och kulturer – är enligt mig väsentligt för människovetenskapen.

Och i slutändan är det väsentligt för insikten om människans nästan tvångsmässiga/medfödda kategoriseringar, generaliseringar och stereotypkonstruktioner (och fördomar). Sådana fenomen som film i sin regelkonstruktion – och i sin simulerade miljö – konstant triggar och ibland ger utlopp för.

Därför är film värt att studera på mer än det rent empiriska filmskaparplanet. Därför är film inte bara en vetenskap i sig själv, utan en medveten filmvetenskap med specifika motiv: att sammanföra andra erkända vetenskaper runt det avslöjande filmmediet i utforskandet av människan.

Om man är aktiv inom eller intresserad av filmforskning hade man varit väl medveten om dessa nya teorier.

Och om man tänker efter fungerar all vetenskap på detta sätt. Vi gräver upp vasar, målningar och andra artefakter och kan – genom att studera deras fysiska konstruktion, formgivning, stilistiska identitet osv – utvinna information om kulturen och människan i ankytning till artefakten, och även om människan i allmänhet.