”She was comfortable describing to him her snatches of memories, childhood embarrassments. And he was not only merely interested but fascinated. He would question her for hours about her childhood. His questions were always direct, sometimes probing, but without exception gentle. She began to understand why lovers talk baby talk to one another. There was no other socially acceptable circumstance in which the children inside her were permitted to come out. If the one-year-old, the five-year-old, the twelve-year-old, and the twenty-year-old all find compatible personalities in the beloved, there is a real chance to keep all these sub-personas happy. Love ends their long loneliness.
Perhaps the depth of love can be calibrated by the number of different selves that are actively involved in a given relationship. With her previous partners, it seemed, at most one of these selves was able to find a compatible opposite number; the other personas were grumpy hangers-on.”
– Contact (1986) av Carl Sagan (astronom, 1934-1996).
Den näst största tragedin är att vi måste dricka enorma mängder ångestdämpare för att orka släppa det krampaktiga greppet om jobbet, Alex Schulman och senaste H&M-plagget och våga prata om det som är viktigt. Den största tragedin uppstår dan efter, då ärligheten döps om till bakfylla.
De livsnödvändiga samtalen om vem vi är, har dribblats bort i ångest över konfrontationen med vem vi är, för att sedan obönhörligen raderas genom förträngningsmekanismer byggda på de tomma skal vi därför blev.
Så erase & rewind? Nej, magnetremsan är kaputt. Byta band? Ja, men har vi råd?
300 stycken av oss stiger in på polerat parkettgolv på jakt efter sanningen men hittar oss istället gloendes i varandras skelande ögon med hala bägare i hand och gungande gammalt rus i pannloberna. 4000 besök på det slitna parkettgolvet senare har vi fortfarande inte förstått att sanningen inte gick att hitta mellan luften och täckjackorna utan häller ner en kolsyrad till i väntan på Jesus. Skillnaden mellan djur och människor är inte halten av intelligens, utan prioriteringen av sökandet efter den.
Musik från produktion i programmet Kultur- och medieproduktion på Malmö Högskola som jag deltog i hösten 2008. Vi fick i uppgift att presentera en annan klasskamrats livshistoria. Jag valde skriva en sorts operaliknande första akt av studenten Eva Neimantas liv.
NEW DAWN (musik och text Fredrik Lindgren; sång Anna Aronica Lindgren)
ACT ONE: ”Introduction of Neimanta”
This girl was born and held to the year of a supernova In the sky of Leipaja of the earth of Latvia
In a decade of age or a decade of thought She left her loved Eden for a journey abroad
She taught and read and sang — for reason She quickly learned the land — of Sweden (in feelings she found her way)
In the Crown of Carl she began to master arts Cultural philosophies new age digital crafts
A new dawning will glow in skrapers of Malmoe Hope and dream, the city mantra perfect place for Eva Neimanta
She taught and read and sang — for reason She ’s walked the crooked land — of Sweden (in feelings she found her way)
När vi fyller trettio blir vi så jävla tråkiga. Vissa kallar det att bli vuxen. Välkommen. Nu ska vi bara umgås med familjen. Nu är det slut med kompisträffarna. Drick gärna tre whisky på vardagen men sup dig helst inte full på stan. Släck din törst på livet med ansvar och dränk ditt behov av löshet med olivolja i den räfflade gjutjärnspannan. Filosofera aldrig om vad fan du håller på med, men besök gärna terapeuten när cykeln blir stulen.
Ring en av femtontusen anställda på SEB och be dem placera om fonderna när börsen går ner. Vi ska ha ett fint tjänstejobb på en fin firma som erbjuder tjänstepension eller bjuder på kanelsnäckor på tjänstetid. Separerade kontorsrum med madrasserade tystnader eller öppna kontorslandskap med dånande ingenting. Puts-på-cellplasthus som möglar och grannar som hötter med näven om värdet understiger fem miljoner. När tjänstepensionen försvinner i en börskrasch när vi är trettiotre får vi hjärtattack och så kvittar det.
Vad hände med samtalet? Vad hände med människors diskussioner? Det pratas i P3 och det snackas i Adaktusson, men det är ironi och det är geografisk fakta och sen kommer vädret. När slutade vi tänka på de som bor vid sidan om? När blev vi rädda att prata allvar med grannen? När skrämdes vi till förnekelse av våra mentala och sociala problem? Vem förtryckte vår gemensamma dröm om att få tala om svårigheter med varandra? När började vi skämmas för att vara operfekta? När slutade vi ta chanser? När slutade vi hoppa?
Du kan inte ändra andras uppfattning av din person lika lite som du kan lösgöra din kropp från tid och rum. Det skulle smula sönder fysikens uppbyggnad och skapa omöjliga cirkeleffekter. För vad du än tar dig till kommer dina handlingar att förvrängas genom betraktarens och tidens förutfattade koncept.
När du ändrar dina beteendemönster för betraktarens skull, kommer betraktaren inte längre att förstå dig och du blir irrelevant i dennes åsyn. När du avviker med din kropp från din nuvarande tid till framtiden, kommer ingen där att förstå din härkomst eller agenda och du blir irrelevant i deras åsyn.
Men när du istället förändrar din egen uppfattning av dig själv, korrigeras din inre åsyn. Då hittar du omedelbart nya betraktare som söker sanning på samma sätt som du. Tillsammans med dem slipper ni att förgäves söka ett fiktivt innehåll i framtiden, eftersom ni redan kan se den reella framtiden från nutiden.
Latest comments